Saker man hör

Norrmannen och jag har avslutat vår relation så många gånger så jag seriöst tappat räkningen men ändå lyckas vi alltid hitta tillbaka till varandra. Nu senast genom någon insats från de högre makterna. Jag slinter på något totalt obeskrivligt sätt med fingrarna och lyckas öppna upp ett konversationsfönster med honom på msn och skicka iväg en fil. Jag vet verkligen inte hur jag lyckas. sen pratar vi och pratar och gör i flera dagar i sträck.
Syster säger att jag ser ut som ett fån när jag pratar med honom och jag vet att hon har rätt för hela ansiktet bara är ett enda stort leende. Han säger hela tiden rätt saker, att jag är smart, vacker utan att bli smörig.

Och nu när vi pratade så säger han att den första helgen han tillbringade med mig i somras var en av de bästa under 2009, så svårt att inte smälta, så svårt! Jag längtar mig tokig efter att träffa honom igen. Helgen med mig en av de bästa, de kommer jag leva länge på.

GOD JUL MINA GODISAR!

Livet som sambo

Det är faktiskt inte så tokigt som man skulle kunna tro, att bo ihop med Norrland. Jag skulle tom kunna sträcka mig till att säg att det är riktigt mysigt. Någon som väntar på en när man kommer hem och som vill höra om ens dag. Någon som kramar på en. Vi sover sked varje natt, men inget mer. Inget sex, för det skulle göra saker så komplicerade. Är dock inte säker på att saker blir mindre komplicerade om någon träffar någon annan. Vi får se vad som händer med det här. Men vem hade annat att jag och Norrland en dag skulle bo ihop.

Lycka!

Det känns som livet sakta återvänder till min syster. Ibland ler hon tom och varje gång hon gör det känns det som jag vunnit högsta vinsten på lotto. Jag hoppas, hoppas det fortsätter gå framåt även om jag inser att vi bara är i början på en lång resa. Jag saknar glada, knäppa syster så mycket och när jag ser glimtar av henne kan jag inte låta bli att känna lycka!
I natt sover jag hemma och jag hoppas sömnen inte blir fylld av mardrömmar om en död syster. Och snart kanske jag kan flytta hem för gott igen. Längtar!

Permanent minneslucka

Det är något som hänt med mig, mitt minne sviker mig allt mer ofta. Jag har innan haft ett ganska normalt dåligt minne men nu är det katastrof. Jag upptäcker att jag allt oftare frågar folk om jag berättat saker för dem, ännu oftare berättar samma sak flera gånger. Idag frågade jag min syster för sjunde gången var hon hade fått te muggarna ifrån vi dukade fram. Och när hon får ett lite utbrott och säger namnet på affären igen är det ändå som jag aldrig hört talas om det.

Jag är med andra ord ganska jobbig att ha att göra med just nu och ska jag vara ärlig så börjar jag bli riktigt orolig.

Karma

Nyss hemkommen från fest. Fester är bra av många olika anledningar. Kvällens fest var intressant av just ur "världen är liten" synvinkel. På festen var en kompis ex som blivit dit bjuden helt oberoende av att vara just en kompis ex.
Den här tjejen är inte, verkligen inte någon fröjd för ögat. Detta skulle man självklart kunna bortse ifrån om hon hade en fin insida men även den är rutten. Diva attityd major! Vad hon nu har att vara divig över fattar jag verkligen inte. Kanske är jag inte helt objektiv i min beskrivning av henne eftersom min lojalitet självklart ligger hos min vän och hon fann det inte tillräckligt att bara ligga med honom.

På festen är även en annan god vän till mig, en snäll och söt pojke. Det hemska exet verkar ha blivit blikförälskad i honom, inget konstigt alls, känns som flickor blir det mest hela tiden.
Exet flörtade så stod stod härliga till med honom, klistrad vid hans sida, fånskrattade, och pillade i håret och när det inte gav något gehör så skruvar hon upp ett varv till, så där pinsamt uppenbart så man nästan skäms å hennes vägnar och det är då man får ett leende på läpparna och tänker att det där med Karma is good shit! Så går det om man sårar mina vänner man blir brutaldissad och drabbas av (tillfällig?) hjärndödhet så att den insikten inte riktigt går upp för en och blir till totalt åtlöje. Bara så ni vet.

Strula till mitt liv

Syster säger: Du ser ut som en fjant när du pratar med Norrmannen och jag blir medveten om att jag faktiskt gör det. Sitter där med fånleende över hela ansiktet och skrattar för mig själv. Vad som känns som en minut är oftast flera timmar. Och vi hörs ofta, nästan varje dag. Ibland bara för att säga god natt.

Häromdagen frågade jag om han inte skulle flytta till Stockholm istället, och han svarar, vi får se.
Vi får se, är fullkomligt tillräckligt. Inte för att jag tror att han kommer göra det men det finns ändå ett hopp i orden, vi får se. Jag försöker att inte tänka så mkt på vår relation även om jag inte kan låta bli att fundera på vad han faktiskt känner för mig. Vad som bara skulle bli en natt och sen bara en helg har ändå överlevt i över 5 månader. Så något känner han uppenbarligen. Och något känner jag också uppenbarligen. För 5 månader är länge med distansen och bristfälliga möten. Ibland känns det som vi står där hand i hand och velar fram och tbx om vi ska hoppa, ta steget att faktiskt bli ett par men någonstans nöjer oss vi att stå vi stupet och titta ner. Vårt förnuft säger oss att det absolut bästa vore om vi hittade någon annan var sin annan på nära håll.

Jag och Norrland är vänner igen, och numera även kombos. Att bo ihop med sitt ex är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Inte för att det på något sätt råder några tvivel om att vår tid som mer än vänner är över och jag är övertygad om att ingen av oss egentligen vill ha det på något annat sätt. Men att vi skulle vara likgiltiga inför att se varandra med någon annan är nog naivt att anta. Så vad jag gör av Norrland när Norrmannen kommer på besök vet jag inte riktigt. Den dagen, den glädjen.

Och någonstans ute i kullinserna väntar en tredje spelare på att komma in på planen.

Styr upp mitt liv

Jag och Norrland har en sjukt udda relation, vet inte vad vi ska kalla oss. Jag har gett upp försöken att hitta en benämning som passar. Det skulle inte förvåna mig om vi en dag gifter oss, inte för att det finns någon stark kärlek mellan oss eller att han är den finaste utan mest för att vi alltid på något sätt återkommer till varandra. Och kanske för att vi är helt oss själv i varandras sällskap. Komplicerat som sagt och omöjligt att definiera.

Jag har varit arg på honom ett tag nu, över en skit sak egentligen. Men sen har den bara dragit ut på tiden och så blir man arg för att han inte har vett att be om ursäkt och tillslut är man rosenrasande samtidigt som man saknar, saknar så att det gör ont i kroppen. Men eftersom jag försöker bli en bättre version av mig själv som styr upp mitt liv så singlade jag slant om saken krona, vara den storsinta och prata med honom. Klave, fortsätta sura. Det blev klave men jag tänkte skit samma så jag svalde den förbannade stoltheten och ilskan och ärade honom med att få läsa mina rader på msn. Och nu en stund senare känns det bra. Vara vänner igen. Som en sten som lättat från mitt bröst.

Heja nya jag, fortsätter jag så här kommer jag snart vara fjäderlätt med alla stenar som jag kastar överbord.

Älska terapi!

Har varit och träffat min kurator tre gånger nu. Det är oerhört intressant, på bara tre gånger har det blivit många aha upplevelser.

Förra gången pratade vi om Norrmannen, berättade om mina mardrömmar som bara blev värre och värre. Kunde vakna mitt i natten helt svettig och livrädd att somna om. Hon svarade att jag fick i läxa till nästa gång att höra av mig till honom och i samma sekund som hon sa det började jag gråta, major ångest! Jag stirrade på hans namn på msn men kom med alla möjliga dåliga ursäkter till varför jag inte kunde skriva just då, det var ju så stökigt hemma tex. I stället för att göra min läxa började jag nalla av min systers tabletter ihop om att få sova en hel natt utan att bli dumpad i mina drömmar. Men inser ganska snart att medicin är en ganska sjuk väg att gå. Så tillslut skickar jag ett vykort, med bara någon rad. Hurra för modiga mig typ.

I Lördags skriver han till mig på msn och jag får panik går ifrån datorn och är borta en mindre evighet och tillslut skriver jag tbx och vi pratar i över 3h. Han frågar försiktigt om jag träffat någon och jag svarar nej och ställer frågan tbx och håller för ögonen i väntan på svaret. Men han svara nej, ingen intressant och jag andas ut, äntligen.
Sen börjar vi trevande flörta och vi pratar om att ses snart att han ska komma hit en helg snart, mkt snart.
I går hörde han av sig igen bara för att önska god natt.

Nästa gång jag går på terapi ska jag ge henne, kuratorn en stor kram!

Konstigt

Är det inte konstigt att man kan hata någon, verkligen tycka att någon är en skam för mänskligheten och skulle göra världen till en bättre plats om han bara tog bort sig själv men samtidig sakna exakt samma person så mycket att det gör ont i magen?

Jag fattar ingenting men jag tror att jag vill ge honom ett ordentligt kok stryk och sedan plåstra om honom typ. Snacka om att lock fram udda sidor.

You Can't Hide

Jag började logga in allt senare på MSN, undvek i det längsta att kolla mailen. Jag började undvika honom, inte för att jag egentligen ville men när det slog klart för mig att vår relation var döfödd gjorde jag allt jag kunde för att slippa höra de orden. För att höra orden gör ont, då är det bättre att smyga iväg. Om han verkligen ville vara med mig kunde han hindra mig tänkte jag, men ingen kallade på den andre och allt rann ut i sanden, nu har vi inte pratat på nästan 3 veckor. Jag lyckades, trodde jag. Men istället drömmer jag mardrömmar nästa varje natt där jag upplever just det jag ville undvika, dumpningen! Jag har varje natt blivit dumpad på alla möjliga sätt, via mail, msn, sms, facebook, telefon, irl alla sätt! I natt satt jag på ett fik i skitig tröja och flottigt hår när han kommer in med en underbart vacker blondin med milslånga ben. Jag springer därifrån, hon springer efter mig och han efter henne. Tydligen är hon min vän och jag har sammanfört dem och de är perfekta för varandra. Symboliken talar sitt tydliga språk.

Jag förstår att jag måste prata med honom, för annars kommer mardrömmarna att fortsätta men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill verkligen slippa höra orden, jag har träffat någon annan. Varför måste min hjärna hålla på och tvinga mig göra det rätta.

andra gången

Min syster mår piss, och har gjort ett bra tag nu. Hon är inte den syster jag känner och älskar. Hon går runt i mjukisbyxor, okammat hår och är allmänt neddrogad vilket gör henne helt apatisk. Personlighetsförändingen är svår att se och ännu svårare att förhålla sig till.
Vi i familjen fångar upp och stöttar så gott vi bara kan och någonstans glöms det ibland bort att vara anhörig till någon som lider av djup depression är säkert inte i närheten lika jobbigt som att vara den som är drabbad men ändå ett tungt ett lass att dra. Hennes psykolog säger att jag bara ska finnas där men det räcker ju inte.

Nu bor hon hos mig eftersom hon helt enkelt är en fara för sig själv. I går var jag ute en sväng, inte alls länge. När jag kommer hem upptäcker jag att hon för andra gången försökt ta sitt liv. 200 tabletter har hon svalt. Hon ligger mer eller mindre borta i soffan när jag kommer hem och sen följer ambulanstur och natt på akuten, där läget stundtals är riktigt allvarligt. Nu gick allt bra, för att jag kom hem när jag gjorde. Känslor just nu är mest ilska och skuld. Skuld för ilska och skuld för att inte räcka till. Och rädsla att det kommer hända igen.

Jag läser hennes självmordsbrev "jag är bara till besvär för er" och jag får lust att väcka henne och bara örfila henne. Besvär? Det är för att vi älskar dig som du är "besvär" men någonstans verkar det omöjligt för henne att förstå.

