det snurrar runt, runt

Jag har varit med för länge för att ens bli lite uppspelt över allt som händer för när allt kommer omkring händer ingenting. Hur samma män stannar kvar i mitt liv och aldrig riktigt försvinner, mer än utom synhåll. Hur Mr Dryg förklarar för mig att vi måste ha sex om han ska göra mig med barn fast han numera bor utomlands. Vi pratar oftare än vad vi gjorde när han bodde i samma land, samma stad. Vi pratar om att skriva en bok tillsammans- om oss. Vi pratar mycket om oss. Jag känner inget längre. i den mån det går att känna inget för någon man älskat. Jag har inget behov, ingen lust att bli vi igen. Han säger att han skulle kunna gifta sig med mig. Vi är jämställda Mr dryg och jag, byter av varandra i att tråna.

Norrmannen- den underbara norrmannen som jag föll för på en sekund och inte återhämtat mig från än. Han låter mig inte. Försvinner aldrig. Jag hör aldrig av mig, för att på nåt sätt rättfärdiga att vi håller kontakten och ger näring åt oss. Ibland får jag nog, ganska sällan egentligen. Sist var för några månader sen. Ställde honom till svars men om jag är så fin och bra och du längtar så varför kommer du inte hit och nästan med våld tvingar jag honom säga orden. Jag är tillsammans med någon annan. Han säger det som att jag bett en religiös man förbanna gud. Orden betyder, jag leker bara med dig. Jag är sval ett tag, sval och kort. Sen tränger han in i mitt liv med full styrka. Jag vill komma å söndag säger han efter att vi pratat morgon och kväll ett tag. Jag tror inte skit på det, men jag låter mig omslutas i den fluffiga omvärld som skulle kunna vara verkligheten att han kommer. Och medan jag går runt och fixar och planerar skriker en del av mig att jag är en idiot. Jag är en idiot av så många anledningar. Jag frågar inte om den där flickvännen han hade för ett tag sedan. Jag tänker att jag inte vill veta. Jag vill inte veta hennes namn, hennes ansikte, hennes existens.

Jag undrar varför det blir så för mig, så här. Det är inte det att jag inte går på dejter. Det gör jag och jag blir lika uppgiven varje gång det inte blir nåt. Jag blir deppig och tänker att jag inte går att älska. Men det är nåt med mig. Varför funkar mina relationer bara på distans? Vad händer med mig när någon flyttar till ett annat land en annan stad? Då funkar det. Och varför kommer inget nytt blod in i min innersta krets. Varför turas bara samma män om. Män som det inte kommer bli nåt med. Män som....inte är rätt, samma män om och om igen i den evighet vi kallar livet. Jag har inte varit på en andra dejt på så länge att jag inte ens vet vem det var. (bortsett från psykot i somras) Livet är underligt. Jag är underlig. Jag är inte riktitgt säker på vilket sätt dock.

(För övrigt ska jag resa bort över helgen och kommer inte ens vara hemma på söndag)

Sexuell frustration

Har slagit personlig rekord i längsta tiden att gå utan sex. All energi som bunkras upp inom mig måste dock ta vägen någonstans, så istället har jag under de tre månaderna som gått gjort följande:
Börjar sticka, kokat marmelad,sylt, mos så att det räcker för att utfodra en mindre by, bakat, målat om, plockat svamp som en besatt, lagt golv, byggt lampor och tro det eller ej, detta är bara ett urval. Om det fortsätter så har kan jag öppna en lite butik vid sidan av mitt vanliga jobb.

Att vara värd bättre

Ikväll dumpade jag någon. För att jag är värd bättre. Denna någon är någon jag tycker om men det han erbjöd räckte inte. Respekten fanns inte och jag är tillräckligt gammal för att ha självinsikt, självrespekt och veta när det är dags att släppa taget. Genom att sätta ner foten nu har jag besparat mig månader och kanske år av on and off velande förhållande och sårade känslor.

Jag är stolt över mig själv, men det känns ändå i hjärtat.
Att dumpa är det värsta jag vet och jag suger på det för jag vill alltid krama om och göra allt bra igen. Inte ikväll, Ikväll satte jag mig själv först. Det är inte själviskt, det är sunt. Som sagt mycket stolt. Det finns hopp!


*Vem denna någon är och vad historien bakom är tar vi en annan gång.

Less och ensam

Jag ger mig inte fortsätter att söka efter han med stort H. Det går åt helvete. Försöker tänka pos. att jag lär mig något för varje försök, något om mig själv. Jag försöker tänka att jag kommer närmare han efter varje misslyckad dejt eller relation. Jag vet att Han vem han är inte kommer plinga på min dörr och en säga här är jag. Jag måste leta, utsätta mig, vara tillgänglig. Sanningen är den att jag är sjukt less. Less på att dejta, less på alla mail med tafatta närmanden. Less på att berätta vad jag jobbar med och vad jag ska göra i sommar. Jag pallar inte. Jag less på att vuxna män som pratar bebis språk med mig. Härom dan skrev en man "hej sötis rä så nyfis på dig" då brast det för mig. Jag frågade om han inte kunde prata rent, något man borde kunna om man fyllt 35. Han menade säkert väl men för i helvete. NYFIS, SÖTIS! Är det meningen att jag ska gå igång på det?

Samtidigt som jag är less på mån och dejting är jag less på att vara själv. Vänner förälskar sig, flytar ihop, skaffar barn samtidigt som jag står och stampar på samma ställe. Jag fasar för min semester, den kommer bli ensam. Jag fasar även för mitt liv som verkar bli ensamt det med. Snart inne på mitt 7 år som singel. Jag har testat allt. tokdejtat, inte dejtat alls, dejtat någon fång ibland. Jag har dumat och blivit dumpad. Jag har blivit bedragen. Jag har gråtit mig till sömns för att jag förlorat hoppet om att någon gång bli älskad och älska tbx.

Jag försöker förberedda mig mentalt på ett liv i ensamhet. Jag tänker att trots allt när allt kommer omkring så har jag haft turen att iaf haft stunder där jag känt mig älskad och lycklig och det är synd att de stunderna inte varat längre, men de finns människor där ute som inte ens upplevt det. Jag tänker annorlunda nu, tänker att jag får ha en fin relation till mig själv istället. Det finns värre människor att ha en relation med.

Vad hände?

En gång i tiden kunde jag inte få sova igenom en lördagnatt utan att bli väckt av mobilen.
De dagarna är ett minne blott.
Var tog alla pojkar vägen?

En gång i tiden fanns det inte på kartan att jag skulle stanna hemma en lördagkväll i mjukisar.
Var tog partytjejen vägen?

Jag börjar bli gammal och bekväm av mig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det.
Det skrämmer mig lite att det inte stör mig.

Avlyssnad?

Alltid, på riktigt alltid när jag känner mig dissad av en kille och tänker aja skit i det.
Alltid då hör han av sig.
För några veckor pratade jag i telefon med en kompis och pratade om Nordman.
"det känns så bra att vi inte hörs längre, känns verkligen som jag kommit över honom"
Mindre än ett dygn senare hör han av sig och verkar ha drabbats av stora kärleksfebern. Vi pratar varje dag i nästan tre veckor sen slutar det abrupt när jag inte alls känner mig så över honom.

I lördags pratade jag med Rödluvan. " Nu lägger jag ner festivalragget, han kan behålla sina diva fasoner för sig själv." Jag förpassar honom mentalt till de avdankades hörn i mitt medvetna. Vem hör av sig idag, om inte han.

Det är för böveln läskigt!!

Snälla flickor ska sova nu.

När mörkret faller, förvandlas de som jag trodde var de snällaste mest oskyldiga och blyga killarna till sexmonster som skriver saker som. Jag skriver med en hand nu, gissa vad jag gör med den andra och jag vill sätta på dig nu.
Jag bara sitter och stirrar på skärmen och konstaterar att jag nog ska stänga ner datorn nu och förhoppningsvis vakna upp till en värld där folk beter sig rumsrent.

men blää

Nu har jag bestämt mig. Jag vill träffa någon. Och vad händer mitt kärleksliv är stendött, torrt som en öken, nada. Om jag någonsin får chans att hamna i hångelläge med någon igen kommer jag förmodligen försöka köra upp min tunga i han näsborre för att jag helt enkelt inte kommer ihåg hur man hånglar.
Jag har aldrig varit så mycket singel som jag är just nu. Självklart finns det lite pojkar som ligger och skräpar i hörnen. Statusen är följande.

Intressent 1.
En kille som är jävligt udda, träffade honom på ett mingel och blev ganska nöjd när jag konstaterade att han var gift för då skulle han juu absolut inte lägga in en move på mig. För gifta män tror aldrig att gräset är grönare på andra sidan. Han stinker svett, STINKER! jag tillbringade en dag på hans kontor för att hjälpa honom med en grej och fick gå ut och låsas röka pga hans stank. Han har ringt och messat hundra miljoner gånger. frågat tre kvällar i rag om jag vill äta middag med honom och skickat meningslösa blondinskämt.

Intressent 2. Någon snubbe på fb som jag fått kontakt med i affärssammanhang och otroligt nog är den här killen faktiskt singel, men så sjukt needy. Om han skickar ett mail och jag inte svara samma dag skickar ett till och frågar om jag lever etc. Sen leker han martyr och säger att jag är för bra för honom och att han inte är min typ bla, bla. Finns det någon som tycker det är sexigt med desperata män som tycker synd om sig själva?

Intressent 3. Även han gift (jag börjar bli gammal) messar mig i tid och tid och när jag säger att jag inte är intresserad av att gnugga kön med honom så säger han att jag ringer dig en annan dag när du inte är så sur. Inte intresserad = sur?

Är det detta jag förtjänar? Har jag för höga krav? Är det för mycket begärt att träffa en kille som kan använda tvål och vatten, är singel och inte leker offer. Finns det några vettiga, normala singelkillar kvar? Det känns som jag lallat runt för länge och missat slutrean.

För många ex?

Antingen har jag dejtat på tok för mycket i mina dagar eller så är världen bara väldigt liten.
I samma trappuppgång som jag jobbar, jobbar en gammal fling. Vad är oddsen?

Samma fling jobbade ett tag på samma arbetsplats som ett ex till mig. Jag undrar om de kom det, att de var buksvågrar och om de gjorde de hur snacket gick.

Det är förmodligen tur att jag den senaste tiden hållit mig till killar som inte hör hemma i Stockholm, så här kan vi ju inte ha det.

önskan som går i uppfyllelse

Sist jag skrev så skrev jag att om ingen håller om mig så går jag sönder och när jag skrev det så menade jag det i varje cell av mig. Ett dygn senare skriver Norrland till mig. Får jag komma och hälsa på dig i helgen? Jag svarar att han gärna får det för är det något Norrland kan så är det att hålla om mig och göra mig hel.

Hela helgen har vi kramat på varandra. Promenerat med tätt slingrande fingrar kring varandra, pussats och hållit om varandra. Min singelkropp som är utsvulten på närhet och kärlek har sugit åt sig som en svamp. Jag har i hans omfamning känt hur min batterier laddas upp igen. Hur tomheten försvunnit. Jag och Norrland är på låtsas, vi leker kära. Vi gör det så bra att jag ser hur folk tittar på oss och ler. Vilket förälskat par tänker de. Kanske tänker vi också det, Men vi är på låtsas, vi är nästan kära. Varandras nästan själsfränder. För mig spelar det nästan ingen roll. Jag åker gärna på semester, en weekend i vi- landet. Men ändå om jag hade fått önska om så hade jag önskat mig någon det var på riktigt med.

Bästa platsen ledig

Jag tycker det är supermysigt när lägenheten fylls med folk, som tassar runt med sina tandborstar och handukar. Tycker om när man behöver stå i kö till toan. Det är helt vrickat men jag gillar det. Normalt är det bara jag här och ingen annan. Det enda som är tråkigt med att ha övernattningsgäster eller gäster överhuvudtaget är att det blir så tomt när de har gått. Någonstans inte så djupt inom mig bor nog en liten hönsmamma, som njuter i fulla drag när jag får pyssla om folk. Om det inte vore lite vrickat skulle jag kunna lägga choklad på kudden. Kanske jag en dag öppnar jag ett litet Bed and brekfest där jag kan få dalta med gäster hela dagarna.

Nu har jag hela lägenheten fylld med män (2) men platsen bredvid mig i sängen är fortfarande ledig. Det är ganska starkt jobbat.*




* Den ena är gay och den andra har flickvän men det blir ju inte lika roligt om jag berättar det.

Gubbe!

Det enda jag kunde tänka på medan vi låg var, shit vad gammal han har blivit. Påsar under ögonen och grejer. Detta är vad jag tänker på när han guppar över mig.
Undrar om jag har förändrats lika mkt. Jag var ju bara barnet när vi dejtade, han också ifs. Nu är vi gamla rynkiga saker som ligger runt med varandra. Utan ens ett uns av känslor.
Tomheten inombords var värre när jag gick därifrån. Jag borde verkligen stadga mig!

Dåliga beslut

När man är bakis tar man i bland dåliga beslut. Som att åka och ligga med ett gammalt ex som man dejtade för nästan 5 år sedan. Och som man svor dyrt och heligt att aldrig ligga med igen. Och inte var han ens bra i sängen. Men vad fan om inte jag får en kram nu så dör jag nog snart och jag har varit så otroligt "duktig" flicka på sista tiden så jag har inte ens i närheten till något färskt ragg jag skulle kunna ringa istället.

Så off I go...

Är det de här de kallar för att vara desperat?

Men suck!

Jag gjorde en deal med mig själv att jag i april faktiskt skulle hoppa på dejtingkarussellen igen. Motvilligt signade jag upp mig på en dejtingsida. Jag insåg att det var mest effektivt eftersom jag inte riktigt träffar lika mycket folk som jag gjorde en gång i tiden. Det resulterade i två dejter. Den första killen verkade lovande men seriöst jag höll på att somna. Det var en massa undertoner om hur synd det var om honom, hur lite pengar han hade och hur ensam han var. Okej att skryt är ganska osexigt men en fin balansgång kanske är fint?

Nästa kille var söt som socker, så jag nojade i flera dagar om hur snygg han var. Nervös över att jag inte alls var i hans liga. Men så är det de fina med internet att man kan lägga upp bilder som är mer eller mindre verklighetstrogna. Men hur man tänker när man lägger upp bilder som inte ens är i närheten av rättvisa vet jag inte, är inte det att göra sig själv en björntjänst? Killen skulle utan problem fått plats i min handväska och det var inte min handväska som var onaturligt stor.

Nästan 10 dagar kvar av mitt projekt, får se om jag lyckas klämma in en till dejt innan jag återgår till mitt bekväma singelliv. Jag försöker iaf. Ge mig cred!

Borde

Jag borde verkligen börja dejta igen.
Jag känner mig som en liten tant som lever mitt inrutade liv och det är så bekvämt och tryggt.
Inget rubbar min balans som jag skapat för mig själv.
Jag borde verkligen börja dejta, men jag vill inte.
Kan inte Mr Right bara knacka på dörren.
Jag skulle förmodligen var lite sur för att han dröjt så länge.
Jävla Segis, fattar du vad jag fått utstå för att du är så sen, men sen skulle jag förlåta honom och släppa in honom.
Och vi skulle leva lyckliga i alla våra dar.

Fast det är väl lika troligt som att jag skulle vakna imorgon med magrutor.

Orka?

