Snälla flickor ska sova nu.

När mörkret faller, förvandlas de som jag trodde var de snällaste mest oskyldiga och blyga killarna till sexmonster som skriver saker som. Jag skriver med en hand nu, gissa vad jag gör med den andra och jag vill sätta på dig nu.
Jag bara sitter och stirrar på skärmen och konstaterar att jag nog ska stänga ner datorn nu och förhoppningsvis vakna upp till en värld där folk beter sig rumsrent.

men blää

Nu har jag bestämt mig. Jag vill träffa någon. Och vad händer mitt kärleksliv är stendött, torrt som en öken, nada. Om jag någonsin får chans att hamna i hångelläge med någon igen kommer jag förmodligen försöka köra upp min tunga i han näsborre för att jag helt enkelt inte kommer ihåg hur man hånglar.
Jag har aldrig varit så mycket singel som jag är just nu. Självklart finns det lite pojkar som ligger och skräpar i hörnen. Statusen är följande.

Intressent 1.
En kille som är jävligt udda, träffade honom på ett mingel och blev ganska nöjd när jag konstaterade att han var gift för då skulle han juu absolut inte lägga in en move på mig. För gifta män tror aldrig att gräset är grönare på andra sidan. Han stinker svett, STINKER! jag tillbringade en dag på hans kontor för att hjälpa honom med en grej och fick gå ut och låsas röka pga hans stank. Han har ringt och messat hundra miljoner gånger. frågat tre kvällar i rag om jag vill äta middag med honom och skickat meningslösa blondinskämt.

Intressent 2. Någon snubbe på fb som jag fått kontakt med i affärssammanhang och otroligt nog är den här killen faktiskt singel, men så sjukt needy. Om han skickar ett mail och jag inte svara samma dag skickar ett till och frågar om jag lever etc. Sen leker han martyr och säger att jag är för bra för honom och att han inte är min typ bla, bla. Finns det någon som tycker det är sexigt med desperata män som tycker synd om sig själva?

Intressent 3. Även han gift (jag börjar bli gammal) messar mig i tid och tid och när jag säger att jag inte är intresserad av att gnugga kön med honom så säger han att jag ringer dig en annan dag när du inte är så sur. Inte intresserad = sur?

Är det detta jag förtjänar? Har jag för höga krav? Är det för mycket begärt att träffa en kille som kan använda tvål och vatten, är singel och inte leker offer. Finns det några vettiga, normala singelkillar kvar? Det känns som jag lallat runt för länge och missat slutrean.

För många ex?

Antingen har jag dejtat på tok för mycket i mina dagar eller så är världen bara väldigt liten.
I samma trappuppgång som jag jobbar, jobbar en gammal fling. Vad är oddsen?

Samma fling jobbade ett tag på samma arbetsplats som ett ex till mig. Jag undrar om de kom det, att de var buksvågrar och om de gjorde de hur snacket gick.

Det är förmodligen tur att jag den senaste tiden hållit mig till killar som inte hör hemma i Stockholm, så här kan vi ju inte ha det.

önskan som går i uppfyllelse

Sist jag skrev så skrev jag att om ingen håller om mig så går jag sönder och när jag skrev det så menade jag det i varje cell av mig. Ett dygn senare skriver Norrland till mig. Får jag komma och hälsa på dig i helgen? Jag svarar att han gärna får det för är det något Norrland kan så är det att hålla om mig och göra mig hel.

Hela helgen har vi kramat på varandra. Promenerat med tätt slingrande fingrar kring varandra, pussats och hållit om varandra. Min singelkropp som är utsvulten på närhet och kärlek har sugit åt sig som en svamp. Jag har i hans omfamning känt hur min batterier laddas upp igen. Hur tomheten försvunnit. Jag och Norrland är på låtsas, vi leker kära. Vi gör det så bra att jag ser hur folk tittar på oss och ler. Vilket förälskat par tänker de. Kanske tänker vi också det, Men vi är på låtsas, vi är nästan kära. Varandras nästan själsfränder. För mig spelar det nästan ingen roll. Jag åker gärna på semester, en weekend i vi- landet. Men ändå om jag hade fått önska om så hade jag önskat mig någon det var på riktigt med.

