Kärlek börjar med bråk

Mitt under Depeche Mode konserten hoppar en kille bokstavligt in i mig.
Jag skäller lite på honom och försöker lära honom lite om vett och etikett för att sedan erbjuda honom att ställa sig framför mig om han nu nödvändigtvis måste hoppa in i folk. Men han står kvar och ler mot mig och som magi rinner irritationen av mig. Mörkbrunt hår och klarblå ögon och det vackraste leendet jag sett på länge med fina skrattgroppar. Hans leende gör att det går elektriska stöttar genom hela kroppen och jag blir blixtförälskad, att han pratar på klingande norska verkar inte vara till hans nackdel. Så jag står där och fånler. Han tar mig i hand och presenterar sig.

Folk flyttar på sig framför oss men ingen av oss tar ett steg ifrån varandra och vi ler lite blygt mot varandra och småpratar mellan låtarna och sjunger med för full hals, och han ser till så att jag ser hela tiden och ställer sig som en sköld mellan mig och knuffandes människor. Och det enda jag tänker är att jag vill ha honom.
När konserten är slut oroar jag mig för att han ska försvinna i vimlet av människor som passerar kring oss, men han tar min hand och leder mig till sina vänner och presenterar mig och jag presenterar honom för mina.
Vill du se fever ray med mig frågar han, och jag bara nickar till svar och han tar ett fast tag om min hand och ledder mig genom området med snabba steg till nästa konsert och där placerar han mig framför sig med ett fast grepp om min midja med ena handen som han är rädd att jag ska fly och den andra flätar han sina fingrar kring mina. Och jag är fjortisglad. Försöker koncentrera mig på musiken men det går inte för att stå så nära honom göra att elektriska stöttar går genom kroppen hela tiden och sen kysser han mig på halsen, på munnen och det är tur att han håller i mig för mina knän viker sig.

Konserten tar slut och vi går för att ta en öl. Vad vill du ha? Säger han och går och köper dricka till mig och låter mig slippa stå i trängseln och han samlar pluspoäng hos mig för varje minut som går.Och vi pratar och pratar och det är lätt, ingen pinsam tystnad inget. Sen frågar han om han får följa med mig till mitt camp och förnuftet i mig säger med mycket svag röst nej. Du vet att du inte borde men jag hör mig själv säga med stark och klar stämma att han gärna får.

Och efter att ha utbytt artighetsfraser med vännerna i campet leder jag honom till mitt tält. Och vi kysser varandra hungrigt och jag drar av honom tröjan och är helt betagen av att han ligger där, måste ha. Och jag får. I den mest oromantiska miljö jag varit med om. Och efteråt kryper vi tätt, tätt intill varandra och han kramar mig så hårt att det nästan gör ont. Men att dela på ett 60 cm liggunderlägg i ett tält med folk som festar utanför är inte optimalt för sömn. Och när morgonen gryr och jag har puttats ner från liggunderlägget och ligger och huttrar på marken väcker han mig, det är kanske bäst jag går så du får sova ordentligt och jag känner tacksamhet. Jag sätter mig upp yrvaken, vad händer nu säger jag? Ja det kan väl inte hända så mkt, vi bor för långt bort från varandra, Oslo - Stockholm funkar inte. Och jag tänker att det är priset man får betala för att ta hem någon direkt och så kryper han ut ur mitt tält och försvinner i morgonen och jag kryper ner sovsäcken och somnar på studs igen.

Och när hettan i tältet väcker mig någon timme senare. Vaknar jag med den värsta ångesten jag känt på länge. Jag vill bara skrika ut min ångest och längtar efter att rödluvan ska vakna och kram bort ångesten. Jag känner mig som en smutsig trasa som inte är värd något alls. Rödluvan vaknar och vi åker och badar men allt känns bara mörkt och jobbigt. Det är egentligen inte det att jag har någon åsikt om folk som har One night stands, men det passar verkligen inte mig. Inte rätt för mig och därför förföljs jag resten av dagen av en ihärdig ångest som vägrar släppa taget om mig.

Fortsättning följer...