Det var nyår och nostalgin kom över mig där jag funderade på året som varit. Jag tittade på Mr Drygs mess och önskan om ett gott år. Och jag svarar fast annorlunda än jag brukar, inga fasader, ingen ilska, bara brutal ärlighet.
Du har sårat mig så otroligt mkt, förstår du inte det? Men vi lägger det bakom oss och låter 2009 bli en nystart för oss båda. Jag har varit arg på dig, så otroligt arg men jag tror inte jag är det längre.
Och när det nya året kommit ligger ett svar och väntar på mig. Fyllt med ånger, ord om att han är en rutten människa som sårat den finaste tjejen han träffat. Ord om att han inte förtjänar mig. Förlåt, förlåt!
Och jag inser att jag faktiskt inte är arg längre.
Han ringer upp. Vi kan inte ta sånt där på mess säger han och jag blir påmind om det där jag gillar så mkt med honom.
Att han aldrig duckar, undviker utan alltid ställer sig rakryggad framför mig och lyssnar på vad jag har att säga.
Vi pratar och jag fortsätter att skita i fasaderna och vi pratar ärligt om vad vi känner om det som hänt, att det faktiskt sårat mig. Vi pratar om den nya relationen han har och han säger att hon inte är rätt. Att jag är mkt finare och bättre, att han längtar efter mig. En del av mig blir lite arg för om jag gått igenom ett helvete för att de ska vara tillsammans så får han faktiskt kämpa för att få det att hålla, men den andra delen njuter av att höra hans ord.
Han säger en sak som fastnar hos mig:
Du är så fin och genomsnäll och fortfarande efter all den här tiden som gått så står du kvar som ett stöd för mig som ingen annan gjort, trots vad jag gjort mot dig, och jag börjar faktiskt lita på dig fast jag inte riktigt vågar.
Och det känns så sorgligt att höra, att han hela tiden väntat på att jag skall hugga honom i ryggen, att han inte litat på mina ord.
Det ännu mer sorgliga är att medan vi pratar inser jag att mitt förtroende för honom är skadat. Det han gör mot henne är inte rätt. Och att jag bara skulle kasta mig i hans armar och ta honom tbx känns främmande.
Men ändå när han ber att få träffa mig, säger jag att det går bra. Och när dagen vi skall ses kommer är mina nerver ovanligt lugna och jag undrar om det helt enkelt är ett tecken på att jag inte vill längre. Och kvällen kommer innan jag hör av mig. Okej var ska vi ses skriver jag och han svarar shit jag kommer inte hinna. Och det blir ännu mer uppenbart för mig att det här är döfött. Så jag skriver det. Han svarar men jag har bara EN ledig dag och det är så mkt jag måste hinna med, glömde bort att vi skulle ses.
Glömde bort?
Hur kan man glömma bort?
Och insikten om att hans liv är precis exakt lika hektiskt som när vi dejtade trots om de eviga löftena om att det snart skulle bli bättre bara är skitsnack kommer till mig. Han kommer aldrig sluta fly in i arbetet.
Lägger jag ifrån mig mobilen och känner att nu släpper jag dig, Mr Dryg.
På riktigt så gör jag det.
Och jag känner ingen bitterhet, ingen ilska, ingenting.
Jag känner ingenting, mer än att jag tycker synd om honom.
För att han har så lång väg att gå innan han kommer tillåta sig själv att bli lycklig.
12 kommentarer:
Så jävla BRA och INSIKTSFULL är du. Heja dig.
Det är bara att stämma in men jag lägger dit ett äntligen!
De e gott att höra att det ordnar upp sig för dig.
/Nova
Du är bra, Superflickan.
Är det inte ändå en skön känsla, när man släpper någon, inte för att man inte har något annat val, utan för att man inser att det är det enda raka? Så himla dålig stil att bara SÄGA att man glömt! Det är nästan det värsta av allt!
Jag tror att 2009 blir ett bra år för dig. Nu måste jag läsa ikapp så att jag förstår dealen med norrlandspojken (och de andra?)
kramkram!
Jag ställer mig in i Gert Fylking-kören och ropar ÄNTLIGEN jag med. Bra jobbat babe :)
Kan man annat skriva än "you go giiiirl!"? Näe, tänkte väl det. Heja heja heja dig!
Bra jobbat, men jag är ledsen för din skull att han gjorde dig besviken igen.
Det är lite sorgligt när man inser att en annan person inte ändrat sig på ett långt tag fast det gått en hel del tid.
Samtidigt gör det ju din situation lättare, men jag hoppas det var sista gången han sårade dig.
Kram
/Douglas
När man kommer till insikt med vissa saker så gör det inte ont längre.. det dyker upp andra känslor men hjärtat smärtar inte längre.
Så skönt och så glad för din skull.
Kram!!
det känns ju kanske inte BRA, men är det bra känns det iallafall RÄTT
Han verkar verkligen inte inse hur ologiskt han beter sig... Tidigare trodde jag att han spelar något spel, men nu tycks det att han helt enkelt vet inte vad är viktigast i hans liv och hur man får det.
// Radek - nu Teangeolaí :-)
It's gonna be fine: Åh tack fina du!
Fredrik: Ja, det var väl på tiden =)
Nova: Det ordnar sig alltid förr eller senare.
Tre stysken: Det är en väldigt skön känsla, bara släppa för att det inte räcker. Man förtjänar bättre. Och jag är inte det minsta bitter eller arg utan helt tillfreds. Kanske blir vi vänner istället.
Ja, det där att han glömt, var lite konstigt. Hur ofta glömmer man seriöst att man ska träffa någon? Och hur glömer man att träffa någon man hintat man vill ha tbx? Aja spelar absolut ingen roll.
Kram
Caesar: Man skulle kunna säga att du indirekt påverkat mig till det, du vet vad jag menar ;)
Saturnine: Tack!
DAT: Jag är faktiskt inte besviken alls. Det känns bara bra och skönt.
Douglas: Det är mest sorgligt för hans skull.
Jag har släppt honom på riktigt så, på det sättet hoppas jag inte han kan såra mig, sen kommer vi säkert fortsätta ha kontakt iaf. Men för mig är det över nu.
Latja: Det är verkligen skönt, trodde inte det skulle gå så fort och enkelt.
secret agent: Välkommen hit!
Det känns faktiskt både rätt och bra, är det inte underbart
Teangeolaí: h vad roligt att du börjat blogga =)
Jag tror han är för feg för att satsa på det han vill ha, för att vara lite självgod. Men ärligt så bryr jag mig inte längre. Inte på det sättet.
Skicka en kommentar