Håll om mig

Om ingen håller om mig snart kommer jag nog dö inombords.
Jag är så trött på att inte vara allt för någon.
Jag är trött på att inte kunna dela glädje och sorg med någon.
Någon speciell.
Vad är det för fel på mig?
Varför vill ingen ha mig?

Leva med äckel

Finns det män som inte slänger sina strumpor överallt? Tror aldrig jag träffat på någon. Nu när jag bor med två stycken är det strumpor överallt känns det som.

Härom dagen klippte min ena inneboende naglarna på sitt rum. Då hotade jag med att slänga ut honom! Jag har något extremt svårt för naglar, det ljudet. Klarar det inte, mår dåligt bara jag skriver det här. Min inneboende sa att det inte gjorde något, han kunde klippa dem på tåget in till stan. Jag blev stum! Stackars medresenärer.

En annan sak som händer här hemma nu när majoriteten av de boende består av män är att saker som står i skafferiet eller kylskåpet står där halvtomma. I går skulle jag äta flingor, då har någon vänlig själ lämna ungefär en matsked flingor kvar i paketet.

Så nu har jag avreagerat mig lite, kanske hjälper detta att läsa för någon själ som känner sig ensam. Leva ihop med folk suger! För att man ska klara det måste man vara ohjälpligt kär, så kär så man inte stör sig på att leva i ett hav av skitiga strumpor.

Bästa platsen ledig

Jag tycker det är supermysigt när lägenheten fylls med folk, som tassar runt med sina tandborstar och handukar. Tycker om när man behöver stå i kö till toan. Det är helt vrickat men jag gillar det. Normalt är det bara jag här och ingen annan. Det enda som är tråkigt med att ha övernattningsgäster eller gäster överhuvudtaget är att det blir så tomt när de har gått. Någonstans inte så djupt inom mig bor nog en liten hönsmamma, som njuter i fulla drag när jag får pyssla om folk. Om det inte vore lite vrickat skulle jag kunna lägga choklad på kudden. Kanske jag en dag öppnar jag ett litet Bed and brekfest där jag kan få dalta med gäster hela dagarna.

Nu har jag hela lägenheten fylld med män (2) men platsen bredvid mig i sängen är fortfarande ledig. Det är ganska starkt jobbat.*




* Den ena är gay och den andra har flickvän men det blir ju inte lika roligt om jag berättar det.

För mycket information

Festivalragget flyttar snart till Stockholm för att plugga.

Jag snubblar över information jag kan klara mig utan. Att han har något på gång med någon annan. Hon är riktigt vacker och verkar hur trevlig som helst, säkert en tjej jag hade gillat hur mycket som helst. Nu råkar jag läsa i hennes blogg att hon är så kär, det känns som en dröm hon inte vill vakna ur, för killen hon lever en dröm med ska flytta till Stockholm snart, mitt ragg. Jag förstår att de sagt att de ska ta slut då. Jag undrar om hon vet att han messade mig för några dagar sedan och sa att han tänkte på mig oftare än sällan? Och varför känner jag mig som stora stygga vargen? Jag kan vara utan honom, han är het men det är det många som är. Så jag bestämmer mig inte höra av mig mer. Låt de ha sin sista tid i fred, skapa fina minnen.

Om min tid finns så kommer den när det är dags.

Årets festivalragg

Han är het! Hela han består av hårda muskler. Och han är 9 år yngre än mig. Barnarov! Men efter att han kysst mig har jag blivit oemotståndlig. Det kan ha att göra med att det är sommar men det är inte en lika magiskt och spännande förklaring, så jag föredrar att hans kyss förvandlade mig till en prinsessa. Hans kyss och allt annat det där magiska vi ägnade oss åt under hela festivalen.

