Förvånande? Knappast!

Att möta honom på stationen på fredag var bara underbart. I hissen upp till lägenheten hånglar han upp mig och knappt därefter faller kläderna sakta och vi mys hånglar i soffan och berättar för varandra hur glada vi är att vara tillsammans igen.Han kommer med gåvor en handväska och något jag tror är en plånbok, i rött för det är ju min favoritfärg, En flaska champange och en ask choklad. Under mina senaste år som singel har jag aldrig fått anant än sprit och coklad från pojkar så jag blir löjligt rörd. Vi öppnar champagnen jag själv inhandlat tidigare under dagen och matar varandra med jordgubbar och han säger att alla fredagskvällar skulle vara så här, jag håller med. Och sen resten av natten har vi sex om och om igen. Sömnen uteblir till förmån för köttsliga lustar.

Lördagen kommer och jag har googlat, letat och planerat, men han, kan vi inte bara stanna hemma och fast jag inte alls vill det går jag motvilligt med på det och han sätter sig och ska fixa min dator som strular och jag blir stressad över att det inte blir som jag planerar och över att det är mer vardag än fantastiskt till slut har jag så mycket panik att jag inte vet vad jag ska göra. Det är inte det att det inte är bra men inte fantastiskt och jag hade planerat fantastiskt. Vi sexar loss med jämna mellanrum men i tankarna nojar jag över torsdagens samtal och när kvällen kommer har ångesten växt sig så stark att jag knappt kan andas. Jag måste ut, och vill du inte följa med går jag själv på en promenad, måste ha luft. Tillslut får jag med honom in till stan där vi äter middag men han är trött och grinig (jet lag) och vi är mest tysta och jag känner att han kanske inte alls är så fantastisk. När vi äntligen kommer hem somnar han på två sekunder medan jag borstar tänderna.

När vi vaknar nästa dag ber han om ursäkt för sitt dåliga humör kvällen innan och jag förlåter honom direkt för det räcker med ett förlåt. Och dagen spenderas mest i sängen. Det är omöjligt att få nog av varandra. Till slut får vi stressa till tåget. Och på vägen dit kommer oss samtalet upp. "jag kom hit med öppet sinne precis som du sa tyvärr är jag inte klokare. Du är fantastisk, rolig smart bla, bla och jag gillar dig men det känns inte 100. Du är ingen jag vill gifta mig med"
Gifta mig med, försöker förklar det sjuka i att han tänker giftemål efter två månader men han säger att han är på jakt efter en framtida fru och han inte kan slösa mer tid på mig för hans magkänsla säger att något fattas, han vet inte vad men något är det. Det slår mig medan vi pratar att vi sitter med händerna tätt ihopflättade i varandra, min sponta reaktion är att bara rycka åt mig hande och sura men jag håller god min, jag är förvånansvärd bra på att hålla masken. Jag står till och med kvar och för att när tåget rullar iväg känna tårarna bränna i ögonen.