Lever

Jag har bara varit borta i tva dagar (tror jag) men det kanns som en evighet samtidigt som det just nu kanns som jag aldrig nagonsin vill hem igen.

Jag har det helt underbart. Allt jag klarar ger mig egokickar. Att ta sig fram har ar inte det lattaste da ingen pratar engelska och nastan alla skyltar ar obegripliga, men jag klarar mig!

Fick nya vanner redan forsta kvallen da det slutade med att vi gick ut och at samt drinkar. Idag har vi varit och turistat tillsammans men nar vi ville avsluta dagen pa olika satt sa jag tack och hej(alskar att resa sjalv) Tyvarr hade jag inte varit uppmarksam pa hur vi tagit oss dit vi var, vilket gjorde det till ett litet aventyr att ta sig hem igen. Det slutade med att jag fick en turistbuss full med kineser som nya vanner som korde mig en bit pa vagen mot att jag berattade om Sverige. Efter det ville de ta kort pa mig med sina barn. Fota dig med den konstiga flickan utan snea ogon. Man kanner sig lite som ett ufo aven om jag tror att det varit varre innan os. Jag kan inte saga att det stor mig heller.

Tidsskillnaden har funkat forvanadsvart bra, antligen har jag fatt nytta over det faktum att jag ar en nattmanniska.

Insikt nr ett pa den har resan ar att eget badrum ar en lyx jag inte riktigt uppskattat innan.
Min rumskamrater uppskattar nog lyxen med att sova med nagon som inte vacker dem mitt i natten av att skrika.
En av killarna vackte mig nar jag skrek mitt angest skrik och fragade hur det var fatt. Eftersom jag glomt var jag var och blev vackt av en framande karl sa lugnade det inte direkt mig =)

Nu vantar kvallspasset med tur pa marknad.

Hoppas ni har det bra dar hemma och saknar mig massor =p

Bara vara vänner

Han är så jäkla fin, bra och helt, helt underbar!
Och jag älskar verkligen att vara med honom.
Hans personlighet, hans sätt är allt jag vill ha hos en partner och han är utan den minsta tvekan mest man av alla jag dejtat. Och jag gillar man, pojkar är så menlösa.

Min tredje kärlek och jag sitter på ett helt vanligt fik i centrala stan. Och när han böjer sig över guideboken jag har med mig kan jag inte låta bli att granska honom. Ta mentala minnesbilder som jag lindar in och sparar.

Dryg som är en rastlössjäl har resten över hela jorden och bott på fler ställen än vad jag minns tittar upp på mig, men var ska du åka sen? Jag vet inte svarar jag och rycker lite på axlarna. Han skrattar åt mig. Ska du bara ta dagen som den kommer och jag ler och säger att det är väl planen. Och han skakar på huvudet och återgår till att bläddra i min lonly planet och läser högt för mig och kommer med förmaningar värre än pappa.
Du får inte dricka något som du inte setts hällas upp framför dig säger han och spänner ögonen i mig.
Lovar svarar jag.
Och lita inte på någon fortsätter han fortfarande med huvudet ner i boken.
Mm svara jag. Nej du ska säga att du lovar.
Är du orolig frågar jag roat.
Klart jag inte är!
haha det är du visst det.
Okej okej jag är riktigt orolig, och jag kommer tänka på dig hela tiden medan du är borta.
Du är ju för gullig säger jag och skrattar och hindrar min impuls att röra vid honom med stor möda.
Jag önskar att jag kunde följa med dig, säger han

Och jag kommer ihåg den där kvällen när vi låg i sängen, jag med mitt huvud mot hans bröst och vi pratade om att hans skulle komma och möta upp mig och nu skulle jag strunta i att resa om jag fick ligga så där en gång till, huvudet mot hans bröst och lyssna till hans hjärtslag medan hans fingrar leker i mitt hår. Men det säger jag så klart inget om.
Följ med då svarar jag
Om jag hade råd skulle jag utan tvekan göra det.
Och jag tänker för mig själv att kunde jag skulle jag betala din resa utan att tveka.
Sen återgår han till förmaningarna och tvingar mig att rabbla upp min packning för att kolla att jag inte glömt något.

Och fiket vi sitter på har tömts på folk och ägaren kör ut oss och han följer mig till tunnelbanan för att sedan ångra sig, vill du stanna en stund till? Jag nickar och vi går till nästa ställe.

