Nedräkningen har börjat

Resan närmar sig med stormsteg. Det känns fortfarande som jag ljuger när jag pratar om den.
Även om väskan är halvt packad och diverse listor finns att hitta överallt här hemma känns det ändå inte på riktigt.
Och sanningen är att min resfeber blir värre för varje dag.
Hur tänkte jag när jag tyckte det var en bra idé att åka själv, så lång tid?
Var och vaccinerade mig idag, hittills har jag lagt 2100kr på olika sprutor!
Då fick jag en broschyr med tips och råd inför resan.
Gå inte ut själv när det blivit mörk
Bada inte själv.
Bada inte utan skor.
Drick inte alkohol etc.
Efter att ha läst några sidor fick jag extrem ångest och slängde skiten. Behöver inte skrämmas upp mer, nu finns ingen återvändo ändå. Snart drar jag!

Nu ska jag bara få tiden att gå ihop med allt som skall fixas och alla som vill träffas. Folk beter sig som jag skall flytta och aldrig komma tbx och inte bara vara borta i två månader. Det blir nog till att ha någon slags mottagning för att få det att gå ihop.

Mr Dryg hörde av sig idag och ville absolut träffa mig innan jag åkte.
Jag svarade att det går bra men jag måste veta vilken dag så jag kan planera in det.
Då svarar han, jag vet inte jobbar 12h pass fram till du åker.
Om han nu inte har tid varför envisas han med att insistera på att vi ska träffas?
Jag vill gärna få det avklarat så fort så möjligt, inte för att det egentligen spelar någon roll vad han har att säga. Men det är klart jag är nyfiken.
Vill inte få något att grubbla över precis innan jag sätter mig på planet.
Fast egentligen finns det inget att grubbla över, vill inte längre!
Fast det var länge sen vi sågs, så jag kan inte säga hur det kommer känns att träffa honom igen.
Men som det känns nu, kommer det inte kännas alls.