torsdag, oktober 22, 2009

andra gången

Min syster mår piss, och har gjort ett bra tag nu. Hon är inte den syster jag känner och älskar. Hon går runt i mjukisbyxor, okammat hår och är allmänt neddrogad vilket gör henne helt apatisk. Personlighetsförändingen är svår att se och ännu svårare att förhålla sig till.
Vi i familjen fångar upp och stöttar så gott vi bara kan och någonstans glöms det ibland bort att vara anhörig till någon som lider av djup depression är säkert inte i närheten lika jobbigt som att vara den som är drabbad men ändå ett tungt ett lass att dra. Hennes psykolog säger att jag bara ska finnas där men det räcker ju inte.

Nu bor hon hos mig eftersom hon helt enkelt är en fara för sig själv. I går var jag ute en sväng, inte alls länge. När jag kommer hem upptäcker jag att hon för andra gången försökt ta sitt liv. 200 tabletter har hon svalt. Hon ligger mer eller mindre borta i soffan när jag kommer hem och sen följer ambulanstur och natt på akuten, där läget stundtals är riktigt allvarligt. Nu gick allt bra, för att jag kom hem när jag gjorde. Känslor just nu är mest ilska och skuld. Skuld för ilska och skuld för att inte räcka till. Och rädsla att det kommer hända igen.

Jag läser hennes självmordsbrev "jag är bara till besvär för er" och jag får lust att väcka henne och bara örfila henne. Besvär? Det är för att vi älskar dig som du är "besvär" men någonstans verkar det omöjligt för henne att förstå.

14 kommentarer:

Kari sa...

Kanske låter det lite brutalt det jag skriver.

Tycker att självmord är den ultimata egoismen, man flyr i från problemet och lämnar andra där med sin sorg och förtvivlan över frågan, vad kunde vi gjort mer ?

Är inte på långa vägar så hård som jag kanske låter.

Det krävs nog en "supergirl" för att orka hantera detta.

Så om det otänkbara händer så kom ihåg att din syster gjorde det av egen vilja och att det inte är ditt fel.

Du kan inte göra så mycket mer, du kan inte vaka över henne 24 timmar dagligen 7 dagar i veckan, om inte annat måste du själv sova ibland !

It's all gonna be fine sa...

Åh kära fina. Kan inte ens föreställa mig hur du har det. Kan inte ni anhöriga också få psykologstöd? Ni behöver också stöd, det är som du skriver jobbigt för er också! Tänker på dig. KRAM

Anonym sa...

Kari:

Man kan inte säga att självmord är den ultimata egoismen. Det är otroligt naivt skrivet. En person som försöker begå självmord är en sjuk person som antagligen tycker att dom gör världen en stor tjänst genom att inte finnas och ställa till besvär. Jag tycker man ska tänka två gånger innan man skriver en sådan sak... Men det är bara vad jag tycker. Men igen, om man försöker ta livet av sig är man faktiskt sjuk och inte självisk.

Stycket sa...

Jag känner så enormt för dig och din syster. Kan bara snudd på föreställa mig hur det skulle kännas om det var min syster och bara den känslan är nästan för mycket. Tänker på er.

Max sa...

*skickar en stöttande tanke*

Fröken Svensson sa...

Åh vad jobbigt för dig och din familj. Jag har varit med om depressioner i min familj också och det är inte lätt någonstans. Håller med "anonym" om att man inte kan säga att en person som försöker ta sitt liv är egoistisk, hon/han är ju sjuk och tänker inte rationellt. Personen behöver hjälp, men profisionell hjälp. Släkten kan bara stötta. Hoppas det löser sig för er. Tänker på er. Kram!

Nova sa...

Lider me dig å din familj.
Hoppas det löser sig till det bättre snart.

/Nova

Varför vara perfekt.. sa...

Skickar en stor puss och en stor kram till er båda! <3

Svanka sa...

Men går du och bär på det här? Älskade Superflicka... Hur kan jag hjälpa dig?
Kan jag det?

Nu finns du i mina tankar. Du och din syster, som finns där bakom rufsigt hår och mjuka byxor.

Supergirl sa...

Kari: Jag förstår vad du menar, och ibland känner jag så också men man får försöka förstå att människor som mår dåligt inte riktigt tänker så.

IGBF: Jag har lite kontakt med hennes psykolg men med tanke på att hon knappt får de stöd hon behöver så räknar jag inte med att de bryr sig om oss anhöriga.

Anonym: Det är inte så lätt att veta om man inte har det i sin omgivning men du har rätt det är en sjukdom, en väldigt allvarlig sådan.

Stycket: Det är absolut inget jag önskar någon. Det är skitjobbigt men jag lever på hoppet om att det ska bli bättre en dag.

Max: tack

Fröken Svensson: Vi gör så gott det går men svårt att göra någon skillnad. Svårt att känna att man gör någon skillnad.

Nova: Hoppas också.

Varför vara perfekt: Tack!

Svanka: Ja, jag gör ju det =(
Jag vet inte hur någon kan hjälpa vill bara att hon ska bli sig själv igen, men vet inte hur man gör.

Max sa...

Hmm... om hon är så pass nere som hon verkar skulle jag kolla möjligheten till öppenvård (dvs vård på dagtid) på psyk. Tror dock att sånt inte är nåt man "bara får" utan man måste be om det, framför allt som psykologen förmodligen är anställd av kommunen medan psykiatrisk öppenvård nog hör till Landstinget... :-/

Kari sa...

Det är bra att du förstod mig supergirl.

Det slumpade sig att jag såg slutet av ett program med Fredrik Skavlav.

Där skulle en norsk artist och präst sjunga en sång "Eg ser", där beskrev han hur sången kom till.

Tycker att det passar in på dig och den situation som du befinner dig i.

Skickar med en länk, gå fram till 51:40 i tid där börjar det jag syftar på.

http://svtplay.se/v/1742544/skavlan/del_6_av_12

clownen som inte ler sa...

du är för söt syster.. svårt att beskriva vad man känner låter ju så patetiskt när man ens ska öppna munne och som bara massa blaj så för det mesta håller man tyst för det låter så myxke "tyck synd om mig" men jag älskar dig och att du bryr dig så mycket...du är underbar

Supergirl sa...

Max: Tack för tipset ska prata med hennes psykolog om det.

Kari: tack för länken, ska titta på det vid tillfälle.

Clownen: Vad gör du här!
Du är inte patetisk, aldrig! Vill bara att du ska bli glad igen. Älskar dig mer än du anar. Du är bäst och utan dig skulle något oerhört fattas mig. Puss fina du!