Nu pratar vi om det som är och det som varit.
Vi pratar om hans rädsla för att binda sig, och jag frågar men hon du är med nu?
Och han svarar att det är enkelt med henne för han ser ingen framtid med henne, att hon inte berör.
Och det låter inte konstigt för jag förstår vad han menar.
Jag upplevde samma sak med Norrlandspojken.
Jag ska aldrig ge mitt hjärta till någon igen, ni kvinnor är svekfulla varelser.
Och jag säger emot med de klassiska argumenten om att alla inte är samma men tänker mest på mig själv vilket han självklart ser igenom.
Men SG vad händer när vi varit tillsammans i 20 år och jag inte är spännade längre och har blivit gammal och fet. Kommer du stanna hos mig?
Och jag svarar att när man varit tillsammans med någon så länge så blir nog den andra en del av en själv som man säkert fortfarande älskar fast kanske på ett annat sätt och då kan man inte bara svika den personen.
Han kallar mig naiv
Och jag inser att han har rätt.

Vi sitter tysta en stund och funderar och jag bryter tystnaden.
Litar du på mig?
Han svarar, jag har aldrig varit vän med ett ex men dig vill jag vara det med.
Och jag svarar att då ska du få se att om 20 år 30 år kommer jag fortfarande inte ha svikit dig.
Tror du att vi kommer vara vänner så länge, frågar han.
Ja säger jag. Det tror jag faktiskt. Jag hoppas det iaf.
Jag hoppas oxå det.

Och då känner jag att det är vänner vi ska vara.
Att det är det jag vill.
Så länge han är en del av mitt liv
och vi tittar varandra i ögonen och jag önskar att han kunde luta sig fram och kyssa mig.
Du är min ängel säger han.
Och jag rodnar

Sen följer han mig till tunnelbanan igen.
Kramar om mig och kysser mig någon sekund för länge på kinden.
Du lovar att maila så fort du kommer åt?
Jag lovar.
Och lova att ta många kort?
Jag lovar
Och lova att du är försiktig och tar hand om dig.
Jag lovar.

Sen går jag ner för trappan och han ropar efter mig.
Jag önskar att du ljugit för mig den där gången
och jag vet exakt vad han menar och vänder mig om
men då är han redan borta

Riktigt läskigt

Är det riktigt normalt att jag är mer nervös över att träffa Mr Dryg om ett par timmar än att flänga runt på andra sidan jordklotet?

Gud vad jag vill gifta mig med den mannen, han har verkligen allt.
Och jag behöver väl inte säga att jag mått som en drottning hela dagen.

Resfeber!

Just nu är allt kaos, och skulle jag skulle jag lätt hyra in en personlig assistent som fick styra upp mitt liv. Små fix som behöver fixas inför resan och trots mina listor glömmer jag ändå. Måste komma ihåg att kolla försäkringen imorgon.

Nu har jag hunnit säga hej då till de flesta. Igår hade jag hej då mottagning och blev glatt överaskad över hur många som faktiskt dök upp. Det var fullt med folk hela kvällen. Och en kväll i goda vänners lag gjorde riktigt gott.
Det gör mig dock ledsen att två av de jag räknade som nära vänner inte uttryckt någon önska eller ens försökt att träffa mig för att säga hej då.
Mr Dryg har däremot tagit ledigt imorgon för att få en chans att säga hej då.
Man måste älska ironin. Nära vänner nej, Ex ja.

Annars har resfebern brutit ut ordentligt och nervositeten blir bara värre och värre. Jag skyller den helt på folk som kommer med varningar och förmaningar och det faktum att folk kramar om mig som att det var sista gången de såg mig =)

Och sist men inte minst började min vikarie i fredags. En ung tjej med mkt driv i sig som tror att det här vikariatet kommer vara en port till himmelen. Jag är avundsjuk på hennes glöd när jag samtidigt är helt slutkörd.
Att ha någon som tar över min plats på jobbet utlöste en ordentlig identitetskris för mig. Jag måste lova mig själv att sluta jobba så mkt när jag kommer tbx. Jag är mitt jobb, det är det viktigaste i mitt liv - och jag är utbytbar.
För medan jobbet är mitt liv är jag bara en anställd.
Ångesten den insikten gav mig visste inga gränser.
Men jag tror insikten är viktig även om den är smärtsam.

Undran

Hur ond är man om nekar sin pappa som vän på Fb?

Mordhot=kärlek?

"Om du fortsätter säga nej till mig så kommer jag skjuta dig"

Jaha, men varför sa du inte det på en gång? Kom över så vi kan ligga lite och göra barn.

