Det kanske är så att han inte gör det, förtjänar mig.
Men jag är inte arg på honom.
Jag är sjukt besviken i varje cell av min kropp.
Och ni kan tycka han är en skit.
Men jag tycker han är en av de finast killar jag träffat.
Han är genuint snäll och omtänksam.
Han är utan tvekan en av de brightaste människor jag träffat
Hans humor är att dö för.
Och visst jag kallar honom Dryg men det är menat på ett kärleksfullt sätt.
För jag finner det charmigt att han messar mig 21 gånger på 5 minuter om han tycker jag är långsam med att svara. Och jag tycker det är charmigt att han öppet visar att han tycker om mig innan han "borde"
Jag tycker om att han har tålamod och står ut med mina humörsvägningar. Som hade skrämt vilken normal kille som helst till Kina.
Och jag tycker att han ska ha cred för att han satte sig ner med mig igår och förklarade.
Face to face
Det kommer förkorta min sorgeperiod.
Det kommer göra att jag slipper undra över en miljon saker man annars undrar över.
Han har stake i sig och jag finner det så grymt sexigt.
Men han är inte perfekt och det gäller oss alla.
Men jag tyckte han var perfekt för mig.
Så det handlar inte om ifall han förtjänar eller inte.
Det funkar inte så.
Det handlar om känslor.
Ni kanske tycker jag är svag, att jag "nöjer mig"
Det gör jag inte.
Jag är både krävande och bestämd och en finne i röven om jag känner mig trampad på.
Men jag gjorde aldrig det med honom.
Hur ska jag förklara för att ni ska förstå.
Han gav mig en känsla av att vara älskad, uppskattad.
Jag har aldrig känt så med någon kille jag dejtat tidigare.
Aldrig känt mig så trygg.
Trygg. Det är en trevlig känsla.
Hur han tyckte att mina snarkningar var gulliga.
Hur han tvångsmattade mig när han tyckte jag åt för dåligt.
Hur han älskade min mage.
Hur han smekte mitt hår tills jag somnade.
Blicken han såg på mig med.
och hur han sträckte stolt på sig när vi gick på stan.
Att han tyckte jag var vacker och inte söt.
Hur han alltid envisades med att tackla mig när han blev nervös. Fast det fick mig att flyga och tappa balansen.
För att han retade mig, för mina strumpor, min väska what ever.
Inget som hölls hemligt. Alla tankar kommer direkt upp på ytan.
Tom igår att han blev kåt för att jag blottade ett knä.
Hans brutal ärlighet.
Spel? han vet nog inte ens hur det stavas.
Sen att saker blev som de blev.
Det är förjävligt.
Det kommer göra ont i mig länge, länge.
Men jag ångrar inget.
Jag satsade 100%
Jag gav allt.
Men nu, när det över ångrar jag inget.
För jag vet att jag gjorde det jag kunde.
Jag går ur det här med rent samvete, med rent hjärta.
trasigt, men rent.
Jag känner ingen vrede mot honom.
Jag är besviken för det känns orättvist
Att någon tar någon för att hon finns där.
För att hon råkade jobba med honom.
Men arg nej
inte på honom, men på livet.
Ledsen mer än jag kan sätta ord på.
Och besviken.
Jag önskar jag fått tiden.
Nu trillar tårarna igen.
Jag trodde de tagit slut.
8 kommentarer:
Fyfan. Har läst ikapp nu och... jag är så himla ledsen för dig. Vilket jävla slut. Men samtidigt förstår jag dig, när du säger att ditt hjärta är rent men trasigt. Du gjorde allt du kunde, men det räckte inte.
Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart. Kram.
Vad skönt! Då är iallafall risken väldigt liten att du fastnar i bitterhet. Inget är enkelt. Ingen är bara en sak. Jag tycker också att känslor är själva kittet i en relation, det som gör det spännande. Men jag vet också hur dem kan lura en till att både idealisera och svartmåla någon. För och i stunden.
De du beskriver nu om Mr Dryg förstår jag precis. Men som jag ser det så är alla dessa saker sådant som får dig att gå igång, tända, bli attraherad. Och detta är ju personligt för var och en och inget man riktigt styr över, tror jag. Sen såklart otroligt viktigt och nödvändigt om det hela överhuvudtaget ska bli något. Men inget av detta talar egentligen om hur han kan tänkas vara i en relation. Mer än på förälskelsestadiet. Så att han är genuint snäll mm är ju en bild du har av honom innan du faktiskt riktigt känner honom.
