Lite blå

Det finns saker om mig som inte ens mina närmsta vänner känner till, inte för att jag medvetet valt att dölja det utan bara för att det verkar omöjligt att tala om det. Ibland tänker jag att om jag låtsas som de sakerna aldrig hänt så finns de inte och jag har klarat mig ganska bra på det, men sen kommer dagarna där hela mitt inre ätts upp av ett växande svart hål. Jag lever dessa dagar just nu. Men idag vågade jag ta ett steg jag inte vågat ta förr, för tillslut tröttnar man på att gråta nästan oavbrutet i ett helt dygn och i ett ögonblicks styrka ringer man vårdcentralen och knappar in sitt nr för att sedan förlora styrkan några min senare.

När de ringer vägrade jag svara. Första gången, andra gången, tredje men sen svarar jag iaf och när jag pratar med tanten på andra sidan luren och hon frågar hur det och jag svara det är inte så bra säger hon kan du komma hit på en gång? Jag mmar till svar och medan jag väntar på att doktorn ska roppa upp mitt namn är jag fler gånger på väg att gå. Sen kommer farbror doktor och jag säger jag är inte så bra på att prata om det här och sen är jag tyst och vi leker gissningslek medan tårar rinner ner för mina kinder. Tillslut tar jag sats, skrapar ihop det mod jag har sluter ögonen och säger så många meningar jag hinner med innan styrkan sviker mig igen.

Han säger, jag har hört tillräckligt jag skriver en remiss. Lite som att sten lättat känns det att höra. Vi ska få av dig den där ryggsäcken du lever med det här kommer bli bra.
Jag undrar vad som finns i den där ryggsäcken, och jag undrar hur den egentligen påverkar mig men att bli av med den låter oerhört skönt. Jag undrar vem jag kommer vara utan den.