Det går bra för mig med pojkarna.
Någon vill spruta mig i ansiktet
Och någon vill döda mig.

Och ibland undrar jag varför jag är singel.
Ska nog sluta med det.

Koversation med pappan

P: Vad gör du?
S: Är på väg till jobbet, har varit och fixat visum.
P: Är det nästa vecka du åker?
S: Ja
P: Själv?
S: Ja, men det har jag ju sagt
(pappa har hela tiden varit övertygad om att jag åker med någon hemlig pojkvän)
P: Men du kan ju inte åka själv!!!
S: Men det ska jag
P: Men det får du inte!!
S: Men pappa...
P: Jag är faktiskt din pappa, du måste be om lov.
S: Tycker du inte jag är för gammal för det?
P: Så länge jag lever ber du om lov!
S: Okej får jag åka?
P: NEJ, Inte själv!!
S: Men pappa sluta, du vet att jag kommer åka iaf.
P: Du lyssnar inte på mig. Du lyssnar aldrig på mig. Du gjorde (massa exempel) utan att lyssna på mig. Jag är faktiskt din pappa, när ska du lära dig det!
S: Men jag är faktiskt 30!
P: Och jag är fortfarande din pappa! Du är dum nu vill jag inte prata med dig längre.
*klick*

Det faktum att jag tjatat om den här resan i flera månader verkar har gått honom helt förbi. Det är inte så att jag undanhållit det för honom vare sig att jag ska resa eller att jag ska resa själv.
Fast varje gång att jag har sagt att jag ska resa själv har han skrattat och sagt
- Haha, är du säker på att det inte kommer vara någon pojke som väntar på dig, på planet.
- Ja
- Vi får väl se.

Föräldrar är inte det lättaste att ha att göra med alltid.

Och att pappa slänger på luren så där är inget ovanligt.
Han har tittat på för många amerikanska filmer.
Lika pinsamt varje gång man är i offentliga sammanhang
Då man får fejk avsluta samtalet.

Forgive but not Forget

Idag är en bra dag.
Jag insåg inte riktigt själv varför jag var på strålande humör när jag kom till jobbet i morse.
Men nu slog det mig.
Jag har förlåtit Norrland.
Det känns riktigt bra.

Det kommer bli en bra dag idag!

I win

Min chef har fått för sig att jag ska jobba tolv timmars dagar innan jag åker.
Jag gillar det inte.
Samtidigt känner jag skuld för att jag ska åka.
Men det är så mkt jag skulle behöva göra inför resan, folk jag vill träffa.

Idag kom han till mig med panik i rösten
- Det här kommer inte gå SG, att vi klarar oss utan dig.

Idag kom han på det! Han har rätt han kommer inte klara sig utan mig.
Så nu ska vi ta in en konsult, som jag ska hinna lära upp
Och jag hoppas lite att det är någon helt värdelös
så jag är riktigt saknad när jag kommer tbx och inte mötts av suckar
åh nej inte hon igen.

För i min fantasi kommer hon vara skitsnygg, jättetrevlig alltid äckligt glad aldrig stressad. Ha stenkoll och aldrig glömma nåt.
Hon kommer säkert stiga upp tidigt på morgonen och baka typ bullar åt alla bara för att det är kul.
Vara första på kontoret och önska alla godmorgon med sina nybakade bullar.

well det är okej egentligen för medan det händer här hemma kommer jag ligga på en sandstrand och dricka paraplydrinkar

eller mer troligt svettas på en överfull buss någonstans och se världen =)


Det skadar kanske inte och bjuda på hej då fika på fredag iaf

Låtkrig

När jag kommer hem ser jag att han skickat den här:




You are my everything
My head and my heart mind my wing
I could give all again
I'm never sure
of anyything
with you

The jokes the laughs the teardrops too
The games the fun the travels too
Yes I won't do them all with you
All good things now come from you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

You are my everything
My head and my heart mind my wing
The past the present tomorrow too
I'll spend my final day
with you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I'm damned to feel the way I do
What have I done
to fall so hard
for you

Jag svarar med tre bokstäver t.k.k

/ Superflickan som försöker ha ett hjärta av sten men ändå känner ett sting av dåligt samvete

Cirkeln sluten?

Idag är en jobbig dag.
En dag fylld med massa konstiga känslor som saknad och hat.

Men mest återblickar.
När Daniel kom och strök mitt hår och sa att jag var finast
När han sa allt det där som sakta lindrade smärtan jag kände innan.
Och jag var egoistisk för jag ville bara ha bekräftelsen, uppvaktningen och kärleken.
Jag var egoistisk men också ärlig.
Jag sa som det var, har ingen kärlek att ge.
Och när han sa att det inte gjorde något, trodde jag honom.