Inte är han varken någon ängel eller skitstövel alltigenom och inte är någon annan det heller.
Men tyvärr, Supergirl, så tycker jag inte att det verkar som om han fått dig att känna dig alltigenom älskad och trygg. De stunder när han bekräftat dig, visst, då absolut, härliga intensiva underbara stunder, men de stunder när han inte hört av sig, låtit dig vänta, de har du glömt bort nu, var de stunder av trygghet? Var det snällt? Var det omstänksamt? Och hur många var dessa stunder i jämförelse med de andra? Går det bara att förklaras och rättfärdigas av att han jobbade, pluggade mm? Och går det att acceptera bara för att han svarar och inte flyr när du blir arg och säger till. Att han lovar sen så.., där sen är en obestämd framtid eftersom han flyttar fram detta sen hela tiden.
Allt är verkligen inte svart eller vitt. Håller med. Och du ska fortsätta att tro gott om alla. Det är en fantastiskt fin egenskap. Som inte ska förlöjligas.
Men varför jag säger dig allt detta som kanske låter hårt är för att jag någonstans tror att du faktiskt vill hitta din Superman och att du undrar när ska det ske, när det blir din tur, varför aldrig du när alla andra. För inte har du väl kastat in handduken än inte? Det har jag svårt att tro om dig.
Inom beteendevetenskapen talar man om vinster som en människa får ut av sina handlingar. Jag tror att du kan hitta något där. Vilka dina vinster är av att som du själv uttrycker det jämt ha otur i kärlek. För många gånger otur brukar till sist bli ett mönster som man upprepar om och om igen. För att man vinner på det på något sätt. Dessa vinster eller motiv kan vara värt att titta på om man vill skapa en förändring i sitt liv. Kanske upptäcker man t o m att man inte ska förändra någonting för att man förlorar för mycket på det. Och vill ha det som det är och alltid varit. Men då är det åtminstone medvetet.
/Gerda
Gerda är klok!!
Tre stycken: Tack gumman!
Mår redan bättre.
Gerda: Måste springa nu, men svara dig när jag kommer hem. Tack för dina tankar hinner jag iaf säga.
Latja: Ja, det är hon, jätteklok!
Go Gerda go!
I övrigt så tycker jag att ditt soundtrack (som jag för övrigt skrivit upp på min begravningslåtlista) ska bli Edith Piafs "Je ne regret rien". Kolla gärna svenska översättningen.
Massa kramar bästa supertjejen!
Gerda: Jag vet inte hur jag ska förklara. Visst fanns det stunder där jag tvivlade. Där förnuft skrek inom mig att gå. Jag tror dock att det inte enbart berodde på honom utan hade med min rädsla att göra. Sen visst jag kände att han gled mig ur händerna när samtalen kom allt mer sällan. Nu har vi ju fått förklaringen så förmodligen var det inte bara rädsla, men det är inte helt lätt att skilja dem åt.
När jag sa att jag kände mig trygg och omtyckt med honom talade jag om helheten.
Och kanske jag var för förstående. Förmodligen. Men jag tänkte i december som han lovat mig. Då börjar det på riktigt. Jag trodde inte att någon annan skulle hinna förre. Och om någon man tycker om ber en att vänta då gör jag det. För jag har inte bråttom.
Du har rätt, jag vet inte hur han är att leva med. Kanske totalt fruktansvärd eller helt underbar. Det kommer jag aldrig få veta. Det enda jag har är det jag vet och det verkade lovande. Jag har inte sagt att jag ville dela mitt liv med honom men jag ville se vad som kunnat bli. Någonstans börjar vi alla. Det finns inga garantier. All kärlek börjar i förälskelse.
Jo, jag lär mig saker genom varje relation. Jag vet fortfarande inte vad jag gör för "fel" men jag lär mig mer om vad jag vill ha, vad jag tycker är viktigt.
Tillslut blir jag väl så kräsen att ingen duger.
Jag minns dikten du gav mig och jag försöker ta till mig den, men jag vet fortfarande inte vad jag kan ändra. Hur jag ska bete mig annorlunda.
Suntui: ska kolla in den.
Kan inte hata någon jag aldrig träffat, men jag hatar att han sårade dig, att han gjorde dig besviken, att han valde någon annan!
Hossan: Jag vet vännen, jag hatar honom oxå för det.
Skicka en kommentar