Strula till mitt liv

Syster säger: Du ser ut som en fjant när du pratar med Norrmannen och jag blir medveten om att jag faktiskt gör det. Sitter där med fånleende över hela ansiktet och skrattar för mig själv. Vad som känns som en minut är oftast flera timmar. Och vi hörs ofta, nästan varje dag. Ibland bara för att säga god natt.

Häromdagen frågade jag om han inte skulle flytta till Stockholm istället, och han svarar, vi får se.
Vi får se, är fullkomligt tillräckligt. Inte för att jag tror att han kommer göra det men det finns ändå ett hopp i orden, vi får se. Jag försöker att inte tänka så mkt på vår relation även om jag inte kan låta bli att fundera på vad han faktiskt känner för mig. Vad som bara skulle bli en natt och sen bara en helg har ändå överlevt i över 5 månader. Så något känner han uppenbarligen. Och något känner jag också uppenbarligen. För 5 månader är länge med distansen och bristfälliga möten. Ibland känns det som vi står där hand i hand och velar fram och tbx om vi ska hoppa, ta steget att faktiskt bli ett par men någonstans nöjer oss vi att stå vi stupet och titta ner. Vårt förnuft säger oss att det absolut bästa vore om vi hittade någon annan var sin annan på nära håll.

Jag och Norrland är vänner igen, och numera även kombos. Att bo ihop med sitt ex är förmodligen det mest idiotiska man kan göra. Inte för att det på något sätt råder några tvivel om att vår tid som mer än vänner är över och jag är övertygad om att ingen av oss egentligen vill ha det på något annat sätt. Men att vi skulle vara likgiltiga inför att se varandra med någon annan är nog naivt att anta. Så vad jag gör av Norrland när Norrmannen kommer på besök vet jag inte riktigt. Den dagen, den glädjen.

Och någonstans ute i kullinserna väntar en tredje spelare på att komma in på planen.

Styr upp mitt liv

Jag och Norrland har en sjukt udda relation, vet inte vad vi ska kalla oss. Jag har gett upp försöken att hitta en benämning som passar. Det skulle inte förvåna mig om vi en dag gifter oss, inte för att det finns någon stark kärlek mellan oss eller att han är den finaste utan mest för att vi alltid på något sätt återkommer till varandra. Och kanske för att vi är helt oss själv i varandras sällskap. Komplicerat som sagt och omöjligt att definiera.

Jag har varit arg på honom ett tag nu, över en skit sak egentligen. Men sen har den bara dragit ut på tiden och så blir man arg för att han inte har vett att be om ursäkt och tillslut är man rosenrasande samtidigt som man saknar, saknar så att det gör ont i kroppen. Men eftersom jag försöker bli en bättre version av mig själv som styr upp mitt liv så singlade jag slant om saken krona, vara den storsinta och prata med honom. Klave, fortsätta sura. Det blev klave men jag tänkte skit samma så jag svalde den förbannade stoltheten och ilskan och ärade honom med att få läsa mina rader på msn. Och nu en stund senare känns det bra. Vara vänner igen. Som en sten som lättat från mitt bröst.

Heja nya jag, fortsätter jag så här kommer jag snart vara fjäderlätt med alla stenar som jag kastar överbord.

Älska terapi!

Har varit och träffat min kurator tre gånger nu. Det är oerhört intressant, på bara tre gånger har det blivit många aha upplevelser.

Förra gången pratade vi om Norrmannen, berättade om mina mardrömmar som bara blev värre och värre. Kunde vakna mitt i natten helt svettig och livrädd att somna om. Hon svarade att jag fick i läxa till nästa gång att höra av mig till honom och i samma sekund som hon sa det började jag gråta, major ångest! Jag stirrade på hans namn på msn men kom med alla möjliga dåliga ursäkter till varför jag inte kunde skriva just då, det var ju så stökigt hemma tex. I stället för att göra min läxa började jag nalla av min systers tabletter ihop om att få sova en hel natt utan att bli dumpad i mina drömmar. Men inser ganska snart att medicin är en ganska sjuk väg att gå. Så tillslut skickar jag ett vykort, med bara någon rad. Hurra för modiga mig typ.

I Lördags skriver han till mig på msn och jag får panik går ifrån datorn och är borta en mindre evighet och tillslut skriver jag tbx och vi pratar i över 3h. Han frågar försiktigt om jag träffat någon och jag svarar nej och ställer frågan tbx och håller för ögonen i väntan på svaret. Men han svara nej, ingen intressant och jag andas ut, äntligen.
Sen börjar vi trevande flörta och vi pratar om att ses snart att han ska komma hit en helg snart, mkt snart.
I går hörde han av sig igen bara för att önska god natt.

Nästa gång jag går på terapi ska jag ge henne, kuratorn en stor kram!

Konstigt

Är det inte konstigt att man kan hata någon, verkligen tycka att någon är en skam för mänskligheten och skulle göra världen till en bättre plats om han bara tog bort sig själv men samtidig sakna exakt samma person så mycket att det gör ont i magen?

Jag fattar ingenting men jag tror att jag vill ge honom ett ordentligt kok stryk och sedan plåstra om honom typ. Snacka om att lock fram udda sidor.

You Can't Hide

Jag började logga in allt senare på MSN, undvek i det längsta att kolla mailen. Jag började undvika honom, inte för att jag egentligen ville men när det slog klart för mig att vår relation var döfödd gjorde jag allt jag kunde för att slippa höra de orden. För att höra orden gör ont, då är det bättre att smyga iväg. Om han verkligen ville vara med mig kunde han hindra mig tänkte jag, men ingen kallade på den andre och allt rann ut i sanden, nu har vi inte pratat på nästan 3 veckor. Jag lyckades, trodde jag. Men istället drömmer jag mardrömmar nästa varje natt där jag upplever just det jag ville undvika, dumpningen! Jag har varje natt blivit dumpad på alla möjliga sätt, via mail, msn, sms, facebook, telefon, irl alla sätt! I natt satt jag på ett fik i skitig tröja och flottigt hår när han kommer in med en underbart vacker blondin med milslånga ben. Jag springer därifrån, hon springer efter mig och han efter henne. Tydligen är hon min vän och jag har sammanfört dem och de är perfekta för varandra. Symboliken talar sitt tydliga språk.

Jag förstår att jag måste prata med honom, för annars kommer mardrömmarna att fortsätta men jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill verkligen slippa höra orden, jag har träffat någon annan. Varför måste min hjärna hålla på och tvinga mig göra det rätta.

andra gången

Min syster mår piss, och har gjort ett bra tag nu. Hon är inte den syster jag känner och älskar. Hon går runt i mjukisbyxor, okammat hår och är allmänt neddrogad vilket gör henne helt apatisk. Personlighetsförändingen är svår att se och ännu svårare att förhålla sig till.
Vi i familjen fångar upp och stöttar så gott vi bara kan och någonstans glöms det ibland bort att vara anhörig till någon som lider av djup depression är säkert inte i närheten lika jobbigt som att vara den som är drabbad men ändå ett tungt ett lass att dra. Hennes psykolog säger att jag bara ska finnas där men det räcker ju inte.

Nu bor hon hos mig eftersom hon helt enkelt är en fara för sig själv. I går var jag ute en sväng, inte alls länge. När jag kommer hem upptäcker jag att hon för andra gången försökt ta sitt liv. 200 tabletter har hon svalt. Hon ligger mer eller mindre borta i soffan när jag kommer hem och sen följer ambulanstur och natt på akuten, där läget stundtals är riktigt allvarligt. Nu gick allt bra, för att jag kom hem när jag gjorde. Känslor just nu är mest ilska och skuld. Skuld för ilska och skuld för att inte räcka till. Och rädsla att det kommer hända igen.

Jag läser hennes självmordsbrev "jag är bara till besvär för er" och jag får lust att väcka henne och bara örfila henne. Besvär? Det är för att vi älskar dig som du är "besvär" men någonstans verkar det omöjligt för henne att förstå.