Och jag gav så mkt jag kunde. Gjorde så gott jag kunde.
Hela tiden livrädd för att såra.
För har man varit den som blivit sårad vill man aldrig, aldrig någonsin utsätta någon annan för det. Jag trodde han förstod att det var därför jag stötte bort honom, det gjorde han inte.
Så han hittade bekräftelsen hos någon annan, som i sin tur använde honom för att få egen bekräftelse. Någon som tillhörde någon annan.

Så jag sitter här och försöker sammanfatta det som varit, försöker lära mig av mina misstag.
Jag ser dem tydligt. Mitt misstag var att jag var rädd, att jag inte vågade satsa.
Jag satsade inte fullt ut, för jag var rädd att såra och rädd för att bli sårad.

Ler lite åt ironin att mitt förhållande med Mr Dryg tog slut för att jag satsade för mkt och förhållandet efteråt tar slut för att jag satsar för lite.
Men det handlar inte bara om mig.
Mr Dryg var där jag var med Daniel. Livrädd för att såra mig och jag ivrig med att visa att jag inte var som de hade han träffat innan, precis som Daniel var med mig.
Men nu förstår jag hur Mr Dryg kände sig, nu förstår jag så mkt jag inte förstod då.
Som pusselbitar som faller på plats. Och när jag trycker bort alla samtal för att jag inte orkar prata med någon, vill jag ändå ringa upp Mr Dryg och säga nu förstår jag exakt vad du pratade om, när du pratade om det här
Jag tyckte du var en idiot som slutat tro, som var så rädd och nu tycker jag att du är den klokaste jag känner.
Fast ändå sorgligaste. Och nu är jag också där.

Fast skillnaden är att jag verkligen ska försöka mig ta mig upp er det här.
Jag vägrar ge upp, sluta tro.
Jag tänker inte låta de som svikit mig vinna.
Jag ger mig inte så lätt
så låt mig krocka igen
Just bring it on
Jag ligger här i soffan så länge med täcket över huvudet.

Nedräkningen har börjat

Resan närmar sig med stormsteg. Det känns fortfarande som jag ljuger när jag pratar om den.
Även om väskan är halvt packad och diverse listor finns att hitta överallt här hemma känns det ändå inte på riktigt.
Och sanningen är att min resfeber blir värre för varje dag.
Hur tänkte jag när jag tyckte det var en bra idé att åka själv, så lång tid?
Var och vaccinerade mig idag, hittills har jag lagt 2100kr på olika sprutor!
Då fick jag en broschyr med tips och råd inför resan.
Gå inte ut själv när det blivit mörk
Bada inte själv.
Bada inte utan skor.
Drick inte alkohol etc.
Efter att ha läst några sidor fick jag extrem ångest och slängde skiten. Behöver inte skrämmas upp mer, nu finns ingen återvändo ändå. Snart drar jag!

Nu ska jag bara få tiden att gå ihop med allt som skall fixas och alla som vill träffas. Folk beter sig som jag skall flytta och aldrig komma tbx och inte bara vara borta i två månader. Det blir nog till att ha någon slags mottagning för att få det att gå ihop.

Mr Dryg hörde av sig idag och ville absolut träffa mig innan jag åkte.
Jag svarade att det går bra men jag måste veta vilken dag så jag kan planera in det.
Då svarar han, jag vet inte jobbar 12h pass fram till du åker.
Om han nu inte har tid varför envisas han med att insistera på att vi ska träffas?
Jag vill gärna få det avklarat så fort så möjligt, inte för att det egentligen spelar någon roll vad han har att säga. Men det är klart jag är nyfiken.
Vill inte få något att grubbla över precis innan jag sätter mig på planet.
Fast egentligen finns det inget att grubbla över, vill inte längre!
Fast det var länge sen vi sågs, så jag kan inte säga hur det kommer känns att träffa honom igen.
Men som det känns nu, kommer det inte kännas alls.

Hans version

Jag svarade utan att titta vem det var som ringde, och så hör jag hans röst. Blandade känslor av att vara glad att höra den samtidigt som de väcker liv i all ilska.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det jag egentligen vill är att bara skrika alla fula ord jag kommer på, säga saker jag vet skulle såra och trycka ner honom i skorna. Jag vet hans ömma punkter. Men det är inte därför jag vill prata med honom. Jag vill höra hans version, så jag ber honom förklara.