Blivande Kattkvinna

Det var länge sedan jag dejtade, de senaste förhållanden jag haft har jag mer eller mindre snubblat över. När jag minst annat det faktiskt, vem kunde tro.
Nu sitter jag mest framför datorn på dagarna och snubblar över pojkar där istället på olika forum etc. Jag blir mörkrädd! För det är en sak när man inte letar för då slipper man rota igenom allt skräp som finns där ute. Herregud vad skit det finns. Tråkiga, korkade, stela, humorbefriade, sexfixerade, kukfixerade, upplåsta, självmordsbenägna och mycket, mycket mera.

HJÄLP!

You give me fever

Träffade Mr Dryg i tisdags och några timmar efter att vi kramat varandra adjö hamnar jag mkt dramatiskt på akuten med en läkare som tar EKG på mig och lyssnar oroligt på mitt hjärta.
40 graders feber och kraftiga bröstsmärtor.
När man vägrar lyssna på förnuftet kanske kroppen protesterar?
Är dock tveksam på hur mycket det hjälpte för det enda jag tänkte var att det gör inte så mkt om jag dör om Mr Dryg håller min hand medan jag försvinner.

I try oh baby I try to be good

Jag försöker gå vidare, att jag ska hitta någon innan Norrmannen träffar någon. För jag vill inte ligga i fosterställning och gråta till mina ögon blöder. Vill inte! Så jag stänger hjärtat och undviker honom och när folk frågar om jag är singel så säger jag och ler. Så jag pratar med pojkar, massa känns det som. Men för varje pojke jag träffar så saknar jag honom mer, ska det vara så? Jag blir så trött för det känns som jag fastnat i något slags limbo land. Som jag kämpar i ett krig omöjligt vinna.
Så istället umgås jag med den enda som får N att framstå som betydelslös, Mr Dryg. Och det är defentivt så fel som det kan bli. Jag borde hålla mig så längt borta från Dryg som det är fysiskt möjligt. Fast det är omöjligt, på riktigt jag kan inte hålla mig borta. Och jag vill inte. Japp så är det ingen idé att ljuga. Jag vill umgås med Mr Dryg varje vaken sekund. Hans skratt är som ett glädjepiller och gudarna ska veta att om det är något jag behöver så är det att knarka glädjepiller. Så sluta tjata förnuft, det är du som säger att jag ska undvika N du kan inte få som du vill jämnt!

Men seriöst skjut mig någon, ser ni inte att jag är skadat gods!

Han, Han och bara HAN

I dagarna är det ett år sedan det tog slut mellan oss.
Vi håller kontakten och ses ibland och han kallar mig fortfarande för sin ängel, alltid.
Och jag mitt hjärta slår så hårt att det det förmodligen syns utanpå kroppen när jag träffar honom.
Han är så mycket inga ord kan göra rättvisa för att beskriva vad han är eller vad jag känner för honom. Känslan av att se honom att nudda vid honom lämnar inget att önska. Jag älskar honom och har gjort så länge att tiden innan jag visste att han fanns känns lika overklig som tanken på att han en dag inte skulle finnas i mitt liv.
I går träffade jag honom. När jag gick för att möta honom stannar jag till och bara beundra hans fullkomlighet och sakta känner hela min kropp fyllas med värme och hur hela mitt ansikte spricker upp i ett leende omöjligt att rubba, och där blir jag stående tills han ser mig och kommer gående mot mig för att ta mig i sin famn och jag vill aldrig släppa taget för det enda som är bättre än att titta på honom är att känna hans kropp mot min och dra djupa andetag som får min hjärna att kortslutas för hans doft får mig att aldrig vilja släppa taget. Vi går in och sätter oss och musiken spelar så högt att han lägger sin kind mot min för att höra vad jag säger och beröringen av honom gör min kropp till en viljelös klump. Ta mig nu, TA MIG NU! Men jag säger självklart inget och han gör inget. Och när han går släpper jag honom inte med blicken och jag tittar på alla andra i lokalen, hur kan de vara så oberörda? Ser det inte att en gud passerar dem? Min gud!
Min Mr Dryg!

Lite blå

Det finns saker om mig som inte ens mina närmsta vänner känner till, inte för att jag medvetet valt att dölja det utan bara för att det verkar omöjligt att tala om det. Ibland tänker jag att om jag låtsas som de sakerna aldrig hänt så finns de inte och jag har klarat mig ganska bra på det, men sen kommer dagarna där hela mitt inre ätts upp av ett växande svart hål. Jag lever dessa dagar just nu. Men idag vågade jag ta ett steg jag inte vågat ta förr, för tillslut tröttnar man på att gråta nästan oavbrutet i ett helt dygn och i ett ögonblicks styrka ringer man vårdcentralen och knappar in sitt nr för att sedan förlora styrkan några min senare.

När de ringer vägrade jag svara. Första gången, andra gången, tredje men sen svarar jag iaf och när jag pratar med tanten på andra sidan luren och hon frågar hur det och jag svara det är inte så bra säger hon kan du komma hit på en gång? Jag mmar till svar och medan jag väntar på att doktorn ska roppa upp mitt namn är jag fler gånger på väg att gå. Sen kommer farbror doktor och jag säger jag är inte så bra på att prata om det här och sen är jag tyst och vi leker gissningslek medan tårar rinner ner för mina kinder. Tillslut tar jag sats, skrapar ihop det mod jag har sluter ögonen och säger så många meningar jag hinner med innan styrkan sviker mig igen.

Han säger, jag har hört tillräckligt jag skriver en remiss. Lite som att sten lättat känns det att höra. Vi ska få av dig den där ryggsäcken du lever med det här kommer bli bra.
Jag undrar vad som finns i den där ryggsäcken, och jag undrar hur den egentligen påverkar mig men att bli av med den låter oerhört skönt. Jag undrar vem jag kommer vara utan den.

Börja om

Den dagen N träffar någon ny kommer att bli oerhört jobbig men inte bara för att jag kommer sakna honom, sakna oss. Och ja, jag kommer bli både svartsjuk och avundsjuk på hon den nya. För att hon kommer få det jag vill ha.

Men det finns en annan aspekt som gör mig både trött och ledsen, att börja om. Lära känna någon ny, och låta honom lära känna mig. Någon att skapa nya minnen med, ny rutiner. Tanken på att orka släppa in någon ny i mitt liv gör mig helt utmattad. Att gå igenom alla första gången igen, en gång till. Första dejten, första kyssen, första morgonen, första allt. Det finns en charm i första men jag har gått igenom så många första de senaste åren och jag börjar bli trött på första. Jag tycker inte det är roligt med osäkerheten ch resan att lära känna någon igen längre. Jag vill ha tryggheten i att någon känner mig, vet hur jag funkar och tänker och tycker om mig för den jag är. Jag längtar inte längre efter kickar, förälskelser. Jag längtar efter lite vardag, trygghet och rutiner. Jag tror att det är ett bra tecken men ändå gör det mig så trött för att få det måste jag gå igenom första igen och just nu känns det lika lockande som att genomgå en rotfyllning. Jag sanningen är nog tom så att jag hellre bryter upp från mitt liv här och flyttar, tror jag....

Frustration

Vaknar med en känsla som är en blandning av ilska och förtvivlan täckta av ett tjockt lager av frustration. Vi pratade igår som vanligt: Jag älskar de stunderna där kvällen övergår till natt och vi ger varandra odelad uppmärksamhet. Vi delar vardag och varandras längtan efter varandra. Ibland pratar vi minnen, så många så fina. Jag älskar allt men mest älskar jag stunderna när vi är nära, nära varandra. Han är så fin på så många sätt, pålitlig, manlig, omtänksam, snäll, rolig, vacker, sexig, intelligent, generös och en dag kommer han göra en flicka väldigt lycklig och jag hoppas att vem det än blir är någon som har vett att uppskatta honom och gör honom riktigt lycklig för det förtjänar han. Fina pojkar som han förtjänar fina flickor. Den flickan kommer inte vara jag.

Avståndet detta avstånd som skiljer oss är anledningen. Jag tycker att det går att få det att fungera ändå men det är inte det han behöver han behöver mer och jag respekterar och förstår det. Vi har alla olika behov av närhet och jag kommer inte kunna åka hem till honom en onsdag kväll och bara vardags hänga. Det är mer än jag kan erbjuda. Så vi släpper taget om varandra. Vi kommer inte ses mer i år. Vi måste sluta fokusera på varandra, för vi hindrar varandra från att hitta någon som bor nära säger han och jag blir arg, för att jag egentligen inte vill träffa någon annan och när jag säger det så säger han att det är det han menar att han oroar sig för mig, att han tycker jag behöver någon som finns där för mig mer än vad han kan göra. Jag frågar om han kan fokusera på andra men han bara undviker frågan. Jag tror han inte kan det heller. Han ser nyktert på det hela, vi hänger oss kvar vid något som inte kan bli och jag tycker han är en idiot för att han ser förnuftigt på det hela. Där är vi olika jag är ta dagen som den kommer, tänker aldrig längre än nu, kanske nästa vecka. Han är förnuftet planerar och tänker på konsekvenser. Vi retar oss lite på den olikheten. Han säger Sg man måste tänka framåt och jag säger att han tänker för mkt, att han borde njuta mer av nu, ta dagen som den kommer men egentligen tror jag den olikheten är bra, vi kompletterar varandra. Men vi finns inte, så vi måste släppa taget, den tanken gör mig olycklig men jag sätter hans lycka främst.
För hans lycka är min lycka.
och jag tror han känner på samma sätt.

Ögonblick

När norrmannen tryckte upp mig mot kylskåpet, klappade mig på kinden och tittade mig djupt i ögonen och hundra fjärilar bosatte sig i magen och knäna nästa vek sig. Inte ett ord sa han, men hans blick sa allt. Jag gillar dig som fan.

Och efter den dagen kan jag inte titta på mitt kylskåp utan att le.

Ints slut

Har så lätt för att noja, minst motgång och jag planerar ett liv utan honom.För i min fantasi hade han så klart blivit blixtförälskad, och tillbringat dagarna, kvällarna och nätterna hos henne.
Så när han skriver till mig på Msn är jag säker på att det är det han ska berätta men han bara:
-Sorry babe, den här veckan har varit jättebusy.
Och sen är allt som vanligt

Och han tycker jag är sexig och fin där jag sitter med min nyinköpta webcam i soffan mitt i natten. sen föreslår jag att vi ska åka bort tillsammans, och han verkar inte tycka det är en helt dum idé.

Inte slut än...

Just nu är jag din

Vi har inte pratat sen i söndags, vi brukar prata varje kväll. Det känns inte som ett bra tecken. Jag innbilar mig så klart att det är min dåliga karma som är orsaken till det här, för att jag gick på den där idiot dejten i söndags. Det här är början på slutet. Jag orkar inte riktigt bry mig, känner mig lite apatisk. Men om han kommer köra fegisvariant på att bara låta saker rinna ut i sanden så åker jag över till Oslo och sparkar honom hårt i skrevet.

Det värsta är att Mr Dryg dyker upp i mina tankar allt oftare och oftare. För Mr Dryg hade jag flyttat till världens ände och jag hatar honom för det. Jag hatar att mina känslor för honom verkar totalt odödliga. Det är så kärlek ska kännas. Det är sann magi. Gud vad jag saknar honom.

Dags att vakna?!

Det kommer inte funka. Jag vill det och kanske han också, kanske? Men det finns inget att bygga på. Det hade varit en sak om vi hade tillbringat tid tillsammans och sen skiljts åt men nu bygger vi utan någon grund. Hamnar vi inte i samma stad snart kommer det här aldrig att funka och det finns enligt min mening inte tillräckligt mycket där för att någon av oss ska släppa allt och flytta till den andre. Vi pratar om att ses, men tiden bara går och ingen helg passar och veckor passarer och distansen mellan oss ökar. Jag funderar, har egentligen inget som binder mig här att åka och jobba i Oslo några månader skulle inte vara någon större uppofring, kanske borde jag men ändå stannar det vid tanken... Jag gör inget åt det. Vi har pratat om det och han säger att han kan flytta till Stockholm efter jul, Stockholm är en stad han kan flytta till. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag skojade bort det. Vi tassar runt ämnet.

Jag känner att vi glider ifrån varandra, om något ska göras ska det göras nu för snart är det försent min magkänsla skriker det till mig. Jag känner att slutet är nära och det gör mig ledsen men jag vet också att det inte har med mig att göra eller med honom. Vi är bra ihop men distansen är starkare. Har någon där ute erfarenheter från distansförhållanden? Hur får man det att funka? Egentligen är svaret bara att jag måste flytta om jag verkligen vill det här men sanningen är nog att jag inte känner tillräckligt mycket. Är så förvirrad men kanske är det dags att släppa taget fast jag verkligen inte vill. Varför kan det aldrig vara enkelt?

