Men suck!

Jag gjorde en deal med mig själv att jag i april faktiskt skulle hoppa på dejtingkarussellen igen. Motvilligt signade jag upp mig på en dejtingsida. Jag insåg att det var mest effektivt eftersom jag inte riktigt träffar lika mycket folk som jag gjorde en gång i tiden. Det resulterade i två dejter. Den första killen verkade lovande men seriöst jag höll på att somna. Det var en massa undertoner om hur synd det var om honom, hur lite pengar han hade och hur ensam han var. Okej att skryt är ganska osexigt men en fin balansgång kanske är fint?

Nästa kille var söt som socker, så jag nojade i flera dagar om hur snygg han var. Nervös över att jag inte alls var i hans liga. Men så är det de fina med internet att man kan lägga upp bilder som är mer eller mindre verklighetstrogna. Men hur man tänker när man lägger upp bilder som inte ens är i närheten av rättvisa vet jag inte, är inte det att göra sig själv en björntjänst? Killen skulle utan problem fått plats i min handväska och det var inte min handväska som var onaturligt stor.

Nästan 10 dagar kvar av mitt projekt, får se om jag lyckas klämma in en till dejt innan jag återgår till mitt bekväma singelliv. Jag försöker iaf. Ge mig cred!

Borde

Jag borde verkligen börja dejta igen.
Jag känner mig som en liten tant som lever mitt inrutade liv och det är så bekvämt och tryggt.
Inget rubbar min balans som jag skapat för mig själv.
Jag borde verkligen börja dejta, men jag vill inte.
Kan inte Mr Right bara knacka på dörren.
Jag skulle förmodligen var lite sur för att han dröjt så länge.
Jävla Segis, fattar du vad jag fått utstå för att du är så sen, men sen skulle jag förlåta honom och släppa in honom.
Och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar.

Fast det är väl lika troligt som att jag skulle vakna imorgon med magrutor.

var?

I kväll var jag på samma fest som knäskak, ett gammalt ragg som alltid fick min kropp att pirra. Har inte träffat honom nästan två år.
Jag kände absolut ingenting.
Var tar all attraktion vägen?