Jag så förvirrad SG, vet inte hur jag kunde sabba allt, såra dig.
Jag är så ledsen.
Och det är inte det jag vill höra. Jag vill ha en logisk förklaring, vad för tankar som gick igenom hans huvud när han låg med henne.
Men någon sådan får jag inte, och när jag tänker efter så vet jag inte riktigt vad han skulle säga som förklarar.

Istället pratar vi om oss. Om det som varit min osäkerhet hur den påverkat honom och hur jag i min rädsla för att såra honom stött bort honom.
Inte direkt men indirekt genom att lägga upp brasklappar. Som i fredags när vi pratade om min resa, hur saker skulle vara då och jag svarade att jag inte visste.
Det kan vara så att jag tillbringa all min tid med att skriva milslånga mail till dig eller så träffar jag en brunbränd surfarpojke och hånglar med.
Och det var menat som ett skämt, och jag är inte sämre människa än att erkänna att det var osmakligt. Men när vi pratar tar han upp det om och om igen. Men du sa ju faktiskt...
Och allt det bra fina jag sagt nämner han inte och det slår mig exakt hur osäker han är. Hur liten han är och bitarna faller på plats.

Han är en sådan som behöver bekräftelse om och om igen med stora tillitsproblem.
Ingen kan ge dig så mkt bekräftelse som du behöver Daniel, och det som uppenbarar sig för mig just då är något han själv är medveten om. Jag vet, säger han.
Jag har blivit bedragen och trampad på av tjejer så många gånger, det gör att jag har svårt att lita på.
Alla dessa tassiga människor, tänker jag.

Vi fortsätter att prata och jag pendlar mellan att skälla, gråta, trösta och ge råd.
Och när vi sitter där och gråter på var sin sida av luren kan jag inte låta bli att skratta.

Och han ber om förlåtelse om och om igen.
Jag har sårat den finaste flickan jag träffat och förstört det bästa som hänt mig. Jag ångrar mig så otroligt mkt och om jag på något sätt kunde göra det ogjort skulle jag. Och jag hör hur han gråter som ett barn på andra sidan luren.

Vill du ha mig tbx? frågar jag för det slår mig att han inte sagt det.
Jag förstår inte hur du skulle kunna ta tillbaka mig.

Jag kanske skulle kunnat, det hade kanske funnits en liten, liten chans om du hade kämpat, om du varit en man och ringt direkt, skickat patetiska blommor vad som helst. Om du kämpat. Men nu, nej.
Du har inte kämpat.
Du har suttit där hemma med din ångest utan att göra något åt saken och nu är det försent.

Kan vi iaf vara vänner, jag vill inte förlora dig i mitt liv hurklar han fram.
Nej, det är försent för det också. Kanske en dag när tanken på dig inte gör mig illamående men nu vet jag inte hur det ska gå till.

Och innan vi lägger på säger jag. Jag borde inte ge dig råd, för egentligen vill jag att du ska krossas och få smaka på din egen medicin, men jag tänker säga det här iaf.
Hon du låg med har kille och om ni blir tillsammans, vad är det som hindrar henne från att göra exakt samma sak mot dig?

Och när jag lagt ifrån mig telefonen, känner jag att jag redan fått min hämnd. Jag kommer inte längre vara en del av hans liv och det smärtar honom mer än mig.
Och så är ilskan bortblåst.

Jag är glad att jag lyssnade på honom, att vi pratade.
Nu förstår jag, även om det dröjer tills jag förlåter helt.

Dags att gå vidare...

Skärselden

Beklagar mig över gårdagen för Poppojken.

" Det är typ som du ska igenom skärselden innan du får åka på din resa"

Jag tycker det var ett bra sätt att se på det. Bara några dagar kvar, det fixar jag.

Utmattad

Jag har pratat med Norrlandspojken i telefon i nästan tre timmar nu ikväll.
Han ringde faktiskt.
Jag känner mig helt slut psykiskt.
Är inte arg längre iaf, så i natt kommer jag nog kunna sova
Tänk vad skönt det är när man kostar på sig att bete sig vuxet och faktiskt lyssna.

De säger att kärlek inte kan köpas för pengar...

De har fel.