En harmlös dejt

Att fixar andra att dejta är egentligen inga problem, så jag gjorde det. Om norrmannen dejtar andra så ska jag också göra det. Det är bra, ger distans, perspektiv och den här nya dejten han är ju väldigt snygg och trevlig så en harmlös fika en söndagkväll kommer ingen dö av.

Men jag är dålig på det här, det känns inte rätt men försöker iaf. Det skulle lösa så mkt, vara så enkelt om det klickade: Jag försöker bortse från tystnaden som ibland uppstår och tänker att det inte alls behöver vara ett dåligt tecken, precis som jag bortser från att han verkar ha något innbyggt behov av att tycka tvärtemot mig i allt jag säger och när jag skojar ser jag i hans ögon att han bara tycker jag är konstig då ger jag upp och tackar för mig med ursäkten att klockan är mycket (20:30) och skyndar hem och pratar bort timmar med norrmannen på msn där samtalet flyter på av sig själv och han skrattar högt åt mig. Inser att jag gillar honom mer efter min dejt än innan och det var ju inte alls planen. Ganska exakt tvärtom min plan faktiskt.

Det blir inga fler dejter för mig på ett tag nu, och jag inser att det bara är en tidsfråga innan han säger orden att han träffat någon annan, någon som bor i Oslo. Jag har en klump i magen varje kväll där det bara är en lång väntan på att höra honom säga det och jag hatar att jag inte kan vara mer som han. Att jag har för mycket samvete.

Det roliga är att gårdagens dejt och jag pratade om att dejta flera. Han ville upplysa om hur fel han tyckte det var. Jag undrade om han såg på mig att det var det jag gjorde, skulle inte förvåna mig alls.

På rätt spår

Jag gissar att nästa gång vi gör slut kommer ingen att ta det på allvar.
Men vi är back on track, hörs varje dag och pratar om att ses igen, snart...
Känns bra.
Nu ska jag bara börja dejta andra också...

Det roliga är att han känns mer svartsjuk nu än innan, pojkar vad ska man säga =)

Ta mig med storm, eller försiktigt sakta, sakta.

Jag är allt annat än målmedveten, vet inte alls vad jag vill med något, mitt liv är bara ett trassel med lösa trådar. Jag vill ha allt men i samma sekund som det blir nåbart, möjligt tappar jag intresset. Pratade med Norrmannen igår, länge, först som vanligt sen berättade jag väldigt kort om mina insikter och bad om ursäkt för mitt ultimatum och han bara det är okej. Jag vet inte vad det betyder och ville inte fråga, tänkte väl att det ger sig. Inser att jag är en romantiker som har en orealistisk bild av hur det ska vara.
Jag saknar spänningen innan första kyssen, sekunden innan läppar möts när tusen fjärilar rusar genom kroppen. Sättet man kysser varandra på innan man fått varandra. Jag kan sakna den känslan som ändå är så kort, med norrmannen gick allt så fort, kan sakna det subtila flörtandet men inser att det är löjligt, för när han skrev till mig på msn nyss rusade miljoner fjärillar genom magen, nästan som innan första kyssen. Jag hoppas vi löser det här och hittar tbx till varandra. För bakom mina många undanflykter min rädsla för att binda mig och bli sårad vet jag att det här är bra, han är bra. Vi är bra. Vi har bara en massa hinder att komma över var och en på sitt håll. Det känns lite vuxet att jobba på en relation istället för att bara skynda på till nästa. Det gör mig lite stolt över oss. Vad som än händer mellan oss lär jag mig massor om mig själva.

Mitt fel

När man får lite distans till saker och ting uppenbaras ofta en möjlighet att se saker klarar. Med mig och norrmannen var det så, helt plötsligt såg jag vad som gått fel. När vi pratade innan han skulle komma hit och han berättade att han dejtade andra, freakade jag ut totalt. I min värld var det samma sak som en garanti på attt orden "jag har träffat någon annan" skulle dyka upp. Så jag fick panik självklart helt omedvetet. Istället för att ta det lugnt och leva enligt vårt motto "en dag i taget" började jag ställa frågor om framtiden. Ser du någon framtid med mig? Jag vet varför jag gjorde så men inte han. Istället för att vara den coola chill bruden fick jag panik och sätter upp något slags ultimatum, ser du inte det här som början på något seriöst är du inte välkommen. Han kommer iaf men vårt samtal innan har skappat en klyfta mellan oss som gör det omöjligt att slappna av och njuta av nuet och när han åker hem så säger han att han inte vill gifta sig med mig, så klart och jag går in i rollen som den som blivit dumpad för att det är enklare självömkan än självkritik. Men en mening han sa innan han for har ändå etsats sig fast hos mig när jag säger att jag tycker vi ska fortsätta ses för att se vad som händer och han svarar på dig lät det inte som något alternativ. Just de orden får mig dagar senare att se vad som faktiskt hände. Jag fick panik och valde omedvetet att föregå istället för att föregås.

Detta lämnar så klart flera frågor hos mig. Kan jag fixa det här och i så fall hur. Jag har ingen lust att berätta för honom det jag just skrivit. Hej du jag är livrädd för att bli sårad och lämnad därför får jag ibland panik. Inte en chans att jag säger det till honom.
Folk dejtar flera samtidigt, det är något jag vägrar innse och har väldigt svårt acceptera men jag måste iaf lära mig att inte få panik av det.

Och om jag spelar mina kort rätt kanske detta ändå inte är slutet för mig och norrmannen, men är det de så överlever jag iaf. Med en ny lärdom.

Jag är ledsen.
Det var aldrig meningen att jag skulle börja dejta någon, vet inte om jag egentligen vara redo men så kommer han och bokstavligt hoppar in i mig och jag blir blixtförälskad fast jag inte alls var ute efter det. När jag minst anade det, som alla säger.
Och allt gick bra, bättre än bra, underbart bra. Han var allt jag ville ha både med förnuft och känsla och han fick mig att känna mig älskad, fast hans ord sa något annat så visade hans handlingar sanna känslor. Jag kände mig trygg med att det fanns något underbart där. Men så blir jag dumpad för att han inte vill gifta sig med mig. Det gör mig seriöst skitsur, när vi dejtat i två månader och tillbringat tre helger tillsammans kan man verkligen avgöra det. Jag vill inte gifta mig men jag vill ge det en chans. Det fanns så mycket potential. Vi klickade på fler plan än jag klickat med någon tidigare. Hur många män har fått mig att skratta så mycket att jag får kramp i mungiporna? Hur många män behåller sin manlighet utan att förvandlas till mansgrisar? Hur många män delar samma intressen och har samma ambitioner i livet, samma mål?

Jag saknar honom redan, och det suger! Men det här är inte första gången jag blir dumpad och det är förmodligen inte sista. Bredvid min laptop står hans ölflaska och i sängen ligger lakan som doftar av honom och jag ids inte plocka bort spåren av honom. Känner mig så ensam, önskar någon bara kunde hålla om mig, och låte mig vara ledsen utan att försöka muntra upp mig.

Förvånande? Knappast!

Att möta honom på stationen på fredag var bara underbart. I hissen upp till lägenheten hånglar han upp mig och knappt därefter faller kläderna sakta och vi mys hånglar i soffan och berättar för varandra hur glada vi är att vara tillsammans igen.Han kommer med gåvor en handväska och något jag tror är en plånbok, i rött för det är ju min favoritfärg, En flaska champange och en ask choklad. Under mina senaste år som singel har jag aldrig fått anant än sprit och coklad från pojkar så jag blir löjligt rörd. Vi öppnar champagnen jag själv inhandlat tidigare under dagen och matar varandra med jordgubbar och han säger att alla fredagskvällar skulle vara så här, jag håller med. Och sen resten av natten har vi sex om och om igen. Sömnen uteblir till förmån för köttsliga lustar.

Lördagen kommer och jag har googlat, letat och planerat, men han, kan vi inte bara stanna hemma och fast jag inte alls vill det går jag motvilligt med på det och han sätter sig och ska fixa min dator som strular och jag blir stressad över att det inte blir som jag planerar och över att det är mer vardag än fantastiskt till slut har jag så mycket panik att jag inte vet vad jag ska göra. Det är inte det att det inte är bra men inte fantastiskt och jag hade planerat fantastiskt. Vi sexar loss med jämna mellanrum men i tankarna nojar jag över torsdagens samtal och när kvällen kommer har ångesten växt sig så stark att jag knappt kan andas. Jag måste ut, och vill du inte följa med går jag själv på en promenad, måste ha luft. Tillslut får jag med honom in till stan där vi äter middag men han är trött och grinig (jet lag) och vi är mest tysta och jag känner att han kanske inte alls är så fantastisk. När vi äntligen kommer hem somnar han på två sekunder medan jag borstar tänderna.

När vi vaknar nästa dag ber han om ursäkt för sitt dåliga humör kvällen innan och jag förlåter honom direkt för det räcker med ett förlåt. Och dagen spenderas mest i sängen. Det är omöjligt att få nog av varandra. Till slut får vi stressa till tåget. Och på vägen dit kommer oss samtalet upp. "jag kom hit med öppet sinne precis som du sa tyvärr är jag inte klokare. Du är fantastisk, rolig smart bla, bla och jag gillar dig men det känns inte 100. Du är ingen jag vill gifta mig med"
Gifta mig med, försöker förklar det sjuka i att han tänker giftemål efter två månader men han säger att han är på jakt efter en framtida fru och han inte kan slösa mer tid på mig för hans magkänsla säger att något fattas, han vet inte vad men något är det. Det slår mig medan vi pratar att vi sitter med händerna tätt ihopflättade i varandra, min sponta reaktion är att bara rycka åt mig hande och sura men jag håller god min, jag är förvånansvärd bra på att hålla masken. Jag står till och med kvar och för att när tåget rullar iväg känna tårarna bränna i ögonen.

När ska jag ge upp?

Uppenbarligen är det något allvarligt fel på mig, om någon vänlig själ kunde tala om vad skulle jag kyssa den personens fötter i ren tacksamhet, jag svär!

Norrmannen visar med handling att han tycker jag är en grym tjej. Han stiger upp tidigare på morgonen för att chatta med mig. Han gör de där små sakerna som bevisar att jag är speciell. Vi pratar varje dag och om det skulle uppstå hinder för det ojar han sig, så jag tvivlar egentligen inte alls på att känslorna finns där. Och nu han kom hem från Kina igår kväll och ska flyga till Stockholm imorgon, är inte det ett bra tecken så säg?

Men nu ikväll, åhh jag orkar verkligen inte. Nej då känns det inte 100. mest pga detta förbannade avstånd. Saken är den ändå att först skulle vi inte bytta nr, sen skulle vi bara vara vänner, sen skulle vi bara ses en gång, och sen kanske till vintern och ja det har ju utvecklats åt ett helt annat håll. Hans ord väger helt enkelt inte så tungt men jag blir jävligt less på det här ändå. Jag tvivlar också på om det är 100 rätt men jag knipper käft tills jag vet vad jag vill.

Nu vet jag hur jag funkar, har svårt att släppa sånt här och när han har börjat ventilera sin tvivel så backar jag hundra steg. Jag kom aldrig över Norrlands felsteg hur gärna jag än ville och risken finns att det blir samma nu. Vi har pratat i miljoner timmar ikväll och först sa jag att jag inte ville att han skulle komma, men det ville han absolut och det skulle bli så underbart och han skulle ge mig den bästa helgen i mitt liv bla, bla (vad är det för fel på folk?) Tillslut vann rommantikern i mig och jag skrev att om han kom med öppet sinne och fortfarande kunde se en framtid för oss så var han välkommen annars kunde han stanna hemma. Så han kommer trots allt. Jag känner mig dock inte helt säker på hur öppet sinne han har.

Frågan är hur smart jag är som låter han komma iaf?

Nervöst!