När jag kom hem blev jag terrad, utfrågad till absurdum av både Norrland och Norrmannen. Ingen gav sig innan det fått svar.Och sen sårade känslor mer eller mindre väl dolda. Jag sliter mitt hår i frustration. Norrmannen har flickvän och jag tycker därmed att mitt kärleksliv inte rör honom alls. Norrland och jag har sagt att vi inte är tillsammans. Jag var beredd att försöka igen han ville inte och ändå har han mage att bli sårad över att jag har en fling med någon annan. Du tror att jag inte bryr mig men jag bryr mig jäkligt mycket, nästan skriker han till mig. Känslor är inte logiska men det verkar vara omöjligt för mig att inte såra någon även om jag i teorin inte borde ha makten att göra det.

I en hiss i stan

Någonstans mitt i Stockholm i en folktom hiss dyker Mr Dryg upp från ingenstans. Jag trodde det var du men jag var inte säker säger han när trycker sig igenom dörrarna som håller på att stängas och jag står mest som ett fån och bara gapar med ett hjärta som slår hårt i bröstet och en kropp som darrar som ett asplöv. När hissen rör sig trycker han upp mig mot vägen och hånglar upp mig. Jag som fortfarande inte hämtat mig står mest där med halvöppen mun av förvånning samtidigt som hans mun virvlar runt i min mun. När dörrarna öppnas och han försvinner är jag tvungen att sätta mig ner och med fortfarande lika darriga händer tända en cig. Vad hände just? Var kom han i från? Och hur vågar han hångla upp mig?! Jag försöker läsa i min bok men hela jag är bara en blandning av kåtslag och förvirring. Efter ett tag ger jag upp. Möter honom i korridoren. Jag ska nog åka ner igen säger jag. Jag följer med dig säger han. Vi ensamma i hissen igen. Denna gång är jag bered. När han trycker upp mig och hånglar upp mig. I en hiss mitt i stan, helt oväntat hånglar Mr Dryg upp mig bara så där från ingenstans. Vem hade annat det när jag klev upp i morse. Och utanför hissen tar han mitt nr igen. Jag ringer dig säger han, för du är väl singel? (så dags att fråga) och jag bara nickar lite dumt och förbannar min kropp som fortfarande skakar.

När vi skiljs åt är det enda jag tänker. Nej jag känner ingenting längre. Nada.

Tbx

Nu åker jag tbx till platsen jag träffade norrmannen, förmodligen kommer han vara där. Jag har valt att inte veta för jag vet inte vad jag hoppas på.

Jag och Norrland pratar. Jag bad honom följa med fast jag egentligen inte visste om det var just de jag ville. Jag drog ändå en liten suck av lättnad när han inte fick ledigt från sitt jobb. Vi pratar. Han är orolig men försöker dölja det. Vi ses när jag kommer hem säger jag. Han svara att ja om du inte träffar någon? Varför skulle jag göra det säger jag. Du gjorde ju det sist. Jag hör oron som han försöker dölja . För när man känner någon så bra som jag känner Norrland kan man skoja bort saker bäst man vill men sanningen lyser ändå igenom. Jag tänker att han nog borde vara jävligt orolig men det säger jag inte. Inte heller säger jag att om du bad mig, på riktigt att bara vara din så skulle du inte behöva vara orolig. Men eftersom du inte gör det så ja jävligt orolig ska du vara. Vill jag vara hans? Den eviga frågan som snurrar i mitt huvud. Som jag omöjligt kan svara på. Jag jobbar på att inte tänka fack, inte tänka pojkvän eller bara vän. Jag jobbar på att bara vara i den relationen vi är.

Festivaldags tankar på förra hur förälskelsen slog till och resultatet några av de finaste stunder jag haft med en annan människa. En hand som smekte min kind och fick benen att vika sig. Jag tänker att den här festivalen omöjligt kan toppa den så jag åker dit utan förhoppningar utan något annat an att bara vara med vänner och lyssna på musiken. Ett år senare samma män samma gråzon. Tiden står still men ändå inte.