Inga hemligheter

SG sa:
Vi behöver prata, som vuxna människor. Kan du ringa mig. Jag vill kunna släppa det här och gå vidare och det kan jag inte göra förrän vi pratat.
Daniel sa:
Vi kan prata någon kväll
SG sa: Jag behöver göra det ikväll. Jag vill släppa det här NU!
Daniel sa:
jag ringer dig imorrn
SG sa:
kan vi snälla ta det ikväll
jag orkar inte må så här
SG sa:
jag vill inte ha en till sömnlös natt
Daniel sa:
det vill jag, tro det eller ej, inte att du ska ha heller
bättre att ta det i en anständig tid imorrn
SG sa:
jag ber dig!
jag orkar inte
SG sa:
och jag vet att jag inte kommer kunna släppa det här förrän vi pratat

Sen är han bara tyst, loggar ut 30 min senare.
utan ett ord.
Jag försökte vara vuxen. Ge honom en chans att förklara sig.
För jag kan inte få in i mitt huvud att någon kan vara så brutalt ond.
Det måste finnas en logisk förklaring.
Jag vill inte förlora tron på mänskligheten.
Det finns alltid två sidor och jag ville höra hans version. För MIN skull.
Men jag fattar inte.
Är det möjligt att vara så jävla feg. Jag bet i en kudde och skrek högt samtidigt för att inte låta arg. och jag tycker jag lät hur mjuk som helst, men ändå.

Jag är så jävla äcklad av mig själv för att jag låtit honom ta i mig.
Och mitt hat vet inga gränser.




Tack för låttipset! Puss

Så jävla kuk arg

Jag är fortfarande så jävla arg att jag faktiskt bokstavligen skakar. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit så här fruktansvärt arg under så här lång tid, där ilskan är konstant på topp.

Jag hatar Daniel som han heter, mer än jag hatat någon människa.

Men jag är en vuxen kvinna som vill göra rätt. Därför har jag bett honom ringa mig så vi kan prata ut ordentligt. Vi får se om han plockar fram sin ryggrad och gör det

Jag är ett jävla skämt

Jag vet att jag inte skrivit mkt om Norrlandspojken, och jag vet egentligen inte varför.
För att det flöt på bra, smidigt.
Jag var den som var motsträvig inte vill. Yrade om öppet förhållande och han sa att han inte ville för han träffat den finaste.
Han överöste mig med kärleksförklaringar, vacker smart, rolig och gudarna vet vad.
Och sen sa han: Nu vill jag att vi kör på riktigt. Jag vill att du blir min flickvän. Och jag funderade över saken och tänkte att kanske ska den fina killen få vinna som det ska vara i sagorna.
Så jag sa okej, vi kör.
På lördagen går han ut, och jag vet att det finns två tjejr som är intresserad av honom som ska med.
Jag har aldrig varit den svartsjuka typen, och fram till midnatt messar vi som vanligt.
Sen slutar han svara och jag messar flera gånger och får fortfarande inget svar och inte ens den vanliga godnatt pussen.
Och hela min magkänsla skriker att något är allvarligt fel.
Och hela dagen passerar utan ett ljud, och det är så långt ifrån som det brukar som det kan vara.
Och när kvällen kommer och jag slår på datorn är han online på msn.
Jag frågar rakt ut, för jag vet inget annat sätt.
Hände det något jag borde veta om igår?
Och han slingrar sig som en jävla ål och kallar mig svartsjuk och orationell.
Jag svarar allt du behöver säga är att nej, inget hände.
fast jag vid det här laget redan insett att det inte är sant.
Han fortsätter slingra sig, men jag ger mig inte.
Så kommer det fram:
Anna sov här.
Kysstes ni?
Ja
Hade ni sex?
Ja

Och min vrede vet inga gränser. Svart giftigt hat flyter fram genom mina fingrar.
Och han säger, det betydde inget och jag känner mig rutten och massa annat jävla skit som inte betyder något alls. Och jag önskar han stod framför mig istället för att sitta uppe i sin incesthålla uppe i skogen, så jag kunde spotta honom i ansiktet.
Och idiot som han är försöker han lägga skulden på mig, men du var ju ute åt middag med ditt ex i fredags, hur vet jag att inget hände?
Och jag säger, plocka fram din jävla ryggrad, din manlighet och ring mig istället för att ta det här på msn. och han svarar jag ska faktiskt jobba imorgon.
Och då funderar jag allvarligt på om jag ska ta tåget till honom och sparka honom hårt på pungen.

Det är inte det att mitt hjärta blivit krossat, det är något mkt värre.
Känslan av att ha blivit sviken, huggen i ryggen.
Att inte kunna lita på.
Man träffar någon som säger fall för mig, fall för mig!
Jag är så jävla kär i dig. Jag tar emot dig. Jag kommer finnas här för dig.
Och jag tänker okej, han är ju trots allt väldigt fin och han är kanske inte det jag söker, men jag söker nog fel.
Kanske ska jag satsa på den fina killen, ge det en chans
och mindre än ett dygn efter jag säger okej vi gör ett försök knullar han någon annan.

Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna lita på någon, någonsin igen?

Döende

Jag har varit nästan döende i nästan två dygn nu. När Superflickor blir förkylda så blir vi det på riktigt.
Idag tog jag första sjukdagen på över två år. Det har inte hindrat jobbet från att ringa varje gång jag är på väg att somna.

Halva natten har jag pratat med A, ett gammal, gammalt ex. Jag har delat med mig av min otroliga visdom när det kommer till kärlek och givit tips inför hans dejt nästa vecka, och pratat om livet i största allmänhet.

Imorgon ska jag äta middag med ett annat ex.

Jag är ganska dålig på att klippa helt med ex, och det stör mig inte för de flesta är fina människor. De brukar däremot störa nya pojkar jag träffar, men de är ju just ex av en anledning brukar jag säga.
Och det är ju faktiskt helt sant

Nystart

Det var nyår och nostalgin kom över mig där jag funderade på året som varit. Jag tittade på Mr Drygs mess och önskan om ett gott år. Och jag svarar fast annorlunda än jag brukar, inga fasader, ingen ilska, bara brutal ärlighet.
Du har sårat mig så otroligt mkt, förstår du inte det? Men vi lägger det bakom oss och låter 2009 bli en nystart för oss båda. Jag har varit arg på dig, så otroligt arg men jag tror inte jag är det längre.

Och när det nya året kommit ligger ett svar och väntar på mig. Fyllt med ånger, ord om att han är en rutten människa som sårat den finaste tjejen han träffat. Ord om att han inte förtjänar mig. Förlåt, förlåt!

Och jag inser att jag faktiskt inte är arg längre.
Han ringer upp. Vi kan inte ta sånt där på mess säger han och jag blir påmind om det där jag gillar så mkt med honom.
Att han aldrig duckar, undviker utan alltid ställer sig rakryggad framför mig och lyssnar på vad jag har att säga.
Vi pratar och jag fortsätter att skita i fasaderna och vi pratar ärligt om vad vi känner om det som hänt, att det faktiskt sårat mig. Vi pratar om den nya relationen han har och han säger att hon inte är rätt. Att jag är mkt finare och bättre, att han längtar efter mig. En del av mig blir lite arg för om jag gått igenom ett helvete för att de ska vara tillsammans så får han faktiskt kämpa för att få det att hålla, men den andra delen njuter av att höra hans ord.
Han säger en sak som fastnar hos mig:
Du är så fin och genomsnäll och fortfarande efter all den här tiden som gått så står du kvar som ett stöd för mig som ingen annan gjort, trots vad jag gjort mot dig, och jag börjar faktiskt lita på dig fast jag inte riktigt vågar.
Och det känns så sorgligt att höra, att han hela tiden väntat på att jag skall hugga honom i ryggen, att han inte litat på mina ord.
Det ännu mer sorgliga är att medan vi pratar inser jag att mitt förtroende för honom är skadat. Det han gör mot henne är inte rätt. Och att jag bara skulle kasta mig i hans armar och ta honom tbx känns främmande.

Men ändå när han ber att få träffa mig, säger jag att det går bra. Och när dagen vi skall ses kommer är mina nerver ovanligt lugna och jag undrar om det helt enkelt är ett tecken på att jag inte vill längre. Och kvällen kommer innan jag hör av mig. Okej var ska vi ses skriver jag och han svarar shit jag kommer inte hinna. Och det blir ännu mer uppenbart för mig att det här är döfött. Så jag skriver det. Han svarar men jag har bara EN ledig dag och det är så mkt jag måste hinna med, glömde bort att vi skulle ses.

Glömde bort?
Hur kan man glömma bort?
Och insikten om att hans liv är precis exakt lika hektiskt som när vi dejtade trots om de eviga löftena om att det snart skulle bli bättre bara är skitsnack kommer till mig. Han kommer aldrig sluta fly in i arbetet.

Lägger jag ifrån mig mobilen och känner att nu släpper jag dig, Mr Dryg.
På riktigt så gör jag det.
Och jag känner ingen bitterhet, ingen ilska, ingenting.
Jag känner ingenting, mer än att jag tycker synd om honom.
För att han har så lång väg att gå innan han kommer tillåta sig själv att bli lycklig.