Imorgon kommer min sötnos. Han landade i Oslo igår kväll och idag messade han och frågade om han fick dyka upp här redan imorgon. Bra tecken antar jag. Mitt spontana svar var nej som sedan följdes av dåligt samvete och förvandlades till ett ja. Så nu kommer han imorgon för att tillbringa helgen med mig, måste göra något rätt. Jag är så sjukt nervös, för även om inget är uttalat så hänger vår eventuella fortsättning på hur den här helgen kommer bli. Blir den lika underbar som sist så kan jag nog räkna oss som ett par.
Frågan är vad jag ska planera för skoj, har ni några tips tar jag mycket tacksamt emot dem. Just nu är jag på tok för nervös för att ens kunna tänka ut något.
Jag hatar att vara nervös, det blir inge bra då.

Det är inte du, det är jag

Han och jag, fortfarande som på räls, allt är superbra och han får mig att undra vad andra pojkar egentligen gjort i mitt liv ( utom Norrland han är fin) Och grejen med avstånd funkar bra. Vi tar någon time per dag med webcam och det är nästan som att träffas, med lite god vilja iaf. Tidsskillnaden är lite jobbig ifs men med lite anstägning funkar det med. Och jag är trygg i hans känslor för mig. Allt går som sagt som på räls. Men för det är självklart att det kommer ett men.

Nu är det min tur att noja, är det här rätt? Borde jag inte vara kär nu? Vad känner jag egentligen? Och hur ska det här med avståndet funka i längden? Vill jag det här? Att sakta men säkert lämna singelstatusen är inte en behaglig upplevelse. Borde det inte vara det? Jag vet inte varför jag fått för mig att jag är osäker på honom nu, vet ju att jag gillar honom skarpt. Just nu nöjer jag mig med förklaringen att det var ett tag sen vi sågs och jag tänker inte göra något alls tills han är här igen. Innerst inne vet jag ju att jag vill det här. Är det normalt att känna tvivel då? Ibland blir jag så trött på mig själv.

En dag i taget

Vi får det att funka, och varje dag som går utan att han backar eller säger orden att han träffat någon annan andas jag ut och vågar sakta, sakta känna mig trygg i att hans känslor faktiskt finns där. Ibland blir jag skitförbannad på honom för att han är underbar, så sjukt dålig stil att försöka lura mig att falla för honom. Andra gånger stör jag mig på sättet han rättar till glasögonen eller att han skriver hehe istället för haha. Det är försvarsmekanismer, jag förstår det och kan faktiskt skratta åt det som skrämmer mig, att han sakta tar känslor som jag inte vill ge. I min desperation att skydda mig själv tänker jag att jag ska börja dejta andra helst tio på en gång så han försvinner i mängden men jag gör inte så mycket med mina storslagna planer. Att jag håller på att falla mycket motvilligt skrämmer slag på mig, vill inte bli sviken, orkar inte, klarar inte.

Men han och jag, vi pratar, vi säger en dag i taget ingen press. En dag i taget så kör vi så länge det känns bra. Och än så länge känns det bra för oss båda. Och vi får det funka trots avståndet och nu när han är på andra sidan jorden och egentligen inte alls har tid stiger han upp en timme tidigare på morgonen och slår på sin Msn och pratar bort en stund med mig för att tiden inte skulle finnas verkar inte vara ett allternativ. Han får det att funka, tar sig tiden.

Fast vi inte ska göra planer så kunde jag inte låta bli att fråga om han ville följa med på Depeche Mode konserten med mig i jan.Det är ju trots allt vårt band. Han ringer upp mig med panik i rösten men det är fem månader tills dess. Jag vet inte var vi är då, och när han är den som får panik finner jag tryggheten att lugna honom och när vi lägger på säger han att gärna vill gå med mig, på konsert i jan och några min senare messar han och ber om ursäkt för sin panik och jag kan inte låta bli att skratta åt honom för trots allt han vill gå på konserten med mig- om 5 månader!

Och idag när han lämnar sängen på andra sidan jorden och jag gör mig redo för att krypa ner i min på den här sidan jorden, säger jag att jag vill förgylla hans dag och när han svarar att jag redan gjort det tänker jag att nu är det dags att slappna av... men jag verkar inte kunna men just nu gör han mig lycklig och jag njuter idag, en dag i taget.

Var god dröj

Att jag inte bloggar just nu har inte alls att göra med att mitt liv är händelselöst att göra.
Det händer jätteroliga saker
Spännande saker
Tråkiga saker

men jag får inte tiden att räcka till, kommer tbx snart, håll ut =)

Förvånad!

Det går ju faktiskt fortfarande hur bra som helst med min Norrman. Det är knappt så jag tror det själv.
Well imorgon är en annan dag men just nu ser livet väldigt ljust ut, kanske slipper jag faktiskt bli sårad denna gång? Haha som om jag skulle tro på den själv.

Framtidsplaner

Min Norrman är så, så fin!
För första gången i mitt liv upplever jag hur det är att ha en "partner" som är så otroligt stödjande och som verkligen tror på mig.
Han tror mer på mig än vad jag gör själv.
Han klipper ut länkar och skickar till mig, ställer frågor, kommer med tips och peppar.

Och när jag blir rik, ska vi gifta oss, köpa ett slott och bosätta oss i sängen.
På bröllopet ska de självklart spela Depeche.
Det har vi bestämt

Sexgud?

Att ett ex sen över 4 år sedan och hörde av sig och berättade att han fortfarande fantiserar om mig. Att han mer än gärna skulle vilja ha mig mellan sina lakan igen, om så bara en enda gång.

Och för några dagar sedan hörde ett annat ex av sig med samma bekännelse.

Jag borde ju inte vara helt värdelös i sängen då?

Inte helt enkelt

Det är inte en helt lätt situation jag hamnat i, inte för att jag vill klaga.
Jag och Norrmannen hörs nästan varje dag.
Vi har sagt att vi ska ses i höst, så det där aldrig mer blev det ingenting av och det är jag självklart glad över.

Problemet är väl att jag inte riktigt vet var vi står, vilken status vi har. Jag försöker fiska lite, kasta ut lite trådar, men han verkar trygg med att jag inte träffar någon annan samtidigt som han säger att vi ska vara försiktiga så att ingen får krossat hjärta. Så vi har sagt att vi tar en dag i taget och ser vad som händer. Men eftersom tiden bara går och ingenting händer är det rätt jobbigt. Jag vet att jag är ganska otålig av mig och att det egentligen inte finns så mycket mer att göra än att vänta.

Och det kan jag väl leva med om det inte var så att jag hade Norrbotten. Jag vill inte såra någon och vill handla rätt, men det är svårt när man inte riktigt har koll på vad rätt är. Alla andra verkar dejta flera samtidigt och vara fine med det men jag gillar det inte men jag gillar dem båda väldigt mycket, fast på olika sätt.
Jag kan inte välja!
Varför kan det inte vara okej att ha två pojkvänner? Inte för att någon har den statusen men det hade varit en trevlig lösning =)

I min utkorg

Jag var ute igår, och det fanns ganska många fina pojkar ute faktiskt, men ingen var så fin som du. I jämförelse med dig är det bara menlösa kåta pojkar vars existens bara tar upp utrymme. Så jag åkte hem igen för krypa ner i sängen med dina kvarglömda kalsonger på mig och slött mina ögon och drömde om att du kysste mig på halsen och kramade mig hårt så där underbart som du gör. Och så stark som min önskan var att du skulle ligga bredvid mig blev jag nästan förvånad när jag med sömndrucken hand trevade efter dig och du inte var där. Och det värsta av allt är att din doft nästan försvunnit från min säng.

Kom hit din bajskorv, saknar dig!

Motvind

Jag märker skillnad hos mig själv, hur jag reagerar. Jag vill bara glömma ge upp och slicka såren. Det finns ingen kämparglöd hos mig. Men å andra sidan hur mkt kan jag kämpa han har sagt att han inte vill ha en fortsättning och jag är ingen som tvingar mig på.

Men ändå är statusen följande:
Både söndag och måndag fick jag sms om hur underbar helgen varit.
Tisdag fick jag ett mail
Onsdag ingenting
Torsdag: Ett sms om nu är det sju dagar sedan jag kom, saknar du mig?
Sen flera sms om hur underbar helgen varit och att han saknade mig.

Jag svarade att om han saknade mig var han välkommen hit igen. Kanske i höst/ vinter svarar han då. Jag är tydlig med var jag står, han vet att jag vill träffas och han vet att skulle han bjuda över mig så skulle jag komma direkt men jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag orkar inte göra så mkt mer, det är upp till honom att avgöra om det vi har är något att satsa på eller inte. Men jag vill ha någon som satsar nu, trött på veliga killar som säger nej men ändå vägrar släppa taget.
Dröjer det för länge för honom att bestämma sig kommer inte valet att vara med mig finnas kvar.
Han behöver pallra sig hit eller bjuda dit mig nu!
Det är svårt att bli förälskad i motvind.

Han kom, segrade och försvann

Som en önskan som slagit in dök han upp från ingenstans, och det uppstod tycke med en gång. Ömsesidigt visade det sig till min stora lycka. Två veckor med mess om längtan, för att sedan dyka upp utanför min dörr.

Timmarna innan han kom, grodde nervositeten sig starkare och starkare. Tre dygn med en okänd man är jag riktigt klok?
Ett stelt hej och en middag i dejtmod som egentligen inte lämnade något djupare intryck men ganska snart tröttnar vi på att försöka imponera på varandra och är bara oss själva, och det är då det bli bra, riktigt jävla fantastiskt bra! Nästa dag åker vi ut till skärgården och njuter av varandras sällskap utan att vilja lämna vår plats på klipporna, och missar den planerade utgången med vänner. Åker hem och dricker drinkar och berättar livshistorier och jag finner mig berätta saker för honom som jag annars aldrig pratar med och det känns inte det minsta jobbigt. Han stryker undan mitt hår från ansiktet, klappar mig på kinden och säger att jag är fin, att han aldrig tröttnar på att titta på mig. och vi älskar om och om igen. Det verkar omöjligt att få nog av varandra. Vi vaknar tom mitt i natten och älskar och när vi inte gör det är vi ändå alltid nära. När jag reser mig för att borsta tänderna följer han efter mig för att hålla om mig samtidigt, för soffan är så tom utan mig. Sådan jag kräks på när andra gör men nu bara älskar (fast skulle skämmas ihjäl om någon såg oss)

Han lockar fram mina bästa sidor och jag hans. Vi drar interna skämt som om vi varit tillsammans i evigheter. Vi sitter med varsin laptop i knät och håller handen samtidigt vilket gör att vi skriver med pekfingret. Och han hjälper mig med min affärsidé vilket går så där för varje gång han sätter på sig glassögonen och går in i coachrollen är jag tvungen att slita av honom kläderna. Medan jag duschar lagar han min dator (hoppas han inte hittar min blogg pga det) och tankar över nästan all sin musik på min.

Jag är prinsessan och han är min prins. Jag har skrattat så mkt att mungiporna kramat och träningsvärk uppenbarat sig i magtrakten.
Men säg den saga som varar för evigt.
Söndagen kommer och dagen han ska åka infinner sig och vi sitter i soffan och samtalet utspelar sig som handlar om vad som händer nu.

Vi kommer aldrig att ses igen. Inte för att vi inte har känslor för varandra. Det var ingen tvekan om att vi båda hade det.
Jag hatar logiska människor.
Jag vet att han har känslor för mig. Tom jag som aldrig tror att någon har det är bergsäker.
Och då ska vi skita i det.
För det inte passa just nu och för avståndet.

När vi sa hejdå, kunde jag inte hålla tbx en tår.
Efter en helg och jag gråter när han åker!
Det hade kunnat bli hur bra som helst men nu blir det ingenting.
INGENTING!

Men oj!

"Kina resan har blivit uppskjuten, vad säger du om att jag kommer och hälsar på dig torsdag kväll till söndag? Det kommer bli en helg du aldrig glömmer ;) "

Så Norrmannen kommer hit imorgon!

Herregud vad håller jag på med?!

Två konstaterande kan jag iaf göra. Jag måste verkligen lyckats charma honom eftersom han från början inte ens ville ge mig sitt nr och nu två veckor senare flyger till Sverige för att träffa mig.
Det verkar inte bli några problem att ta igen mina 6 månaders celibat.

