Det gick bättre än jag trodde att jobba.
Fast jobba gjorde jag egentligen inte.
Men jag satt där, som ett skal.
Ibland hatar jag att jag är som en öppen bok
Att mina känslor alltid är skrivna i pannan på mig.
Hur är det fatt?
Det är bra.
Men du ser så ledsen ut.
Fram till lunch koncentrerar jag mig mest på att inte gråta mer.
På lunchen vandrar jag långt på avsides vägar och hittar tillslut en plats jag får vara ensam på.
När jag kommer tbx känns det lite bättre. Men hopplösheten har bytts ut mot ilska.
Stackars söta Poppojken blir sågad för allt han säger är fel.
Och jag hamrar ner tangenterna när jag skriver.
Jag skäller för att han ändrat status till icke singel just idag.
Så jävla okänsligt.
Och jag kallar honom för jävla par-människa
Sen skäller jag för han inte åt lunch med mig
Att han borde fattat att jag behövde honom.
Han provocerar mig och jag är så arg att jag vill se blod.
Sen ber jag honom dra.
Efter några timmar lugnar jag mig.
Förlåt
Min älskade fina Poppojke.
Världens underbaraste som alltid kan locka fram mitt leende.
Jag ville att du skulle få ut det. Jag är gärna din slagpåse om det får dig att må bättre.
Imorgon tar vi gravöl och du ska få älta hur mkt du vill.
Jag vill ge världen till honom och för att han inte säger att Mr Dryg inte förtjänar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar