Jag ger mig inte fortsätter att söka efter han med stort H. Det går åt helvete. Försöker tänka pos. att jag lär mig något för varje försök, något om mig själv. Jag försöker tänka att jag kommer närmare han efter varje misslyckad dejt eller relation. Jag vet att Han vem han är inte kommer plinga på min dörr och en säga här är jag. Jag måste leta, utsätta mig, vara tillgänglig. Sanningen är den att jag är sjukt less. Less på att dejta, less på alla mail med tafatta närmanden. Less på att berätta vad jag jobbar med och vad jag ska göra i sommar. Jag pallar inte. Jag less på att vuxna män som pratar bebis språk med mig. Härom dan skrev en man "hej sötis rä så nyfis på dig" då brast det för mig. Jag frågade om han inte kunde prata rent, något man borde kunna om man fyllt 35. Han menade säkert väl men för i helvete. NYFIS, SÖTIS! Är det meningen att jag ska gå igång på det?
Samtidigt som jag är less på mån och dejting är jag less på att vara själv. Vänner förälskar sig, flytar ihop, skaffar barn samtidigt som jag står och stampar på samma ställe. Jag fasar för min semester, den kommer bli ensam. Jag fasar även för mitt liv som verkar bli ensamt det med. Snart inne på mitt 7 år som singel. Jag har testat allt. tokdejtat, inte dejtat alls, dejtat någon fång ibland. Jag har dumat och blivit dumpad. Jag har blivit bedragen. Jag har gråtit mig till sömns för att jag förlorat hoppet om att någon gång bli älskad och älska tbx.
Jag försöker förberedda mig mentalt på ett liv i ensamhet. Jag tänker att trots allt när allt kommer omkring så har jag haft turen att iaf haft stunder där jag känt mig älskad och lycklig och det är synd att de stunderna inte varat längre, men de finns människor där ute som inte ens upplevt det. Jag tänker annorlunda nu, tänker att jag får ha en fin relation till mig själv istället. Det finns värre människor att ha en relation med.
6 kommentarer:
Tråkigt att det skall behöva kännas så.
Det e svårt att hitta den rätta det kan jag hålla med om.
I mitt fall så slutade jag leta efter någon efter några år.
15 år gick det innan jag träffade en som jag hade ett dåligt förhållande med sen efter det så var jag singel i ca 5 år innan min nuvarande fan mig.
Det är när man minst annar det som kärleken knackar på dören.
Sen tror jag att kärleken växer fram å inget man direkt kan avgöra på ett par dater.
Hoppas iallafall att du inte får en så ensam senmester.
/Nova
Nova: Jag vet att du menar väl, men minst anar det har jag gjort länge och jag tror inte att någon kommer hitta mig om jag inte är öppen för det.
Jag håller dock med om att kärleken kan växa fram om grundförutsättningarna finns där.
Hoppas även du får en trevlig sommar och semester.
Som Nova säger så... när du minst anar det men förstår att det hjälper föga med sådana ord.
Ge inte upp vännen. Du kommer att få bli älskad precis så mycket som du är värd!
Kram!
Tycker det var en fin fras det där. " Jag tänker annorlunda nu, tänker att jag får ha en fin relation till mig själv istället "
Det är ju där det börjar liksom. Och står för att du faktiskt vet ditt värde och kan ställa krav för det. Sen så klart, så måste man ha människor omkring en som bekräftar det. Folk som inte visar det får man sätta nolltolerans mot. Då menar jag inte bara att säga nej till det man får och som känns fel utan lika mycket säga nej till dom man inte får det man mest av allt vill ha för att relationen ska kännas bra. En del har inte förmågan, viljan el ngn annan anledning till att inte gå ens viktigaste behov och önskningar till mötes. Men har man en gång uttalat vad man vill och den andre inte förstått det, så hej då. Då går jag vidare.
Håller med om att man måste vara öppen och tillgänglig. Det är inte enbart när man minst anar det så plötsligt så står han där.
Förstår också din ledsnad över att träffa alla "onödiga" som man bara vill säga hej och tack till efter tre sekunder. Och bebisspråk är så oattraktivt.
Jag håller på att skriva en presentation på match.com men har inte tagit steget än att betala. Vill inte. Vet hur skittrist, konstlat och ibland rent av desperat det kan kännas från den enes eller bådas håll. Alla därute bär på samma längtan efter närhet och kärlek men visar och uttrycker den olika och ja, vad ska jag säga. Inte mycket jag går igång på. Och nu i min senaste version av personlig text låter jag i det närmaste hård och ovillkorlig om vad jag vill och önskar i en relation. Men jag fixar inte att tumma mer på den jag är och vill.
Jag tror att om jag går med där igen, så kommer jag att sluta ägna mig helt åt sånt som bara tar en massa energi. Tex sådana som pratar bebisspråk eller inte har presentationstext el foto el som man bara allmänt stör sig på. "Ta bort" knappen kommer jag att trycka på utan att ens ägna en sekund mer åt vad jag anser om den personen. Inte ingå en konversation eller ens ett litet svar el undran vad denne håller på med. För då bli man just less. Och meningen är ju att jag vill hålla lågan uppe och inte dras ned.
Sen tror jag innest inne för min egen del iaf, att man måste vara tillgänglig och öppen utanför datorvärlden. Aktiviteter där man träffar folk. För mig är det dans. Pardans. En gång i livet trodde jag det inte om mig själv. Jag dansar bara solo, tänkte jag. Men det är grymt med pardans, kan jag säga. Och där känner man direkt om det finna kemi emellan varandra eller ej. Men oavsett det så under tiden lär man sig dansa/kommunicera bra med så många olika män det går. Så kom till Grönan och testa iaf. Argentinsk tango på fredagar och salsa på lördagar. De har kurs första timmen, både nybörjarnivå och avancerad. Du kan träna hela säsongen tom sep för bara 189 kr. eh, du kanske inte bor i stockholm förresten kom jag på nu. Det var skitläskigt första gångerna jag gick för jag tänkte att jag inte får dansa, jag kan inte, men jag stålsatte mig och satte mig inte ner på någon bänk utan stod upp och gick omkring för att visa att jag vill dansa och nu har det blivit bättre och det är jättekul!
Pettiwoman: Det hjälper föga men alla envisas med att säga det. Känner som sagt dock att jag minst annat det länge nu.
Jag hoppas du har rätt och det värmer att höra dig säga det.
KRAM!
Anonym:
Det finns fler som jag!! Känner igen mig i allt du skriver. Bor i Stockholm och fast jag är totlt befriad från allt vad taktkänsla heter och har koordination som en gorilla så lovar jag att iaf en gång testa. Jag avfärdar inget utan att försöka (gäller ej kiss och bajssex) Så om du ser någon tjej som står och stryker på vid scenen så kom fram och säg hej, det kan vara jag :)
"Kärleken kommer när man minst anar det" är en myt som är som det största hån man kan tänka sig.
Hån.
Skicka en kommentar