Jag har varit med för länge för att ens bli lite uppspelt över allt som händer för när allt kommer omkring händer ingenting. Hur samma män stannar kvar i mitt liv och aldrig riktigt försvinner, mer än utom synhåll. Hur Mr Dryg förklarar för mig att vi måste ha sex om han ska göra mig med barn fast han numera bor utomlands. Vi pratar oftare än vad vi gjorde när han bodde i samma land, samma stad. Vi pratar om att skriva en bok tillsammans- om oss. Vi pratar mycket om oss. Jag känner inget längre. i den mån det går att känna inget för någon man älskat. Jag har inget behov, ingen lust att bli vi igen. Han säger att han skulle kunna gifta sig med mig. Vi är jämställda Mr dryg och jag, byter av varandra i att tråna.
Norrmannen- den underbara norrmannen som jag föll för på en sekund och inte återhämtat mig från än. Han låter mig inte. Försvinner aldrig. Jag hör aldrig av mig, för att på nåt sätt rättfärdiga att vi håller kontakten och ger näring åt oss. Ibland får jag nog, ganska sällan egentligen. Sist var för några månader sen. Ställde honom till svars men om jag är så fin och bra och du längtar så varför kommer du inte hit och nästan med våld tvingar jag honom säga orden. Jag är tillsammans med någon annan. Han säger det som att jag bett en religiös man förbanna gud. Orden betyder, jag leker bara med dig. Jag är sval ett tag, sval och kort. Sen tränger han in i mitt liv med full styrka. Jag vill komma å söndag säger han efter att vi pratat morgon och kväll ett tag. Jag tror inte skit på det, men jag låter mig omslutas i den fluffiga omvärld som skulle kunna vara verkligheten att han kommer. Och medan jag går runt och fixar och planerar skriker en del av mig att jag är en idiot. Jag är en idiot av så många anledningar. Jag frågar inte om den där flickvännen han hade för ett tag sedan. Jag tänker att jag inte vill veta. Jag vill inte veta hennes namn, hennes ansikte, hennes existens.
Jag undrar varför det blir så för mig, så här. Det är inte det att jag inte går på dejter. Det gör jag och jag blir lika uppgiven varje gång det inte blir nåt. Jag blir deppig och tänker att jag inte går att älska. Men det är nåt med mig. Varför funkar mina relationer bara på distans? Vad händer med mig när någon flyttar till ett annat land en annan stad? Då funkar det. Och varför kommer inget nytt blod in i min innersta krets. Varför turas bara samma män om. Män som det inte kommer bli nåt med. Män som....inte är rätt, samma män om och om igen i den evighet vi kallar livet. Jag har inte varit på en andra dejt på så länge att jag inte ens vet vem det var. (bortsett från psykot i somras) Livet är underligt. Jag är underlig. Jag är inte riktitgt säker på vilket sätt dock.
(För övrigt ska jag resa bort över helgen och kommer inte ens vara hemma på söndag)
