En del dagar känner man sig bara så där obeskrivligt ensam, fast man är omgiven av vänner.
Det känns som ingen riktigt förstår, som om ingen riktigt orkar tränga in under skallet.
Ensam i själen
Jag vet att jag behöver något, jag vet bara inte vad.
Den här känslan av att hela tiden bli besviken på människor, på ALLA.
Fast de inte ens vet om det och jag orkar inte berätta.
Jag ska inte ha med människor att göra.
Eller så är det för att det är den där tiden på månaden och jag blir överdrivet känslig, förmodligen.
9 kommentarer:
Den känslan är en av de värsta som finns! Ensam fast man inte är det rent fysiskt. Ensam i själen - bra uttryckt (så känner jag mig ofta)
För hur mycket vänner man än har (som betyder hur mycket som helst och man vill för allti i världen inte mista dem) så är man i grund och botten ensam i alla fall, det låter väldigt dystert.
Jag tror att jag vet hur du känner det, men det finns inget som någon kan säga som tar bort den känslan, bara något man själv måste ta sig ur eller stanna i tills man orkar vidare - ja, jag vet inte.
För ett tag sedan hade jag en sån period och då bestämde jag mig för att jag aldrig mer skulle jobba någonstans där jag behövde ha någon större kontakt med andra. Ett arkiv i en bortglömd källare hade passat mig bra. Men sen kom komvuxtiden och jag upptäckte att det faktiskt fanns en hel del trevliga människor kvar i världen....
Hoppas att du tar dig ur detta snabbt och att det "bara" (verkligen inte så "bara") den tiden i månaden då det mesta kan bli nattsvart.
Tröstande kramar
När jag känner så är jag i nio fall av tio egentligen bara hungrig. En macka och ett glas mjölk senare känns det alltid bättre.
Hoppas att det bara är en hormonsvacka och att du känner dig "bättre" snart!
Ensam är man aldrig om att vara ensam.
Ensam är inte stark
*skickar en stöttande tanke*
Jag tror att det brister i självkänslan, men det går ju att jobba på.
Hoppas att du hittar dig själv och blir stark på insidan snart.
KRAM
Jag tror att man känner sig ensam när man kommit till insikt om det vi diskuterade förra måndagen. Man föds ensam och man dör ensam. Man bär sina bekymmer själv även om det lättar att dela med sig.
Alla är vi omkringvandrande världar av problem, tankar och idéer. Så ja, vi är ensamma allihopa på det sättet att det inte finns en kopia av oss. Inte alltid ngn att prata med, inte alltid folk som ger de svar man vill ha.
Gå på din magkänsla, lyssna på vad du vill och umgås med de som får dig att må bra, vilket kan skifta från dag till dag.
Sen är det nog viktigt att inse att en känsla inte är att blanda ihop med fakta. Känslor väcks av personliga anledningar och de är viktiga att lyssna på. Men bara för att man tex (obs, ett exempel)känner att livet är emot en så betyder det inte att så är fallet. Bara en känsla.
Men fortsätt lyssna inåt och om du fortsätter må dåligt så bör du nog fundera över när känslan uppstod och vilka kringliggande händelser som skedde i samband med att du mådde dåligt.
Ses snart!
Kram
dumma dig, det var inte meningen att göra dig ledsen ellar att jg inte bryr mig om dig. det vet du att jag gör. uppenbarligen blev det ett missförstånd dessutom.
men jag hoppas du förstår varför jag inte ville gå ut igår. hoppas du inte känner att jag svek dig. puss
Hossan: Den känslan är hemsk! Ibland känns det som om inte ens omgivning riktigt förstår vad man går igenom och då känner man sig ensam, för att man inte lyckas dela med sig. Eller för att de inte reagerar som man förväntar sig/vill.
Jag tror det mest handlade om att det var den tiden på månaden, jag blir extra känslig då fast det hindrar det ju inte från att kännas ensamt och jobbigt.
Tre Stycken: Huger har som tur inte den effekten på mig, men däremot spelar mina hormoner mig ett spratt ibland.
Anonym: Sant!
Fröken Svensson: Nej verkligen inte, vet inte vad det där idotiska uttrycket kommer ifrån.
Max: tack!
DAT: Det är inget direkt fel på min självkänsla vågar jag nog påstå, tror man kan känna sig ensam trots det.
Suntui: Nej ibland är verkligen ens känslor inte logiska någonstans men det är ju som du säger inget som betyder att det är mindre betydelsefulla för det.
Jag vet vad som orsakar känslan (jobbet) men det är inte så mkt jag kan göra åt det tyvärr, bara att rida ut stormen.
Kram!
Anonym: Det här hade inget att göra med dig, skrev det dagen innan så inte vara orolig =)
Skicka en kommentar