Adjö 2008

Har en del att berätta, men först adjö till 2008.

2008 var inte mitt år.

2008 som i kärlekens år var en ren katastrof.
Jag återupptog kontakten med min Idealman P, och insåg rätt snart att det var dödsdömt men valde att blunda för det. Jag ångrar det inte, för det var ändå det som tillslut fick mig att komma över honom. Han var inte den jag en gång blev kär i. Om han eller jag ändrats under de två åren vi var ifrån varandra känns oviktigt. Men jag kan omöjligt känna en gnutta respekt för någon som väljer att göra slut med någon via sms. Fega ynkryggar har aldrig stått högt i klass hos mig.

Som ett skänk från ovan träffade jag någon som var motsatsen till en ynkrygg, Mr Dryg. När hela livet rasade runt mig dök han upp likt en målsökande missil som bestämt sig för att jag var den han skulle ha. Jag dissade och slingrade mig, men inget avskräckte honom och det var rätt metod att få mig på fall. Jag föll hejdlöst för charmen, intelligensen och framför allt att han stod kvar trots humörsvägningar. Fortfarande när jag tänker på hans blick, eller handen som smeker mitt hår kan jag inte låta bli att bli varm inombords. Men även den sagan tog slut i en dumpning av den för mig välbekanta frasen " jag har träffat någon annan"
Han krossade mig och lät mig inte läka, utan stod kvar precis som innan och kastade mig mellan förtvivlan och hopp.
2008 blev året jag träffade en man som väckte hat och kärlek i en jobbig mix, där känslostormarna avlöste varandra. Än idag envisas han med att kalla mig sin ängel.

Mr söt dumpade sin flickvän för min skull och gick sedan tbx till henne. För att sedan spåra ut och ringa flera gånger om dagen, där han pendlade mellan att anklaga mig för diverse saker och stora kärleksförklaringar, mest handlade om att jag inte förstod, och det hade han helt rätt i. Tillslut sa han att han inte orkade ha kontakt med mig för att han kände för mkt för mig. Sen någon månad tbx har han dock börjat höra av sig igen.

Jag gjorde slut med Mr Snygg och gick tbx ett antal gånger. Till vi insåg att det var vänner vi skulle vara. Vi delade glädje och sorg, festade tills vi stuppade och såg filmer och sjöng för fulla halsar. När 2008 drog sitt sista andetag bekände han djupare känslor för mig, och vi bestämde att ta en paus i vår vänskap.

Andra pojkar kom och gick utan att lämna vidare intryck eller spår.

Runt omkring mig föll folk ner i depressioner.
Syster tog en försommardag för många tabletter i ett försök att slippa leva mer.
Och jag har försökt finnas där för henne, men hon gör det svårt.
Ibland orkar man, ibland inte.
Vredesutbrotten har varit många och häftiga.

Min kära far råkade ut för en allvarlig olycka som fick honom sängliggande och sög ut livslusten på honom ungefär samtidigt. Man vill hjälpa, men man vet inte hur.
Och känslan av maktlöshet knäckte mig. När människor jag älskar runt omkring mig en efter en tappar gnistan och går sönder mer och mer medan det kändes som jag bara stod bredvid utan att vara till hjälp för någon. Dra sig undan eller tvinga sig på?

På jobbfronten gick det bättre. Nytt jobb med en drömlik löneförhöjning. Men intellektuellt känner jag mig otroligt understimulerad vilket gör att jag gör ett sämre jobb.

Året hade med andra ord kunnat vara bättre, men jag har fått behålla hälsan och alla jag älskar har fått behålla livet. Fokusera på det positiva!

Och som jag sagt innan, 2009 kommer bli ett bra år.
Det är mitt enda nyårslöfte och mitt enda mål.

Årskrönika

Jag tänkte jag skulle skriva en årskrönika för 2008.
Men oj vad lång den blev.
2008 var inte direkt ett händelslöst år
Även om de roliga händelserna kanske uteblev

Men nu är det 2009, och jag känner på mig att det kommer bli det bästa året på länge för oss alla!

...och ni vet ju att jag är synsk.

Hinner inte

Jag lever, men har lite svårt att få till lite privat tid att blogga för.
(Norrlandspojken är här)

Nyårsafton var fantastiskt!!
Träffade flera trevliga pojkar och vänner.
Fantastisk mat och tillhörande bakis dag igår.

Jag hoppas 2009 blir det bästa året ever! =)

Gott Nytt 2009

Åk med skvaller så fort jag får möjlighet.

Puss och kram