It's complicated

Jag har varit bortrest.
Har varit hos Norrland och tillbringat fyra underbara dagar i hans ständiga sällskap.
Tvivlade in i det längsta om jag faktiskt skulle åka dit, med tanke på min nyfunna Norrman men lät tillslut cynismen fatta beslutet. Han kommer tröttna vilken dag som helst, och så kommer allt att rinna ut i sanden och då har jag sårat Norrland helt i onödan. Så jag satte mig på bussen och åkte. Och när jag är framme har tvivlet runnit av mig och när jag ser honom stå och vänta på stationen vill jag brotta ner sega passagerare så jag får vara i hans famn och kyssa honom, nu NU!

Att vara med honom är som att komma hem. Han är tryggheten, den stabile, den pålitlige. Hela helgen är vi klistrade vid varandras sida. Att inte ha kroppskontakt gör nästan ont. Och när han frågar om jag träffat någon sen sist vi sågs, berättar jag om Norrmannen och tror någonstans att han inte ska bry sig. Vi har ju sagt att vi inte är tillsammans men blicken jag får skär genom bröstet och resterande av kvällen är det pussar och förlåt. Men jag förstår inte hur vi ska ha det säger jag. Vill du inte att jag träffar andra?
Nej det vill jag inte!
Men då kan vi inte kalla oss vänner, vad skiljer oss från att vara tillsammans då?
Han tänker och svarar, jag antar att jag inte kan hindra dig från att träffa andra för jag vet inte vad jag vill.
Och jag svarar säg bara att du inte vill att jag ska träffa andra så gör jag inte det och jag menar det. Om han vill ha mig så är jag hans.
Om det är smärtan i hans ögon, dåligt samvete eller faktiskt kärlek vet jag inte.

Nästa dag tar han med mig hem till sin mamma och bror och jag är nervös så jag håller på och spyr.
Det här är min vän SG säger han när han presenterar mig. Hela tiden håller vi krampaktigt varandra i handen, och han pussar mig på kinden och säger att jag sköter mig bra när vi är ensamma. Jag gissar att hans familj blev lika förvirrade som oss över vår relation.
De är snälla och jordnära precis som han och jag trivs i deras sällskap även om jag ändå inte riktigt kan slappna av.

Resten av tiden jag är där är vi tätt ihop slingrade. Vi bråkar lite och när vi ligger i sängen kommer känslorna över mig. Det var här du låg med henne och så kommer tårarna för jag kan inte få bort bilden av hur de ligger och älskar precis på samma ställe som oss och jag försöker gömma tårorna och går ut och röker men han kommer efter och pussar bort dem.
Jag säger det känns som hon vinner hela tiden, som hon är med hela tiden.
SG det är dig jag är med nu. Du vinner hundra gånger över henne. Du vinner över alla tjejer jag någonsin träffat och så står vi där och kramas och jag känner hur hans kärlek helar mig. Fast han säger att han inte tror han är kär i mig längre så tyder allt han gör på motsatsen.

Och när jag åker är jag inte det minsta klokare på var vi står. Jag förstår mig inte på oss. Det är som vi behöver varandra. Vi är varandras trygghet och kärleken finns där lika så passionen men det är inte som det brukar kännas. Och tiden går och vi turas om med att vela om vad vi känner.
Någon gång kommer de ta slut och de kommer vara ett smärtsamt uppbrott för oss båda.

Vår officiella låt. Vi är så romantiska =)

Och slutar med?

Jag och Rödluvan går på konsert men jag kan inte koncentrera mig, så jag lämnar henne och musiken och sätter mig på en gräsplätt i ett försök att samla tankarna i min ensamhet. Han är här någonstans det vet jag, men var och inombords skriker jag av förtvivlan, för att jag saknar honom? För att jag vill vara med honom? eller så är det bara ångesten? Sen vet jag inte men en tanke dyker upp hos mig, starkare och starkare- öltältet gå till öltältet han är där och jag lyder fast jag egentligen inte tror på den starka magkänslan. Går ett snabbt varv och mycket riktigt där sitter han! Försöker samla tankarna genom att lossa på mina skosnörre och knyta om dem.
Ska jag gå fram? Han har ju faktiskt sagt att han inte vill ha mitt nr, men vad ska hända, förnedring?
Jag tar risken och går fram till hans bord och lägger försiktigt handen på hans axel.
-SG, vad roligt att se dig! Sätt dig!
Känner mig obekväm, är han bara artig och tycker jag är en jobbig efterhängsen brud?
Så vi sitter och pratar lite.
Nu är det dags för Korn säger han, vill du följa med?
Det vill jag, är ändå på väg dit.
Och så går vi, men han håller mig inte i handen och när vi kommer fram och placerar oss någonstans i mitten av publikhavet, ursäktar han sig med att han ska gå på toa.
Vänta här, jag kommer snart.
Nu dumpar han mig, tänker jag. Det finns ingen chans att han kommer hitta mig igen nojar jag . Men för säkerhetsskull rör jag mig inte ur fläcken.
En låt spelas
Två låtar spelas
Och när introt för den tredje låten spelas tänder jag en cig och tänker aja det var ju en ganska snygg dumpning ändå. För att sekunden senare känna en arm kring min midja och få en puss på kinden.
Han är tillbaka! Hur han hittade mig fattar jag inte, hade aldrig hittat mig själv.

Och så står vi tätt, tätt ihop och pussas när vi kommer åt. Han hela tiden med sina armar kring mig i ett fast grepp och jag fånler hela tiden.

När konserten är slut, frågar han om jag vill gå på nästa med honom men jag tackar nej. Hade tänkt att gå och se en annan. Egentligen spelade det ingen större roll, men det blir någon symbolisk grej att inte följa med så jag ser Tiger Lou istället och känner mig naken utan hans händer på min kropp.
Men innan vi skiljs åt byter vi nummer.
Han säger, jag förstår inte hur vi ska få det här att funka med avståndet.
Jag är aldrig i Stockholm och du är aldrig i Oslo.
Jag svara, vi kan väl bara bytta nr och se vad som händer?
Vi kan ju alltid vara vänner?
Han nickar jo vänner kan vi alltid vara.
Och sen pussar han mig på munnen och försvinner i sommarnatten.

Och sedan den dagen har vi hörts varje dag. Det är inga vänskaps sms, det är puss och längtar efter dig. Och I augusti kommer han hit. Han ska bara till Kina en sväng först.

Det är inte det att jag är naiv. jag förstår att det inte kan bli något seriöst av det här, men jag gillar honom som fan. Och just nu njuter jag så mkt jag bara kan av att ha uppmärksamhet från en man som motsvarar de flesta av mina önskemål.

Kärlek börjar med bråk

Mitt under Depeche Mode konserten hoppar en kille bokstavligt in i mig.
Jag skäller lite på honom och försöker lära honom lite om vett och etikett för att sedan erbjuda honom att ställa sig framför mig om han nu nödvändigtvis måste hoppa in i folk. Men han står kvar och ler mot mig och som magi rinner irritationen av mig. Mörkbrunt hår och klarblå ögon och det vackraste leendet jag sett på länge med fina skrattgroppar. Hans leende gör att det går elektriska stöttar genom hela kroppen och jag blir blixtförälskad, att han pratar på klingande norska verkar inte vara till hans nackdel. Så jag står där och fånler. Han tar mig i hand och presenterar sig.

Folk flyttar på sig framför oss men ingen av oss tar ett steg ifrån varandra och vi ler lite blygt mot varandra och småpratar mellan låtarna och sjunger med för full hals, och han ser till så att jag ser hela tiden och ställer sig som en sköld mellan mig och knuffandes människor. Och det enda jag tänker är att jag vill ha honom.
När konserten är slut oroar jag mig för att han ska försvinna i vimlet av människor som passerar kring oss, men han tar min hand och leder mig till sina vänner och presenterar mig och jag presenterar honom för mina.
Vill du se fever ray med mig frågar han, och jag bara nickar till svar och han tar ett fast tag om min hand och ledder mig genom området med snabba steg till nästa konsert och där placerar han mig framför sig med ett fast grepp om min midja med ena handen som han är rädd att jag ska fly och den andra flätar han sina fingrar kring mina. Och jag är fjortisglad. Försöker koncentrera mig på musiken men det går inte för att stå så nära honom göra att elektriska stöttar går genom kroppen hela tiden och sen kysser han mig på halsen, på munnen och det är tur att han håller i mig för mina knän viker sig.

Konserten tar slut och vi går för att ta en öl. Vad vill du ha? Säger han och går och köper dricka till mig och låter mig slippa stå i trängseln och han samlar pluspoäng hos mig för varje minut som går.Och vi pratar och pratar och det är lätt, ingen pinsam tystnad inget. Sen frågar han om han får följa med mig till mitt camp och förnuftet i mig säger med mycket svag röst nej. Du vet att du inte borde men jag hör mig själv säga med stark och klar stämma att han gärna får.

Och efter att ha utbytt artighetsfraser med vännerna i campet leder jag honom till mitt tält. Och vi kysser varandra hungrigt och jag drar av honom tröjan och är helt betagen av att han ligger där, måste ha. Och jag får. I den mest oromantiska miljö jag varit med om. Och efteråt kryper vi tätt, tätt intill varandra och han kramar mig så hårt att det nästan gör ont. Men att dela på ett 60 cm liggunderlägg i ett tält med folk som festar utanför är inte optimalt för sömn. Och när morgonen gryr och jag har puttats ner från liggunderlägget och ligger och huttrar på marken väcker han mig, det är kanske bäst jag går så du får sova ordentligt och jag känner tacksamhet. Jag sätter mig upp yrvaken, vad händer nu säger jag? Ja det kan väl inte hända så mkt, vi bor för långt bort från varandra, Oslo - Stockholm funkar inte. Och jag tänker att det är priset man får betala för att ta hem någon direkt och så kryper han ut ur mitt tält och försvinner i morgonen och jag kryper ner sovsäcken och somnar på studs igen.

Och när hettan i tältet väcker mig någon timme senare. Vaknar jag med den värsta ångesten jag känt på länge. Jag vill bara skrika ut min ångest och längtar efter att rödluvan ska vakna och kram bort ångesten. Jag känner mig som en smutsig trasa som inte är värd något alls. Rödluvan vaknar och vi åker och badar men allt känns bara mörkt och jobbigt. Det är egentligen inte det att jag har någon åsikt om folk som har One night stands, men det passar verkligen inte mig. Inte rätt för mig och därför förföljs jag resten av dagen av en ihärdig ångest som vägrar släppa taget om mig.

Fortsättning följer...

För evigt singel?

Jag och några av mina parvänner satt ner en kväll, de hade beslutat sig för att det var dags för mig att jag skulle avsluta mina singeldagar. Samtliga plockar fram mobilerna med ena handen samtidigt som de håller sin partner med den andra, (rädda för att tappa bort sin andra hälft?)De blädrar i sina adressböcker. Vad vill du ha SG?
Och jag har egentligen bilden klar av vad jag vill ha bara att jag aldrig riktigt satt ord på det men jag försöker.

Han ska vara snäll, lojal, pålitlig, generös, uppmärksam, som när man tex nämner en bok man vill läsa så har han köpt den nästa gång man ses börjar jag. Han ska vara manlig, lite så där som det egentligen inte är okej att tycka för en feminist som ser jämställdhet som det naturligaste i världen men jag går ändå igång på manliga män, som Mr Dryg som aldrig lät mig gå ytterst på gatan, svor förbannelser över mig bara jag ens rotade i väskan efter plånboken och som skulle utan större problem skulle slås för min ära (något som visserligen aldrig behövts) någon som inte var och varannan mening yttrar fraser som "jag vet inte" Det spelar ingen roll för mig bestäm du" Eller någon som darrar på läppen och flyr fältet när man tycker olika men sen vill jag samtidigt ha någon som under den hårda ytan inte är rädd för att visa sina känslor och vågar berätta om sina drömmar och rädslor.
Och jag vill kunna ta med honom på sociala sammanhang och veta att han kommer kunna föra sig och inte sitta tyst i ett hörn och sura.
Han ska inte tycka att det är fördel att resturangerna har menyer på svenska när man åker utomlands och han ska kunna ta med mig till ställen jag inte visste om, tänka utanför ramen och inte tycka att slötitta på dumburken är en helt okej sysselsättning när vi umgås.
Men det viktigaste av allt är att han ska få mig att skratta och inte vara rädd för att flumma sig bort i det blå och ha kvar sin barnsliga sida. Och han måste gilla närhet. Jag vill ha en kramig kille. När det kommer till utseende spelar det faktiskt inte någon roll, så länge attraktionen finns där får han vara mörk, blond, tjock, smal I don´t care men jag verkar ha en spärr för att överhuvudtaget ens kunna bli attraherad av någon som är kortare än mig. Det är inget jag kan göra något åt. Och sen är det en bonus om han kan lagga mat också men det är inte så viktigt.

