Norrland var här i helgen.
Jag är så förvirrad!
Han är så otroligt snäll, fin och omtänksam. Han gör allt för mig och jag tror egentligen inte att jag tidigare har träffat någon finare kille. Och det hade ju varit underbart om jag hade vett nog att inse det när vi faktiskt dejtade och han var kär i mig och ville vara med mig istället för att snoffsa runt med näsan i vädret och bete mig som en diva och i hemlighet tycka att jag var lite bättre än honom och inte se honom som ett tidsfördriv . Och nu när tiden passerat och vi pratat igenom saker fram och tillbaka i 6 månader kan jag tydligt se att det var jag som drev bort honom och förmodligen var den enorma ilska jag kände när han låg med någon annan lika mkt riktad mot mig som mot honom.
Efter 6 månader möter jag honom vid centralen igen, och jag ser honom med nya ögon, friska ögon. Och helgen passerar och vi pratar återigen om varför saker blev som de blev och inser att ingen av oss är oskyldiga och vi handlat fel mot varandra och jag känner att jag förlåtit honom, att jag kan prata om det utan att koka upp av ilska och det är då det lustiga kommer fram att jag förlåtit honom men han kan inte förlåta sig själv för vad han gjort vilket leder till en blott bisarr situation.
Men helgen är perfekt vilket den alltid är med honom. Vi beger oss ut på äventyr i regnet och njuter av varandras sällskap. Det är alltid avslappnat och jag gillar den jag är med honom, jag gillar oss. NU inser jag det. Jag får närhet, kramar och skratt och jag suger åt mig som en uttorkad svamp av allt han har att ge och han beter sig likadant. Vi behövde båda den här helgen. Men när söndagen går mot sitt slut sitter vi båda förvirrade tätt ihop slingrade med regnet smattrande mot fönsterna och vet att det är dags att ta ett beslut, om vi ska bli vi. Han säger du vet när folk skriver som status på fb att det är komplicerat jag tror det passar in på oss och jag kan inte annat än att hålla med. Men vi måste bestämma oss för hur vi vill ha det säger jag och hoppas han ska ta ett beslut för jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag vill, jag har förstört det som var.
Jag hade känslor för dig och nu när jag träffat dig igen så inser jag att de finns kvar, säger han.
Jag tror jag har känslor kvar för dig också svarar jag.
Vi kanske bara ska vara vänner?
Men hur ska det gå till, ska jag ringa dig och be om råd om någon kille jag träffar, skulle det kännas okej för dig?
Nej jag skulle tycka det var skitjobbigt!
Men vad ska vi gör då?
Och sen kommer vi överens om att när vi är ifrån varandra så är vi bara vänner men när vi ses är vi mer och jag vet inte om det är den bästa lösningen. Och jag vet inte alls vad jag vill.
Jag tror vi är för rädda för att satsa båda två, för av vi oss sjutton på att det skulle funka så skulle det men nu släpper vi taget om varandra istället.
Den enda känsla jag har är förvirring. För bortom rädslan och ytligheten så inser jag att detta kan vara ett stort misstag men jag har verkligen aning och då är det nog rätt att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar