Sen jag skrev sist...

Jag lutade röka och en ändå rätt enkel sak blev på något sätt en vändpunkt för mig. På vingliga ben började jag sätta mig själv först. Och på höstkanten blev jag himlastormande kär. så där när man minst anar det som alla sa. Nu fattar jag varför man säger så, det handlar inte om att man slutar leta eller något sådant. Det är för att man omöjligt kan förutspå kärleken eller förutspå den kraft den slår till med. Det bästa var att han blev lika kär i mig! Mindre än två veckor efter att vi sagt vårat första hej till varandra hade jag en egen nyckel och en egen byrå. Man kan bli fysiskt illamående av lycka. Jag vet för att jag blev det. Det var som att vi hoppat på en karusell som snurrade fortare än vi hann med. - Jag har aldrig känt så här för någon, sa vi till varandra . Och även fast jag inte tror på gud så bad jag varje dag tacksamhetsböner. Tack, tack snälla ödet för att jag funnit denna man, tack snälla, snälla livet för att jag äntligen fått komma hem, i rätt famn.
Det har gått över ett år men ändå rinner tårarna ner för mina kinder när jag skriver det här...
Hans kärlek, hans tro, vet inte vad men det räckte inte till.. Han lämnade mig.
Att komma över honom är bland det absolut svåraste jag gjort i mitt liv. Kanske kommer jag aldrig göra det, helt och fullt. Men och lyssna nu, jag är tacksam för att ha upplevt det!

2013 startade i tårar- nyår vi skulle firat tillsammans firades i ensamhet. Och hela början av året handlade om att andas, sova en hel natt utan mardrömmar och utan tårar. Isen hade smällt och blommorna hade börjat blomma igen innan det hände. Jag var trasig, krossad. Mina vänner sa att de skulle gå över med tiden men jag trodde dem inte, men de hade rätt. Man lär sig leva igen.

Någonstans i min förtvivlan fann jag att träning hjälpte mig. De stunderna när svetten rann ner i ögonen och hjärtat slog så hårt i bröstet att jag trodde jag skulle dö och endorfinvågen som sköljde över mig efteråt blev limmet som sakta, sakta gjorde mig hel igen...
Träningen blev min drog, mitt liv, allt jag brydde mig om. För första gången i mitt liv gjorde jag saker på riktigt för att JAG mådde bra av dem. Och där på träningen fanns en man. Jag såg honom knappt i början, ville inte se. Jag var där för mig. Men han gav sig inte. Han har en karisma som lyser upp vilket rum som helst. Och vår relation var till skillnad från den första komplicerad, strulig, frustrerande. Den mannen gav mig grå hårstrån. Vi inledde aldrig någon kärleksrelation även om vi var mer än vänner. Ni ser, komplicerat. Två trasiga människor som finner varandra. De blir inte vackra kärlekshistorier då. Så ser sanningen ut. Han blev dock min bästa vän! Och jag blev hans! Men livet kom emellan. Kanske hade våra pusselbitar fallit på plats och vår vänskap blivit den där kärleken vi båda hoppats på men det var inte vad livet ville och nu är han också borta.

Året går mot sitt slut. Jag är i mitt livs bästa form. Jag har inte rört en man sexuellt på ett år. Det här har varit mitt år. Och nu när det går mot sitt slut gläntar jag försiktigt på dörren till livet igen och sticker försiktigt ut foten på jakt efter kärleken igen. Den person som kommer ut är så otroligt mer mogen och lugn än den som föll ihop.
Men oavsett vem jag är, är jag alltid er Supergirl.

Kärlek!