No Game, No Love?

Fredrik, bad mig för ett tag sedan att skriva ner mina tankar om spelet. Nedan följer en text som visar en liten del av mina åsikter om det sk spelet som är en följd av dejting. Jag hoppas att den kanske väcker lite tankar och får oss att reflektera över hur vi alla beter oss när vi försker hitta personen med stort H. Det finns självklart mycket mer att säga så kanske blir detta en del 1?

Genom att göra vår partner osäker på våra känslor gör vi oss själva mer åtråvärda. Det är det vi indirekt får lära oss när vi börjar dejta.
För det är väl därför vi fått lära oss om tre-dagars regler, att inte svara på sms för fort, inte ringa för ofta, inte vara för angelägen etc.
Genom att inte låta vår partner inte riktigt veta var han/hon har oss så blir allt mer spännande och vi blir mer åtråvärda?

Eftersom dessa oskrivna regler finns så måste det ju bevisligen fungera, eller?

Så vi målar upp ett scenario. Jag har varit på en jättetrevlig dejt med A, det kändes som att vi verkligen klickade och när jag åker hem befinner jag mig i ett lyckorus.

Det som kan hända nu är att att A hör av sig och tackar för en trevlig dejt för att bekräffta mig och visa sitt gillande vilket således skulle förhöja eller förlänga lyckoruset jag redan känner.
Allternativt kan A känna ett behov av att inte verka för på, vilket förr eller senare kommer få mig att tvivla. Hade han trevligt? Inbillade jag mig att vi klickade? Och så förvandlas lyckoruset till en oro, och när han väl senare hör av sig kommer det finnas ett sting av misstänksamhet med i bilden som gör det svårare för mig att känna av samma glädje jag gjorde på den första dejten.
Ju mer osäker jag blir för vad A faktiskt känner och tycker om mig desto mer avståndstagande blir jag. Han å andra sidan använder sitt avståndstagande som ett sätt att få mitt gillande.
Det krävs inget geni att inse att det hela kommer sluta på ett icke lyckligt sätt för oss.


Opponera då att A valde det första alternativet att höra av sig, så som han ville i stället för att ägna sig åt spelet. Han hade trevligt och säger det. Det gör att jag känner mig trygg i hans känslor, vilket gör att jag vågar njuta istället av känslan man får efter en lyckad dejt. Han vill träffa mig igen och väntar inte i tre dagar för att fråga. Relationen bygger på en ärlighet vilket ger den ett större chans att få en framtid.

Lite längre in i relationen går jag och A på fest. Jag känner mig inte tillräckligt bekräftad av honom och väljer för att locka fram bekräftelse att göra honom svartsjuk, genom att öppet flörta med någon annan. Kommer det göra att A vill vara med mig ännu mer, när jag får honom att känna osäkerhet kring var jag står i vår relation? Förmodligen kommer det enda jag åstakommer vara att såra hans känslor, vilket skadar tilliten.

Så det jag undrar över är: Hur kommer det sig att så mkt kring spelat som finns kring vårt dejtande handlar om att göra den andra osäker när det egentligen vi alla behöver för att ha modet att investera känslor och tid i någon är att känna oss trygga och uppskattade? Är det inte lite motstridigt och kan det inte vara förklaringen till att så många av oss har svårt att lyckas i en relation för att vi gör tvärtemot vad vi egentligen borde?

Jag hävdar inte att vi ska komma med kärleksförklaringar direkt eller att man ska skynda sig in i något men kan vi inte försöka vara mer ärliga istället för att gå in roller och spela ett spel, eller iaf reflektera över varför vi beter oss som vi gör nästa gång vi känner att vi vill föreslå en dejt, eller bara höra av oss och göra det vi vill istället för att gå in i en roll som egentligen inte stämmer överens med vad vi känner och vill?