Gubbe!

Det enda jag kunde tänka på medan vi låg var, shit vad gammal han har blivit. Påsar under ögonen och grejer. Detta är vad jag tänker på när han guppar över mig.
Undrar om jag har förändrats lika mkt. Jag var ju bara barnet när vi dejtade, han också ifs. Nu är vi gamla rynkiga saker som ligger runt med varandra. Utan ens ett uns av känslor.
Tomheten inombords var värre när jag gick därifrån. Jag borde verkligen stadga mig!

Dåliga beslut

När man är bakis tar man i bland dåliga beslut. Som att åka och ligga med ett gammalt ex som man dejtade för nästan 5 år sedan. Och som man svor dyrt och heligt att aldrig ligga med igen. Och inte var han ens bra i sängen. Men vad fan om inte jag får en kram nu så dör jag nog snart och jag har varit så otroligt "duktig" flicka på sista tiden så jag har inte ens i närheten till något färskt ragg jag skulle kunna ringa istället.

Så off I go...

Är det de här de kallar för att vara desperat?

Jävla karlhelvete

Åkte till Oslo, så du kunde dumpa mig. Du har träffat någon som kanske du inte tycker om mer än jag men som bor i samma stad. Nu kan du träffa någon som bor i din stad säger du. Vill säga att jag inte vill det men gör det så klart inte. Jo jag har ju några på g säger jag, vet inte varför. Det är egentligen inte sant. För inga av de som är sk på g är ens lite intressanta. Jag vill bara vara med dig. Du sexiga, roliga, snälla, generösa underbara karl helvete.

Sluta få mina knän och skaka och fjärilarna i magen att dansa rumba, allt för att din hand ligger på mitt lår. Jag vill, vill så gärna trycka upp dig mot väggen och hångla upp dig, dra ner dig i närmaste säng och slita av dig kläderna och känna din hud mot min, alltid. Aldrig lämna sängen.
Om jag gjorde en lista på hur min drömman skulle vara skulle du ändå överträffa den. Hur ska jag då kunna träffa någon annan som det känns bättre med, och jag känner ju att du tycker om mig. Jag verkligen känner det. Så blir jag bortvald för att jag bor i Sverige och du vill inte ha ett distansförhållande och du är så jävla dum i huvudet. Fattar du inte att det vi har är så sjukt sällsynt. Vi klickar på alla plan och efter varje gång jag pratar med dig kan jag inte sluta le på flera timmar. Kanske borde jag ha flyttat till Oslo när jag hade chansen, nu i efterhand minns jag inte vad som hindrade mig. Kanske förtjänar jag inte dig just därför.

Och när jag gråtit så mycket att ögonen svullnat igen och snyltat på systers ångestmedecin för att kunna sova och bestämt mig för att inte du är värd mig då hör du av dig till mig igen och är exakt så där helvetes underbart omtänksam och rolig. Om man dumpar någon för att man träffat någon ny, kan man inte, får man inte höra av sig och fråga hur jag mår och man får inte säga att man saknar mig och berätta hur het jag är eller hur roligt det var att ses. Men jag suger i mig som en jävla svamp. Nu vill jag le mitt fånleende som alltid efter att ha pratat med sig och samtidigt gråta ögonen ur mig. Skjut mig, helvetes jävla hjärtesorg vad ont det gör.

undrar om de undrar

På mindre ett halvår flyttar nästa karl in i min lägenhet. Jag undrar vad min grannar tänker. De lär ju tro att jag slukar män på löpande band. Kolla nu har hon en ny sambo. Hur ska de veta att det är helt platoniska förhållanden. Okej det kanske inte var enbart platoniskt med Norrland men ändå. Det hör nästan inte till saken =)

Men suck!

