Jag borde verkligen börja dejta igen.
Jag känner mig som en liten tant som lever mitt inrutade liv och det är så bekvämt och tryggt.
Inget rubbar min balans som jag skapat för mig själv.
Jag borde verkligen börja dejta, men jag vill inte.
Kan inte Mr Right bara knacka på dörren.
Jag skulle förmodligen var lite sur för att han dröjt så länge.
Jävla Segis, fattar du vad jag fått utstå för att du är så sen, men sen skulle jag förlåta honom och släppa in honom.
Och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar.
Fast det är väl lika troligt som att jag skulle vakna imorgon med magrutor.
4 kommentarer:
Knack, knack...
Jag la av.
Hemma- själv- Fredagkvällar och TV kändes helt ok.
Kändes ok och acceptabelt.
Men sen blev det ju inte så ändå... först rörigt.... sen bra...mycket bra!!!
Så vem vet...han kan stå där snart!
Men magrutor, det har du, det har alla... de är bara mer eller mindre dolda för oss :)
Kram på dig!
Loyboy: Hallå, hallå! Var har du hållit hus?
Turtelgirl: Underbar historia! Ja han får skynda sig tycker jag dock. Segpropp!=)
Eli: Så sant. Jag vill ju inte skryta så jag döljer dem väl för att inte ge andra komplex :)
Kram!
Skicka en kommentar