Avlyssnad?

Alltid, på riktigt alltid när jag känner mig dissad av en kille och tänker aja skit i det.
Alltid då hör han av sig.
För några veckor pratade jag i telefon med en kompis och pratade om Nordman.
"det känns så bra att vi inte hörs längre, känns verkligen som jag kommit över honom"
Mindre än ett dygn senare hör han av sig och verkar ha drabbats av stora kärleksfebern. Vi pratar varje dag i nästan tre veckor sen slutar det abrupt när jag inte alls känner mig så över honom.

I lördags pratade jag med Rödluvan. " Nu lägger jag ner festivalragget, han kan behålla sina diva fasoner för sig själv." Jag förpassar honom mentalt till de avdankades hörn i mitt medvetna. Vem hör av sig idag, om inte han.

Det är för böveln läskigt!!

I mörkret lyser stjärnorna klarare.

Mitt mörker, tankarna jag tänker om mig själv hur hemsk jag är, hur värdelös, hur ful. Jag är övertygad om att alla hatar mig, ser tecken på det överallt. En fest i helgen som jag inte blev bjuden på bekräftar hur tråkig och hemsk jag är. Att jag var på en annan fest är i sammanhanget oviktigt lika så att jag knappt känner de som hade festen och aldrig skulle få för mig att bjuda dem på fest själv.
Jag har lärt mig att tänka logiskt på de sakerna så min icke inbjudan har inte att göra med att jag är äcklig och ful att göra utan helt enkelt att vi bara är ytligt bekanta.
Det finns dock en skillnad mellan logik och känsla. Jag jobbar på att låta logiken ta över känslorna. Det går så där.

Jag pratar med Poppojken. Han frågar hur jag mår och istället för att ljuga som är så mycket lättare säger jag sanningen. Jag kom inte in i duschen förrän kl 15. Jag orkar inget. Jag gör inget. Jag mår piss. Jag är trött på att låtsas att allt är perfekt. I spiralen av negativa tankar om hur mörkt livet är glömmer jag att det finns människor som faktiskt älskar mig.
- jag ringer dig när jag vaknar så bjuder jag dig på frukost, säger han.
Han har miljoner saker att göra men utan att blinka viker han en förmiddag åt mig. Ger mig en anledning att kliva upp ur sängen. En liten gest kanske men jag blir ändå rörd till tårar.

I det mörkaste mörkret finns ett svagt ljus som visar vägen till det som en gång var jag i form av en väns kärlek och omtanke. I natt ska jag gå till sängs med den tanken.

Vad är meningen?

Mitt liv är kaos.
Det känns som att jag håller mig fast vid kanten, på väg att falla ner i avgrunden.
Jag börjar bli trött på att hålla mig fast, har glömt vad meningen med att göra det är. Vem uppskattar att jag kämpar på, kliver upp ur sängen och finns till?
Ibland måste jag koncentrera mig på att komma på anledningar till att fortsätta andas.
Jag tänker på vita sandstränder, sol i ansiktet och sen kommer jag inte på mer. Det känns som inget kan göra mig lycklig igen. Jag går hoppfull till sängs varje natt om att jag ska vakna upp till den jag brukade vara. Den jag vill vara.

Allt svart har satt sig som en klump i halsen och hindrar mig från att andas.