Jag gjorde en deal med mig själv att jag i april faktiskt skulle hoppa på dejtingkarussellen igen. Motvilligt signade jag upp mig på en dejtingsida. Jag insåg att det var mest effektivt eftersom jag inte riktigt träffar lika mycket folk som jag gjorde en gång i tiden. Det resulterade i två dejter. Den första killen verkade lovande men seriöst jag höll på att somna. Det var en massa undertoner om hur synd det var om honom, hur lite pengar han hade och hur ensam han var. Okej att skryt är ganska osexigt men en fin balansgång kanske är fint?

Nästa kille var söt som socker, så jag nojade i flera dagar om hur snygg han var. Nervös över att jag inte alls var i hans liga. Men så är det de fina med internet att man kan lägga upp bilder som är mer eller mindre verklighetstrogna. Men hur man tänker när man lägger upp bilder som inte ens är i närheten av rättvisa vet jag inte, är inte det att göra sig själv en björntjänst? Killen skulle utan problem fått plats i min handväska och det var inte min handväska som var onaturligt stor.

Nästan 10 dagar kvar av mitt projekt, får se om jag lyckas klämma in en till dejt innan jag återgår till mitt bekväma singelliv. Jag försöker iaf. Ge mig cred!

Borde

Jag borde verkligen börja dejta igen.
Jag känner mig som en liten tant som lever mitt inrutade liv och det är så bekvämt och tryggt.
Inget rubbar min balans som jag skapat för mig själv.
Jag borde verkligen börja dejta, men jag vill inte.
Kan inte Mr Right bara knacka på dörren.
Jag skulle förmodligen var lite sur för att han dröjt så länge.
Jävla Segis, fattar du vad jag fått utstå för att du är så sen, men sen skulle jag förlåta honom och släppa in honom.
Och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar.

Fast det är väl lika troligt som att jag skulle vakna imorgon med magrutor.

var?

I kväll var jag på samma fest som knäskak, ett gammalt ragg som alltid fick min kropp att pirra. Har inte träffat honom nästan två år.
Jag kände absolut ingenting.
Var tar all attraktion vägen?

Balans

Balans i livet, karma.. Kanske finns det, kanske inte.
Jag gör någon besviken, och någon gör mig besviken. Samma dag, samma timme.
Och kanske är balansen att jag återigen är själv.
För den jag vill ha vill inte ha mig och den som vill ha mig vill jag inte ha.

Jag saknar er

Jag saknar er. Jag saknar bloggen och att läsa hos er som bloggar. Men mitt liv just nu består endast av en sak, jobb. Så inte ens med min vildaste fantasi kan jag framkalla något spännande att berätta för er om.

Jag tyckte att livet som anställd innebar många timmars jobb men livet som egen företagare får livet som anställd att framstå som en barnlek, men det är verkligen roligt. Jag blir nästan sur när jag lämnar datorn för att socialisera med vänner och jag tar det som ett tecken på att jag hittat rätt. Om det kommer ge pengar eller inte återstår väl att se.

Håll ut jag kommer tbx!

puss!

Orka?

Har haft kontakt med en kille i över ett år från och till. Nu senaste tiden lite oftare och han har tjatat om att vi ska ses så vi bokade ikväll. Men då måste jag åka hem och städa och kanske raka benen och jag orkar verkligen inte. I valet mellan het kille i min soffa och slappa framför tvn i mjukisar är det senaste mest lockande.

Herregud vad har hänt med mig?
Jag är en skam för singelvärlden!

Nu har kombon, Norrland flyttat ut. Hans anställning avslutades och han flyttade hem igen. Det är tomt här hemma. Efter två månader tillsammans så är det som var vardag innan extra tomt. Fascinerande hur man kan sakna något som man i början störde sig på. Omställningen att bo med någon efter alla år var stor. Fast jag gillade det. Någon som saknar en när man varit ute för länge på kvällarna och frågar hur ens dag har varit, någon att slås med fjärrkontrollen med, någon som kollar att man fått i sig mat, någon att hålla i handen och som håller om man när man är ledsen och glädjer sig åt ens glädje.