Har haft kontakt med en kille i över ett år från och till. Nu senaste tiden lite oftare och han har tjatat om att vi ska ses så vi bokade ikväll. Men då måste jag åka hem och städa och kanske raka benen och jag orkar verkligen inte. I valet mellan het kille i min soffa och slappa framför tvn i mjukisar är det senaste mest lockande.

Herregud vad har hänt med mig?
Jag är en skam för singelvärlden!

Blivande Kattkvinna

Det var länge sedan jag dejtade, de senaste förhållanden jag haft har jag mer eller mindre snubblat över. När jag minst annat det faktiskt, vem kunde tro.
Nu sitter jag mest framför datorn på dagarna och snubblar över pojkar där istället på olika forum etc. Jag blir mörkrädd! För det är en sak när man inte letar för då slipper man rota igenom allt skräp som finns där ute. Herregud vad skit det finns. Tråkiga, korkade, stela, humorbefriade, sexfixerade, kukfixerade, upplåsta, självmordsbenägna och mycket, mycket mera.

HJÄLP!

I try oh baby I try to be good

Jag försöker gå vidare, att jag ska hitta någon innan Norrmannen träffar någon. För jag vill inte ligga i fosterställning och gråta till mina ögon blöder. Vill inte! Så jag stänger hjärtat och undviker honom och när folk frågar om jag är singel så säger jag och ler. Så jag pratar med pojkar, massa känns det som. Men för varje pojke jag träffar så saknar jag honom mer, ska det vara så? Jag blir så trött för det känns som jag fastnat i något slags limbo land. Som jag kämpar i ett krig omöjligt vinna.
Så istället umgås jag med den enda som får N att framstå som betydelslös, Mr Dryg. Och det är defentivt så fel som det kan bli. Jag borde hålla mig så längt borta från Dryg som det är fysiskt möjligt. Fast det är omöjligt, på riktigt jag kan inte hålla mig borta. Och jag vill inte. Japp så är det ingen idé att ljuga. Jag vill umgås med Mr Dryg varje vaken sekund. Hans skratt är som ett glädjepiller och gudarna ska veta att om det är något jag behöver så är det att knarka glädjepiller. Så sluta tjata förnuft, det är du som säger att jag ska undvika N du kan inte få som du vill jämnt!

Men seriöst skjut mig någon, ser ni inte att jag är skadat gods!

Börja om

Den dagen N träffar någon ny kommer att bli oerhört jobbig men inte bara för att jag kommer sakna honom, sakna oss. Och ja, jag kommer bli både svartsjuk och avundsjuk på hon den nya. För att hon kommer få det jag vill ha.

Men det finns en annan aspekt som gör mig både trött och ledsen, att börja om. Lära känna någon ny, och låta honom lära känna mig. Någon att skapa nya minnen med, ny rutiner. Tanken på att orka släppa in någon ny i mitt liv gör mig helt utmattad. Att gå igenom alla första gången igen, en gång till. Första dejten, första kyssen, första morgonen, första allt. Det finns en charm i första men jag har gått igenom så många första de senaste åren och jag börjar bli trött på första. Jag tycker inte det är roligt med osäkerheten ch resan att lära känna någon igen längre. Jag vill ha tryggheten i att någon känner mig, vet hur jag funkar och tänker och tycker om mig för den jag är. Jag längtar inte längre efter kickar, förälskelser. Jag längtar efter lite vardag, trygghet och rutiner. Jag tror att det är ett bra tecken men ändå gör det mig så trött för att få det måste jag gå igenom första igen och just nu känns det lika lockande som att genomgå en rotfyllning. Jag sanningen är nog tom så att jag hellre bryter upp från mitt liv här och flyttar, tror jag....

Mordhot=kärlek?

"Om du fortsätter säga nej till mig så kommer jag skjuta dig"

Jaha, men varför sa du inte det på en gång? Kom över så vi kan ligga lite och göra barn.

Det går bra för mig med pojkarna.
Någon vill spruta mig i ansiktet
Och någon vill döda mig.

Och ibland undrar jag varför jag är singel.
Ska nog sluta med det.