När jag flummat färdigt mina önskemål la samtliga parvänner ner sina mobiler och tittade på varandra. Den där personen finns inte. Nu förstår vi varför du är singel.
Jag vet inte om de har rätt, om det jag vill ha helt enkelt inte finns. Förmodligen samlar man på sig saker man tyckt om med varje partner man träffat man sållar bort det dåliga och lägger till det man gillar på sin önskelista och istället för att bli desperat med tiden ökar bara mina önskemål efter varje avklarat förhållande. Så kanske är det så att han inte finns, det kan väl bara tiden utvisa.

Men jag hittade nästan rätt en gång iaf och kommer på ett faktiskt krav. Han ska inte tycka att kvinnor är svekfulla varelser och ha grova tillitsproblem och kunna leva med att jag har haft ett liv innan jag träffat honom.

Livet leker

Det är sällan ni vet var jag befinner mig men ungefär vart tredje år är min plats given, längst fram vid scen med händerna i luften och ett stort flin i ansiktet sjunger jag med till min stora kärlek, Morrisseys låtar. Igår var en sådan dag. Konserten var fantastisk och jag är fortfarande lite lätt hög.

Dagen, just nu är inte på något sätt sämre. Har just fått in de två första ordnarna på min nya verksamhet som jag fördriver dagarna med. Att vara egen är precis så underbart som jag trodde. Inom kort ska jag även starta upp verksamhet nr två. Det finns inte ett moln på min himmel och ute skiner solen. Nu skall jag strax bege mig ut på parkdans för att sedan avsluta kvällen med fika i goda vänners lag.
Kunde omöjligt vara mer lycklig. Inget alls fattas mig.

Puss mina änglar!

It´s in his kiss?

På midsommarnatten, när solen gått upp igen och starka manshänder som snurrat mig runt, runt i kombination med vinet gjort mina ben ostadiga hamnar jag i hans armar och han kysser mig. Det var bara meningen att det skulle vara en ploj grej men sen har vännerna samlats runt oss och vi slutar inte, och taget om varandra hårdnar precis som något i hans byxor. Just den kyssen sa mig att han ville mer än bara vara de vänner vi varit de senaste året men hans handlingar resterande helgen sa att jag inte var annat än luft, en i mängden.

Kanske beror det på att jag en gång avvisade honom till förmån för Mr Dryg kanske beror det på andra människors ständiga närvaro.
Kanske spelar det absolut ingen roll.
Fast jag kan ändå inte låta bli att undra, iaf just nu.

Skärgården, I love you so

Klockan klämtar och som den tidsoptimist jag är ska jag hinna packa väskan, städa upp lägenheten på en timme för snart bär det av till långhelg ute i skärgården i goda vänners lag.
Av alla platser jag besökt finns det inget som går upp mot Stockholms skärgård. Oavsett hur vädret blir vet jag att den här helgen kommer bli som balsam för själen.

Hoppas ni alla har en riktigt underbar midsommar!

puss och kram

Tillfredsställda behov

Norrland var här i helgen.
Jag är så förvirrad!

Han är så otroligt snäll, fin och omtänksam. Han gör allt för mig och jag tror egentligen inte att jag tidigare har träffat någon finare kille. Och det hade ju varit underbart om jag hade vett nog att inse det när vi faktiskt dejtade och han var kär i mig och ville vara med mig istället för att snoffsa runt med näsan i vädret och bete mig som en diva och i hemlighet tycka att jag var lite bättre än honom och inte se honom som ett tidsfördriv . Och nu när tiden passerat och vi pratat igenom saker fram och tillbaka i 6 månader kan jag tydligt se att det var jag som drev bort honom och förmodligen var den enorma ilska jag kände när han låg med någon annan lika mkt riktad mot mig som mot honom.

Efter 6 månader möter jag honom vid centralen igen, och jag ser honom med nya ögon, friska ögon. Och helgen passerar och vi pratar återigen om varför saker blev som de blev och inser att ingen av oss är oskyldiga och vi handlat fel mot varandra och jag känner att jag förlåtit honom, att jag kan prata om det utan att koka upp av ilska och det är då det lustiga kommer fram att jag förlåtit honom men han kan inte förlåta sig själv för vad han gjort vilket leder till en blott bisarr situation.

Men helgen är perfekt vilket den alltid är med honom. Vi beger oss ut på äventyr i regnet och njuter av varandras sällskap. Det är alltid avslappnat och jag gillar den jag är med honom, jag gillar oss. NU inser jag det. Jag får närhet, kramar och skratt och jag suger åt mig som en uttorkad svamp av allt han har att ge och han beter sig likadant. Vi behövde båda den här helgen. Men när söndagen går mot sitt slut sitter vi båda förvirrade tätt ihop slingrade med regnet smattrande mot fönsterna och vet att det är dags att ta ett beslut, om vi ska bli vi. Han säger du vet när folk skriver som status på fb att det är komplicerat jag tror det passar in på oss och jag kan inte annat än att hålla med. Men vi måste bestämma oss för hur vi vill ha det säger jag och hoppas han ska ta ett beslut för jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag vill, jag har förstört det som var.
Jag hade känslor för dig och nu när jag träffat dig igen så inser jag att de finns kvar, säger han.
Jag tror jag har känslor kvar för dig också svarar jag.
Vi kanske bara ska vara vänner?
Men hur ska det gå till, ska jag ringa dig och be om råd om någon kille jag träffar, skulle det kännas okej för dig?
Nej jag skulle tycka det var skitjobbigt!
Men vad ska vi gör då?
Och sen kommer vi överens om att när vi är ifrån varandra så är vi bara vänner men när vi ses är vi mer och jag vet inte om det är den bästa lösningen. Och jag vet inte alls vad jag vill.
Jag tror vi är för rädda för att satsa båda två, för av vi oss sjutton på att det skulle funka så skulle det men nu släpper vi taget om varandra istället.
Den enda känsla jag har är förvirring. För bortom rädslan och ytligheten så inser jag att detta kan vara ett stort misstag men jag har verkligen aning och då är det nog rätt att gå.

Samtal från det förflutna

Idag ringde mitt ex, mannen jag varit gift med och och varit tillsammans med i över nio år. Vi har inte pratat på tre år.
Det konstiga var att när vi pratade så var det precis som vanligt, som att ingen tid alls gått. Han är omgift och har en liten dotter på två år. Det är så där när man trängt in i själen på någon så vet man vad personen tänker och känner utan att de behöver säga det. Fast han inte sa det så kunde jag höra att han inte var lycklig. Lustigt hur det funkar.

Att prata med honom väckt ett minne, om hur mitt liv brukade vara när jag var en vi-människa och delade varje andetag och tanke med någon annan, med honom. Efter att vi gjorde slut, slutade jag prata och faktiskt att tänka på honom. Han lindades in och lades långt bort bland alla förträngda känslor och minnen och så idag, ikväll efter att vi pratat så gör sig minnena påminda och jag finner till min förtvivlan att jag saknar honom fruktansvärt mkt. Äkta kärlek dör aldrig.

Ibland undrar jag om vi gav upp för lätt, men samtidigt var vi för unga när vi träffades. Hade vi träffats idag och blivit tillsammans nu, så hade det nog hållit för evigt. Men ändå skället till att vi gick skillda vägar finns ändå kvar. Det går inte att kompromissa om en del saker även om kärleken finns där.

På måndag ska vi ses.
Jag och min första kärlek och kanske egentligen enda sanna kärlek men framförallt min forna allra bästa vän.

Någon?

Är det någon som har ett jobb liggande passande en Superflicka?
Kanske någon tidning som vill att jag skriver krönikor tex? =)

Något som fastnade

Alltså är det normalt att flera månader efteråt fortfarande sukta efter någon man träffade på en fest och sen aldrig såg igen?
Det känns fan inte så!
Och det finns inget som heter 6 månaders regeln va? =)

Han igen

Jag ska sluta skriva att jag aldrig mer ska ha något med honom att göra, även om jag verkligen tror på det men faktum kvarstår att det verkar som att vi inte kan hålla oss borta ifrån varandra. Jag ger upp och accepterar att det är så.
Jag kan dock inte sätta fingret på vad vår relation är, officiellt är vi bara vänner men spänningen som finns där går att ta på. Fast jag vägrar ge mig, tom när han lutar sig fram och viskar vad han skulle vilja göra med mig och får knän att vika sig och trosor och svämma över håller jag mig. Jag fullkomligt tokälskar när han snackar dirty. Det känns inte tillgjort eller falskt bara grymt sexigt och att han viskar alla mina sexfantasier och rör vid mig som ingen annan gör det inte lättare men jag håller mig. Ibland undrar jag varför jag håller så hårt på mig. Är det kärlek om jag motstår honom eller är det just pga av kärlek jag motstår honom? Jag vet inget längre.

Det viktiga som hänt som ändrat situationen är att han bara har ett jobb och jag har ingent så för första gången sen vi lärde känna varandra finns faktiskt tiden att ses. Och vad som än pågår mellan oss och vad som än händer mellan oss så uppskattar jag hans sällskap, mycket, och hoppas vi kan spendera soliga sommardagar tillsammans där jag kan visa honom Stockholms storhet och få bort den där rastlösakänslan som börjar vakna i hans själ och för med sig tankar om att lämna Sverige. Jag vill inte att han åker, men innerst inne vet jag att det är bara tid till låns vi har. En dag kommer han packa väskan och dra och förmodligen jag med, kanske jag förre honom.
Ibland tror jag vi är för lika.

Alla dessa val

Så jag sitter här i vad som säkert för många skulle vara en drömsituation, nästan 6 månader med full lön. Livet leker att påstå allt annat vore verkligen att se livet från dess mest mörka sida.

Men för det finns alltid ett men, och just nu är mitt men vad jag ska göra. Jag borde väl som ansvarstagen vuxen sätta mig och söka massa jobb och ta vid där jag lämnade fortsätta med det som förväntas av mig göra karriär, leta efter en livspartner och planera in tid för befruktning och köp av hus och allt det där. Jag borde hoppa på vuxentåget igen. Nyss fyllda 31 är allt annat oansvarigt och oklokt.

Fast världen lockar på mig där ute, viskar förföriska ord i mitt öra om varma kvällar och spännade kulturer. Packa väskan, hyr ut lägenheten och lämna alla måsten och dansa med mig, den här chansen kommer aldrig tillbaka. Du har tid, du har pengar kom till mig. Och jag vill, åh gud vad jag vill!

Fast den där gnagande känslan av att det vore fel kan jag inte släppa så kanske åka ner till Spanien och fräscha upp skolspanskan eller Rom och ett helt nytt språk? Det kanske ser bra ut på Cvet? Vad som helst är bättre än att stanna här. Här finns absolut inget som binder mig och ingen kommer ligga och gråta i fosterställning om jag försvinner.

Eller så stannar jag hemma, startar upp min affärsidé som jag haft ett tag, gör klart min ena C-uppsats och njuter av en svensk sommar.

Eller det värsta men mest sannolika om jag inte passar mig sover bort dagarna och isolerar mig och börjar titta på hem till gården och våra bästa år dricka vin och leva allmänt osunt och tragiskt utan att lämna hemmet.

Friheten att styra över livet fullt ut är en välsignelse och en förbannelse på samma gång och trots att jag har all tid i världen kan jag inte hjälpa att jag känner mig stressad och pressad att göra det mesta och bästa av det jag fått givet mig.

En trevlig kväll?

Ikväll ska jag på middag hos några vänner, två par och jag. Det obligatoriska femte hjulet.
En av killarna är en gammal fling som egentligen aldrig blev en fling.
Jag kom aldrig riktigt över det faktum att han var ett huvud kortare än mig annars hur bra som helst.
Well,well blir säkert trevligt.
Att sitta på kortsidan är underskattat.

Jag ser problem

4 dagars "förhållande" är ju nästan världsnyheter och rekord med tanke på hur det sett ut det senaste månaderna.

Det är klart det finns saker jag gillar med honom, att han uppenbart är intresserad tex, väldigt attraktivt. Han har redan fallit ner på knä framför mig och han har lovordat mina höfter, av alla kroppsdelar. Och han drog en ganska lam och töntig raggningsreplik som blev sockersöt för att få mig att stanna och prata med honom. Så det finns många saker jag gillar med honom, skulle förmodligen kunna skriva en lång lista.

Men sen finns det andra saker som inte riktigt stämmer och då kommer den där frågan upp när är man för kräsen och när är man realist?

Jag får väl ta en dag i taget och se vad som händer.

Sen att Norrland och jag mailar och har pratats om att ses igen gör ju inte saken bättre. Det här med att "bolla" med flera på en gång, är verkligen inte min grej men helt objektivt finns det egentligen inget där, mer än förutsättningar för framtida problem.

Bloggproblem

Förr eller senare så kolliderar blogvärlden med mitt vanliga liv. Jag har försökt undvika det men det är svårt, och jag ångrar inte att jag träffat någon av er jag träffat men det blir svårt att skilja saker åt. Och jag kan självklart inte ha åsikter om hur anonyma ni är i era bloggar men prata inte med mig om min blogg när vi inte är ensamma och låt mig få välja vem jag vill ska läsa den, i den mån jag kan.
Och till er som mailat och frågat om vi kan ses, ta det inte personligt när jag tackar nej
eller till er som försökt lägga till mig på fb och fått nej.
Det är absolut inte pesronligt, jag vill bara hålla världarna skillda åt.
Bara en vädjan om att låta Supergirl få stanna här på datorskärmen och respektera att jag vill vara anonym.
Det är inte lika roligt att blogga annars och tro mig mindre roligt att läsa för er också.

Puss och kram

Klok som en bok

Att hångla med någon nästan oavbrutet i 12 h kan få en sexuellt frustrerad, bara så ni vet =)

Jo då

Jag träffade någon igår.
Lång som en flaggstång, stabil, charmig, väluppfostrad, trevlig och med mjuka läppar.
Spenderade hela kvällen ihop igår, tom natten (med kläderna på så klart, så oskulden är intakt)
Idag har vi legat ute i gräset och njutit av solen tills någon tydligen livviktig fotbollsmatch ägde rum.
Efter matchen har x antal sms skickats.

Me like men knappas mannen i mitt liv.
Men jag är stolt över att jag lyckades bita mig i tungan och hålla tyst varje gång jag fick för mig att förklara hur jag absolut inte ville ha ett förhållande.
Och jag har inte fått bindningsfobi eller panik på hela kvällen.

Snart kanske jag kan dejta som en normal människa igen.

Ikväll så händer det

Jag vet inte alls vad. Har bara en känsla av att något speciellt kommer hända. Hoppas det blir något bra.

Puss på er och trevlig helg!

Efterspel

Vikarien ringde mig i förra veckan och beklagade hur tråkigt det var att jag skulle sluta. Och jag kände inte riktigt att jag ville hålla masken så jag frågade om hon helt ärligt kunde säga att detta inte var det hon ville mest av allt. Det kunde hon så klart inte. Men hon ger sig ändå inte. Kan du inte komma hit så vi får säga hej då? Ursäkta, skulle jag åka in till jobbet igen? Jag svarade som det var att jag inte hade några planer på att sätta min fot där någonsin igen.

Några timmar senare vidarbefodrar en kollega ett mail hon skickat ut till avdelningen. Det står: SG lämnade ju oss alla utan att säga hej då så jag tänkte vi kunde träffas alla efter jobbet på onsdag och lämna över lite blommor.

Hon är inte lite slug och fräck den där vikarien. Genom att skicka ut det mailet visar hon att hon är min "vän" och om jag skulle dyka upp så betyder det att jag accepterar henne som ersättare för mig. Dyker jag inte upp så verkar jag småsint som inte tar emot en utsträckt hand och inte bryr mig om mina kollegor.

Jag skickade ett mail till henne och skrev att hon inte behövde anstränga sig och att jag avböjd all avtackning annordnad av henne. Sen skickade jag ut ett mail till hela avdelningen där jag sa att för de som ville säga hej då kommer jag finnas på det och det stället på torsdag. Vikarien är inte bjuden men hon kommer förmodligen dyka upp först av alla.

och efter torsdag hoppas jag att hela det här spelet komer vara över.
hon är en slug jäkel som förmodligen kommer att gå långt i livet.
men min vän är hon inte och jag hoppas hon slutar försöka låtsas som det för det gör mig spyfärdig.

Hoppfull

Jag känner mig faktiskt hoppfull och glad och jag inser rent logiskt att det inte är normalt när man precis blivit av med jobbet, men just nu känns det som att jag har fått en otrolig chans.

Jag ska tänka över mitt liv, vad jag verkligen vill, för sanningen är den att hur många av oss kan faktiskt säga att vi gjort ett aktivt val att leva det liv vi lever? Jag kan inte säga det, men jag ska ändra på det. Jag ska välja mitt liv, vad jag verkligen vill, och sen göra det.

Jag kommer klara det här och om jag ser på det på rätt sätt så kan det mycket väl vara en av de bättre sakerna som hänt mig och om jag klarar av att välja mitt liv, så är det tom det bästa!

Psykiskt våldtagen

Därför har jag helt enkelt inte orkat skriva.

Men nu efter tre veckors helvetet så är allt över. Jag skrev på papperna onsdags kväll och är from igår är jag arbetsbefriad som det så fint heter.

I måndags gick jag in berättade vad jag själv tyckte var den briljanta planen att vi kunde skita i allt det här med att jag skulle sluta över sommaren och ev ta upp det i höst. Eftersom jag vet att vikarien bara hade kontrakt till sista maj räknade jag iskallt med att han skulle glömma allt när hon försvann. Så här i efterhand innser jag att det var naivt. Han vägrade. Jag kände mig så fruktansvärt liten och sårad och hela måndgen höll jag god min men nu visste jag att det definitivt var slut. När dagen var slut samlades alla syskon för ett krismöte och jag föll i tårar så fort jag klev innanför dörren.

Resten av veckan, har varit allt annat än behaglig. Någonstans efter måndagens möte tog all energi och kämparglöd slut och de sista timmarna innan den sista förhandlingen trodde jag att jag skulle kollapsa, men med stöd och otroligt pepp från de kollegor som vetat och mina vänner skrapade jag ihop det som fanns kvar av styrka. Jag har bokstavligt talat ringt vänner och bett dem tala om hur bra jag är, för att orka.

Och när det var dags för ännu ett möte var jag fast besluten att få igenom alla krav jag hade samt få ett avslut. Jag lyckades. De krav jag hade var att jag skulle fortsätta vara anställd i sex månader till men arbetsbefriad. Jag kommer oxå ha tillgång till en karriärscoach under hela den här tiden. Jag fick även ett grymt bra betyg.
Jag vet inte om det är att jag är en grym förhandlare eller att chefen har så dåligt samvete att han bara lät mig få det jag ville. Hade säkert kunnat få mer om jag bara orkat kämpa mer, men på sex månader kommer jag att få ett nytt jobb.

Innan jag lämnade kontoret i onsdags gick jag även upp till personalchefen och berättade allt. Vad som exakt hade hänt, och fick henne med mig. Så här får det inte gå till, sa hon. Det är försent för mig, för det finns inget ni kan göra för att jag ska vilja stanna, men jag vill att du noterar det här och håller det i minnet ifall han skulle försöka göra något liknande mot något annat, något hon lovade mig.

Jag skickade även iväg ett mail till hela avdelnigen där det stod att läsa mellan raderna vad som egentligen hänt, skickade det även till chefen.

Under hela gårdagen har mail och telefonsamtal trillat in från mina allierade som berättat allt som hänt efter att jag lämnat jobbet. Hela avdelningen är i uppror och min chefs ansende och förtroende är ordentligt skaddat. En kollega uttryckte sig " du har visserligen offrat dig själv men du har öppnat upp ögonen för oss vem det är vi jobbar för och för det är vi mkt tacksama" Jag har även fått upprörda mail om att jag kommer lämna ett tomrum efter mig från kollegor jag inte räknat med att få stöd ifrån.

På det stora hela är jag nöjd och hoppfull. Jag vet att jag kommer fixa det här och av en situation som kändes omöjlig har jag ändå lyckats göra det bästa och mesta jag kunde och jag lämnade företaget med glans utan att för en sekund visa mig svag, fälla en tår och framförallt lämnade jag bygget rakryggad där jag med glimten i ögat berättade för chefen vad jag tyckte om honom.

Nu ska jag träffa Poppojken och skåla i skummpa för att vi lämnat företaget. Skåla för vår framtid. Han fick gå medan jag var bortrest.

Jag ser med spänning fram emot att se vad för utmanningar som väntar på mig där ute!
Och trots allt detta vet jag att jag alltid skött mina arbetsuppgifter, satt jobbet framför allt och jag vet att jag kommer vara en tillgång på nästa ställe jag hamnar på.

Men nu sol och skummpa!

Snart över?

Imorgon är det dags för mig att lämna mitt slutgiltiga svar på om jag antar hans erbjudande.
Jag ska fråga om jag kan få vara kvar till efter sommaren.
Sen går jag.
Jag vill inte vara kvar längre.
Det är bara ett jobb men jag känner mig ändå sviken och illa behandlad och det kanske låter löjligt men jag tror inte jag kan förlåta honom, och hur ska jag då kunna jobba med honom?

Jag har anlitat en Jurist och gått med i facket men när allt kommer till kritan vill jag ändå möta honom själv (med en bandspelare i fickan)

Jag har varit och träffat en karriärscoach. Hon trodde på mig och sa att det nog inte skulle bli några svårigheter för mig att få ett nytt jobb. Kanske utomlands frågade hon, kanske det svarade jag. Kanske är det här när allt kommer omkring något som kan utveckla sig till något bra även om jag har svårt att se det nu.

Hur som, har det under den här tiden kommit fram att företaget jag arbetar för är ökänt för att göra så här. Hota folk och säga upp dem och när jag skrappar på ytan visar det sig att flera som slutat fått gå på just det här sättet. Ingen har fått mer än fyra månader och de som tackat nej har de gjort om tjänsten för och på så sätt kunnat göra sig av med iaf.

Det ska bli skönt när det här är över, så jag kan börja koncentrera mig på mitt liv igen. Just nu känns det som jag går runt i en dimma utan att kunna tänka klart och där allt är satt på paus.

Liten lycka

Jag älskar det när jag vandrar hem från utekvällar med jackan öppen utan att frysa med sällskap av fågelkvitter och soluppgången finns att skåda.

Nackdelen är att det är lite svårare att lägga sig när solen står högt på himlen, men det tar jag gärna.

Nr 72652

Jag har gjort det förut, en miljon gånger skulle jag tro, raderat hans nr.
Visst han har allt jag vill ha och när man blir kär en gång vart miljonte år så är det svårt att släppa taget.
Men jag orkar inte mer, kastandet mellan hopp och förtvivlan.

Numret raderat och förnuft i mig hoppas att även han ska släppa taget så att minnet av honom kan blekna och jag kan sluta vara den isdrottning jag varit mot alla andra som försöker närma sig mig.

Jag och Mr Dryg kommer aldrig hända och hundra månader senare gör det fortfarande lika ont att tänka den tanken men detta dansande kring varandra måste ta slut någonstans.

Ibland räcker det inte att tycka om varandra, så är det nog bara.

Ensamt

En del dagar känner man sig bara så där obeskrivligt ensam, fast man är omgiven av vänner.
Det känns som ingen riktigt förstår, som om ingen riktigt orkar tränga in under skallet.
Ensam i själen
Jag vet att jag behöver något, jag vet bara inte vad.

Den här känslan av att hela tiden bli besviken på människor, på ALLA.
Fast de inte ens vet om det och jag orkar inte berätta.
Jag ska inte ha med människor att göra.
Eller så är det för att det är den där tiden på månaden och jag blir överdrivet känslig, förmodligen.

Trött

Jag har varit lite off, minst sagt den senaste tiden.
Hela jobbhistorien har tagit varje uns av energi.
Har inte ens orkat slå på datorn på kvällarna.

Jag har nu blivit medlem i ett fackförbund, nu är det så fint att alla fack jag pratat med har en karenstid på x antal månader innan de medlar i konflikter. Jag ringde dock ett förbund och berättade min historia, kvinnan jag pratade med blev upprörd och chockad å mina vägnar. Vilket faktiskt kändes bra, för de måste ju betyda att detta inte är något som händer var och varann dag. Hon sa att jag skulle skriva ett mail och berätta min historia och att de därefter skulle ta ett beslut om de skulle hjälpa mig trots att jag är nybliven medlem.