Vi är inte tillsammans, vi har inte sex (typ inte iaf) vi är bara goda vänner som tycker om att sova sked. Jag bryr mig inte om att definiera det närmare. Jag har fått lära mig att jag är en människa med kontrollbehov som gärna vill veta. Så jag övar att inte försöka sätta någon etikett på det. Vi är Supergirl och Norrland. Men ibland i vår icke relation när vi är så där pariga som folk är, ibland sekunder innan jag somnar och har hans armar runt mig så kan jag tänka att tom när jag flyttar ihop med någon så är det på låtsas. Fejk lixom. Vi leker par men är inte ett par. Att det är så mkt i mitt liv som känns på låtsas. Vi fejkar familj. Och ofta känns det som att jag fejkar ...typ livet.

2009

När 2009 lämnat oss har det blivit dags att sammanfatta det som varit enligt tradition.

2009 året jag besannade en livsdröm. Efter att ha funderat och tänkt snart i vad som kändes i en evighet begav jag mig ut på långresa helt på egen hand och med allt som kom efter toppade inget detta. Årets bästa, alla kategorier!!

Inget gott som inte har något ont med sig dock. Väl hemma igen blev jag av jobbat efter att min chef förälskat sig i min vikarie. Jag kämpade hårt och långa veckor med ihärdiga förhandlingar följde. Förbluffad och sårad över allt som hände på jobbet lämnade jag det som varit det viktigaste i mitt liv. Årets värsta i alla kategorier.

Sommaren blev dock en av de bästa. Ledig med full lön njöt jag av ledighet, sommar och sol. Och spenderade dagarna med vänner. Åkte på festival och blev blixtförälskad i en norrman. Och trots att det bara skulle bli en kort fling kom han på besök och hälsade på och vi fick några underbara helger och nu sex månader senare har vi fortfarande kontakt. I övrigt var det lugnt på kärleksfronten, lugnaste på en evighet. 2009 blev också året jag tillslut bröt helt med Mr Dryg 2008 års stora kärlek. Han försökte ett antal gånger få till det med mig igen utan större framgång, fast jag trodde jag ville så visade sig fallet inte vara så. Kanske insåg jag på ett omedvetet plan att han var charmig och spännande men egentligen inte mycket att ha. Norrmannen däremot är stabil och pålitlig och det finns ett ömsesidigt gillande men avståndet gör att vi inte har någon framtid. Alltid är det nåt.

När hösten kom satt jag på allvar igång med att starta min egna verksamhet. Efter att ha blivit ordentligt bränd av min förra chef kändes det mer lockande än någonsin att vara sin egna chef. Hösten blev också en tid när min syster hamnade i en djup depression och återigen försökte ta sitt liv. För första gången i mitt liv satt jag i en ambulans. Efter hennes självmordsförsök flyttade jag in hos henne och under många veckor lämnade jag knappt hennes sida. Jag pendlade mellan att vara förbannad på henne och sjukt orolig. Hon mår fortfarande väldigt dåligt men nu vågar jag lämna henne ensam.

Och när vintern kom kunde jag sakta återgå till mitt liv och flyttade ihop med Norrland. Norrland som jag i början av året vlile kastrera är nu min kombo och det fungerar riktigt bra. Det är mysigt att ha någon som väntar på en när man kommer hem. Så hur galet det än kan verka att bo ihop med ett ex fungerar det än så länge hur bra som helst plus att det förmodligen är nyttigt för mig som inbiten singel få lära mig att kompromissa med min tid och utrymme.

2009 var ändå när allt kommer omkring ett bra år. Jag hyser inget ag mot det gångna året.

Men 2010 ska bli året där jag sätter ihop alla utsprida pusselbitar som är mitt liv och gör det till ett fantastiskt färgglatt mästerverk. Första målet är att börja tjäna pengar igen och så lite mer struktur i tillvaron. Och så ska jag försöka hitta tillbaka till bloggandet.

Ett fantastiskt 2010 önskar jag er alla!
Massa kärlek!