Blivande Kattkvinna

Det var länge sedan jag dejtade, de senaste förhållanden jag haft har jag mer eller mindre snubblat över. När jag minst annat det faktiskt, vem kunde tro.
Nu sitter jag mest framför datorn på dagarna och snubblar över pojkar där istället på olika forum etc. Jag blir mörkrädd! För det är en sak när man inte letar för då slipper man rota igenom allt skräp som finns där ute. Herregud vad skit det finns. Tråkiga, korkade, stela, humorbefriade, sexfixerade, kukfixerade, upplåsta, självmordsbenägna och mycket, mycket mera.

HJÄLP!

You give me fever

Träffade Mr Dryg i tisdags och några timmar efter att vi kramat varandra adjö hamnar jag mkt dramatiskt på akuten med en läkare som tar EKG på mig och lyssnar oroligt på mitt hjärta.
40 graders feber och kraftiga bröstsmärtor.
När man vägrar lyssna på förnuftet kanske kroppen protesterar?
Är dock tveksam på hur mycket det hjälpte för det enda jag tänkte var att det gör inte så mkt om jag dör om Mr Dryg håller min hand medan jag försvinner.

I try oh baby I try to be good

Jag försöker gå vidare, att jag ska hitta någon innan Norrmannen träffar någon. För jag vill inte ligga i fosterställning och gråta till mina ögon blöder. Vill inte! Så jag stänger hjärtat och undviker honom och när folk frågar om jag är singel så säger jag och ler. Så jag pratar med pojkar, massa känns det som. Men för varje pojke jag träffar så saknar jag honom mer, ska det vara så? Jag blir så trött för det känns som jag fastnat i något slags limbo land. Som jag kämpar i ett krig omöjligt vinna.
Så istället umgås jag med den enda som får N att framstå som betydelslös, Mr Dryg. Och det är defentivt så fel som det kan bli. Jag borde hålla mig så längt borta från Dryg som det är fysiskt möjligt. Fast det är omöjligt, på riktigt jag kan inte hålla mig borta. Och jag vill inte. Japp så är det ingen idé att ljuga. Jag vill umgås med Mr Dryg varje vaken sekund. Hans skratt är som ett glädjepiller och gudarna ska veta att om det är något jag behöver så är det att knarka glädjepiller. Så sluta tjata förnuft, det är du som säger att jag ska undvika N du kan inte få som du vill jämnt!

Men seriöst skjut mig någon, ser ni inte att jag är skadat gods!

Han, Han och bara HAN

I dagarna är det ett år sedan det tog slut mellan oss.
Vi håller kontakten och ses ibland och han kallar mig fortfarande för sin ängel, alltid.
Och jag mitt hjärta slår så hårt att det det förmodligen syns utanpå kroppen när jag träffar honom.
Han är så mycket inga ord kan göra rättvisa för att beskriva vad han är eller vad jag känner för honom. Känslan av att se honom att nudda vid honom lämnar inget att önska. Jag älskar honom och har gjort så länge att tiden innan jag visste att han fanns känns lika overklig som tanken på att han en dag inte skulle finnas i mitt liv.
I går träffade jag honom. När jag gick för att möta honom stannar jag till och bara beundra hans fullkomlighet och sakta känner hela min kropp fyllas med värme och hur hela mitt ansikte spricker upp i ett leende omöjligt att rubba, och där blir jag stående tills han ser mig och kommer gående mot mig för att ta mig i sin famn och jag vill aldrig släppa taget för det enda som är bättre än att titta på honom är att känna hans kropp mot min och dra djupa andetag som får min hjärna att kortslutas för hans doft får mig att aldrig vilja släppa taget. Vi går in och sätter oss och musiken spelar så högt att han lägger sin kind mot min för att höra vad jag säger och beröringen av honom gör min kropp till en viljelös klump. Ta mig nu, TA MIG NU! Men jag säger självklart inget och han gör inget. Och när han går släpper jag honom inte med blicken och jag tittar på alla andra i lokalen, hur kan de vara så oberörda? Ser det inte att en gud passerar dem? Min gud!
Min Mr Dryg!