Annars är situationen på jobbet ok, nästan som vanligt, förutom att jag nojar sönder mig över hur han ska "sätta dit mig" och jag genomskådar sakta men säkert min vikarie som den falska bitchen hon är. Att hon gör allt för att vi ska vara bästa vänner gör inte saken direkt bättre, senast erbjöd hon sig att komma hem till mig och tvätta mina fönster!! Jag spelar med så gott det går, att avslöja för henne att jag vet vad hon går för känns som ett mindre intelligent val. Jag skulle kunna gå från jobbet nu så länge hon inte får mitt jobb, den där falska bichen ska inte dra fördel av att vara just en falsk bitch.

Har börjat titta runt på jobb, men hittar inget jag vill ha, anntingen är jag överkvalificerad eller underkvalificerad. Jag vill stanna där jag är.

Han sa..

Antingen tar du det här 4 månaderna och ett bra betyg och går eller så stannar du och jag ser till att samla tillräckligt på dig för att säga upp dig, då får du två månader och inget betyg.

Jag sa, jag stannar.

Turerna är många de inlindade hoten, direkta hoten blandat med oväntat smicker.

Han trodde jag skulle gå utan fight.
Jag trodde han kände mig bättre än så.

Faktum kvarstår dock att det är jag som är förloraren, nu gäller det bara att minimera förlusten.

Det som stör mig mest av allt är att han har absolut inget att gå på, inte ett skit.
Han har bara bestämt sig att jag ska bort.
Han är uppe bland stjärnorna och jag är bara en liten skit
Som David och Goliat
Fast med annorlunda slut

Något helt annat

Norrland skickade ett mail till mig nyss.
Han saknar mig och undrar om det finns en chans att vi kan försöka igen.

Och Mr Dryg hörde av sig för några dagar sedan.

Om det här är något slags tröstpris för jobbhelvetes ångesten så är jag ledsen med det hjälper inte ett skit.
Jobbet är viktigare än alla världens pojkar.

Jag borde sova, men jag vill inte för när jag vaknar är det måndag- ÅNGESTMÅNDAG!

Dagens ord- ÅNGEST!!!

Jag trodde jag visste vad det innebar att ha ångest, men jag hade fel.
Allt jag känt innan har varit en barnlek jämför med mina symptom idag. Jag har en klump i magen och i halsen, extrema andningssvårigheter och en stark längtan efter att fly.

Först var jag övertygad om att jag skull be om mer tid men nu vill jag bara få det hela överstökat så fort som möjligt. Jag pallar inte att må så här. Det absolut värsta är att jag känner att hela händelsen äter upp mitt självförtroende och min självkänsla och det finns ingenting som är värre än att känna sig värdelös. Jag försöker kämpa emot men ändå är det svårt att inte ge efter för känslan av att vara totalt oduglig. Finns det något jag egentligen klarar av?

Rent logiskt vet jag att jag är bra. Jag började på företaget som konsult och efter nästan 18 månader blev jag erbjuden en fast anställning för att de var så nöjda med mig plus att jag fick en drömlön och tjänar mer än alla andra med samma befattning.
Jag vet att jag är omtyckt av mina kollegor, det tvivlar jag inte på och egentligen tror jag min chef gillar mig oxå fast han är inte tänd på mig. Jag ger honom inte den bekräftelsen.

Men nu står jag här likväl och det är orättvist, för att jag inte tryckt upp mina bröst mot honom eller fånskrattat åt hans skämt så ska jag genomleva den här helvetes ångesten. En del män är så otroligt korkade, att de inte ser igenom det!

Jag ska försöka vara stark imorgon. Det kan gå hur som helst men planen är att begära 8 månader, får jag inte det så stannar jag som en finne i röven på honom och en del av mig vill stanna bara för att jävlas. Jag tror att jag har en chans att få min 8 månader för han är bland de mest konflikträdda människor jag träffat.

Jag önskar det var tisdag så allt det här var över.
Tänk styrketankar åt mig, jag kommer behöva det för just nu känns det som jag går min egen död till mötes.

Jag vill inte!

Plötsligt händer det

Mattan rycks bort under fötterna... igen
Jag måste ta ett beslut om jag ska gå från jobbet eller stanna kvar i förnedring.
Är det ens möjligt att få nytt jobb idag?

Snälla låt det här vara en mardröm.
Tar hellre hundra dumpningar framför det här.

Livet är så fucking brutal orättvist!!

Bus

Jag är uttråkad, mitt liv är så ofattbart händelselöst*
Lyckas jag mig ta i säng ikväll utan att ha ställt till något bus ska jag ha en guldstjärna.
och när vi ändå pratar guldstjärnor var hämtar man ut sin för personligt celibat rekord?


*Ja, jag vet att det är poängen.

Dissad

Jag sprang på min uteliggare idag.
Han kände inte igen mig, eller låtsades iaf inte göra det utan gick bara förbi.
Han bad inte ens om pengar!
Jag känner mig så rattad, jag trodde ju verkligen på oss och hade redan sett ut en lämplig trappuppgång vi skulle slå oss ner i och sätta bo.

Jävla skit!

Omöjligt att vinna

Han frågade om vi kunde ses någon dag första gången i november.
Han ringde en kväll helt oväntat efter att ha letat upp mitt nr på eniro.
Jag tyckte det var gulligt men det var inte riktigt läge och sen träffade jag Norrland och det blev ännu mindre läge. Och när det var över åkte jag bort.
Nu när jag kom hem så tänkte han prova sin lycka igen
och jag försökte förklara att jag tagit paus från allt vad dejting innebär men han ville inte riktigt lyssna och messade varje dag i några veckor, kom igen ta en fika med mig det dör du inte av.
Vad vet du om det tänkte jag och gömde mig bakom planer så som tvättstuga och allt möjligt livsviktigt.
Och häromdan messar han och frågar vad jag gör och jag svar sanningsenligt att jag fixar lite hemma och han svarar jag är hos dig om 30 min.
Jaha tänker jag och bryr mig inte ens om att byta om eller ens måla på lite mascara.

Så kommer han och vi dricker vårt te och det är trevligt, verken bu eller bä bara trevligt.
Vi flyttar oss till soffan och hånglar lite och oxå det är trevligt verken bu eller bä bara trevligt.
och jag stör mig på att jag känner mig känslokall, inte för att jag tror han märker nåt men jag gör det och det stör mig. Jag är ingen kall människa.
Sen måste jag iväg in till staden och han dröjer sig kvar tills jag sätter på mig skorna.
Han frågar. får jag träffa dig igen och jag säger det är inte omöjligt och nu tror jag min likgiltighet lyser igenom.
Nästa dag mår jag dåligt.
Jag har haft en dejt fast jag egentligen inte ville och det är det som kommer efter som jag inte riktigt klarar av, för hör han av sig kommer jag känna mig pressad och jag vet precis hur jag kommer vara, som med Norrland, avvisande vilket kommer få oss båda att må dåligt.
Men om han inte hör av sig kommer jag känna mig avvisad och må dåligt för det.
så det går inte att vinna.
Jag är alldeles för instabil för att dejta.
Det är trist för jag skulle vilja, vilja dejta speciellt nu när det är vår och huvudet bubblar över i miljoner saker som vore trevligt att göra med någon.
Men nu är det som det är, det är omöjligt att vinna mig, mitt förtroende.
Jag vet att det kommer gå över, jag vet bara inte när.

Facit

Sitter på kontoret och sliter mitt hår i frustration över hur jag ska tackla Dryg situationen.
Ibland tänker man för mkt
Och ibland vill man bara ha svar.
Svar som inte finns.
Så minns jag plötsligt om en dam som kan se.
Svaret på min böner tänker jag och rusar ut från jobbet

Hon räcker mig en kortlek, blanda och tänk på det du vill ha svar på säger hon och jag blandar och tänker, vad tusan försiggår i hans huvud?
Hon är förvånansvärt pricksäker, när hon förklarar.
Det tog slut men han lämnar dig inte i fred säger hon.
Han vill ha dig kvar.
Hon beskriver hans personlighet. Det här är en man du ska akta dig för.
Du är för bra för honom.
Jag tycker hon är lite väl hård.

Det syns tydligt att han tycker om dig säger hon och pekar på korten.
Fast han vet inte. Ena dagen är han övertygad om att det är dig han vill ha för att nästa inte vilja. Och så pekar hon på korten hon lagt upp på rad. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte...
Men jag vill ha svar, den här frustrationen driver mig till vansinne och mitt tålamod är slut.
så jag förklara och hon ber mig blanda samtidigt som jag ska koncentrera mig på frågan jag vill ha svar på.
Har vi någon framtid?

Återigen kort på bordet.
Kortet död står för nystart, ni blir tillsammans igen och i några månader kommer du känna dig som härskare av universum och vara jättelycklig, sen kommer han lämna dig igen och du kommer efter det i flera år hysa stark sorg och misstro till män.
Det gör jag redan
Om ni inte blir tillsammans kommer det gå över på några månader men det kommer krossa dig mer än första gången han lämnade dig, om han gör det igen.
Men du kommer inte lyssna på mig du kommer ta honom tbx. Det står här.

Sen berättar hon om Mr Ds framtid. Han kommer träffa en kvinna om några år som han blir hejdlös förälskad i och gifter sig med som kommer krossa honom.
Han kommer få vad han förtjänar.
Karma.

Och min framtid.
Lycklig i några månader för att sedan krossa totalt och leva ensam och bitter.
Hurra!

Tur att jag tror på att man skapar sin egen framtid..

15 dagar

Nu har det gått 15 dagar sedan vi hördes.

Han har inte hört av sig
Jag har inte hört av mig.

Frågan är om jag kan hålla mig mkt längre.
Jag är en svag människa
...som håller på att bli tokig

Ballar av stål

Ni missar väl inte? Femman just nu (måndagar kl 21:55)
Bonus, man kan dregla lite över Martin som blev dagens hunk förra veckan.

Kärleksbarn

Jag ska låta Citykillen och Vesuvio adoptera mig.
Så kan jag följa med dem på semestrar, äta söndagsmiddagar och allt sånt mys pys.
Så underbart sköna människor.

Puss!

Skoja aprilo?!

Ja, men det är klart jag skojar med er!!

Hela förra inlägget är ren och skär lögn* =)

Got you!

* Jag drömde mardrömmar om inlägget. Ljuga så där är verkligen inte min grej.

Supergirl is now in a relationship

Update 11:22:
Jag är en fegis, vågar inte prata om det.
Tänk om det skiter sig innan det börjat.
Andas lugnt och fint.
Ingen panik
Släpp fram glädjen.

Dagens hunk- Martin Soneby

Mums, andra ord är väl egentliga överflödiga.

Be careful what you wish for

Nu ringde kvällens fika sällskap, hennes farmor hade fått åka in till sjukhuset akut.
Så hon var tvungen att avboka kvällen.

Förlåt!*

Det var inte så att jag önskade livet av någon för att få städa, så sjuk är jag inte...än

Get a life

Jag var på Ikea igår.
Handlade smarta förvaringslösningar, och när jag skruvade ihop hyllor och sorterade i lådor upptäckte jag en massa saker som jag inte hade en aning om att jag hade, hundratals värmeljus, en skiva med basic element, jeansjacka m. m.

Nu sitter jag och längtar mig galen efter att få gå hem och fortsätta städa. Så mkt att jag tom funderar på att avboka kvällens fika.

Borde jag vara orolig?

Ett undantag

Min ovilja att överhuvudtaget ha något med det manliga könet att göra håller isig och är starkare än någonsin.

Trots min ovilja att involvera mig med någon har jag i helgen trots detta tackat ja till en dejt.
Han sa att det var kärlek vid första ögonkastet när han kom fram till mig...
och bad om några kronor.

Han ville bjuda ut mig och jag tackade ja, faktiskt.
Han ska bara skaffa ett jobb och bostad först
sen kan inget stå i vägen för vår kärlek.
Jag har hans dregel på min kappa, det får räcka så länge.

Utbjuden av en uteliggare, ja jag säger då det.
Min sexapel kan ingen klaga på iaf =)