Strula till mitt liv

Syster säger: Du ser ut som en fjant när du pratar med Norrmannen och jag blir medveten om att jag faktiskt gör det. Sitter där med fånleende över hela ansiktet och skrattar för mig själv. Vad som känns som en minut är oftast flera timmar. Och vi hörs ofta, nästan varje dag. Ibland bara för att säga god natt.

Häromdagen frågade jag om han inte skulle flytta till Stockholm istället, och han svarar, vi får se.
Vi får se, är fullkomligt tillräckligt. Inte för att jag tror att han kommer göra det men det finns ändå ett hopp i orden, vi får se. Jag försöker att inte tänka så mkt på vår relation även om jag inte kan låta bli att fundera på vad han faktiskt känner för mig. Vad som bara skulle bli en natt och sen bara en helg har ändå överlevt i över 5 månader. Så något känner han uppenbarligen. Och något känner jag också uppenbarligen. För 5 månader är länge med distansen och bristfälliga möten. Ibland känns det som vi står där hand i hand och velar fram och tbx om vi ska hoppa, ta steget att faktiskt bli ett par men någonstans nöjer oss vi att stå vi stupet och titta ner. Vårt förnuft säger oss att det absolut bästa vore om vi hittade någon annan var sin annan på nära håll.

Jag och Norrland är vänner igen, och numera även kombos. Att bo ihop med sitt ex är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Inte för att det på något sätt råder några tvivel om att vår tid som mer än vänner är över och jag är övertygad om att ingen av oss egentligen vill ha det på något annat sätt. Men att vi skulle vara likgiltiga inför att se varandra med någon annan är nog naivt att anta. Så vad jag gör av Norrland när Norrmannen kommer på besök vet jag inte riktigt. Den dagen, den glädjen.

Och någonstans ute i kullinserna väntar en tredje spelare på att komma in på planen.