men blää

Nu har jag bestämt mig. Jag vill träffa någon. Och vad händer mitt kärleksliv är stendött, torrt som en öken, nada. Om jag någonsin får chans att hamna i hångelläge med någon igen kommer jag förmodligen försöka köra upp min tunga i han näsborre för att jag helt enkelt inte kommer ihåg hur man hånglar.
Jag har aldrig varit så mycket singel som jag är just nu. Självklart finns det lite pojkar som ligger och skräpar i hörnen. Statusen är följande.

Intressent 1.
En kille som är jävligt udda, träffade honom på ett mingel och blev ganska nöjd när jag konstaterade att han var gift för då skulle han juu absolut inte lägga in en move på mig. För gifta män tror aldrig att gräset är grönare på andra sidan. Han stinker svett, STINKER! jag tillbringade en dag på hans kontor för att hjälpa honom med en grej och fick gå ut och låsas röka pga hans stank. Han har ringt och messat hundra miljoner gånger. frågat tre kvällar i rag om jag vill äta middag med honom och skickat meningslösa blondinskämt.

Intressent 2. Någon snubbe på fb som jag fått kontakt med i affärssammanhang och otroligt nog är den här killen faktiskt singel, men så sjukt needy. Om han skickar ett mail och jag inte svara samma dag skickar ett till och frågar om jag lever etc. Sen leker han martyr och säger att jag är för bra för honom och att han inte är min typ bla, bla. Finns det någon som tycker det är sexigt med desperata män som tycker synd om sig själva?

Intressent 3. Även han gift (jag börjar bli gammal) messar mig i tid och tid och när jag säger att jag inte är intresserad av att gnugga kön med honom så säger han att jag ringer dig en annan dag när du inte är så sur. Inte intresserad = sur?

Är det detta jag förtjänar? Har jag för höga krav? Är det för mycket begärt att träffa en kille som kan använda tvål och vatten, är singel och inte leker offer. Finns det några vettiga, normala singelkillar kvar? Det känns som jag lallat runt för länge och missat slutrean.