Surkärring

Jag är arg som ett bi. Jag hatar alla och vill bara ligga hemma ensam och pilla mig i navel och tycka att det är mest synd om mig i helaste världen.
Jag är med andra ord ingen glädjespridare.

Igår åt jag lunch med en kollega. Jag var på lika pisshumör då. Jag hade svårt att lyssna på hennes babbel om var hon hennes pojkvän skulle åka på semester över påsk.

- Alltså jag vet inte ska man åka till New York eller åka skidor någonstans?
- Jag vet inte. Ni får säkert trevligt var ni än åker.
- Men vad skulle du åka?
- Jag vet inte!!
Börjar bli lite lätt irriterad, vill bara stirra på min mobil ifred och låta tankarna mala fritt i huvudet.

Hon bablar på om så sjukt ointressanta saker att jag inte ens kan återberätta dem. Jag försöker, det gör jag verkligen. Försöker att intressera mig. Men jag är sårad, arg, förvirrad och frustrerad och tycker jag har all rätt att peta i min mat ifred.

Idag ringer hon igen och vill äta lunch med mig igen. Jag svara att jag ska äta lunch. Vill du sitta vid mitt bord så är det fine för mig.
Vi sätter oss och hon har tagit med sig min andra odrägliga kollega. De sitter och pratar om sina patetiska liv, och jag stirrar ut genom fönstret och undrar varför de vill plåga mig med sitt sällskap.
Kollegan från igår vänder sig mot mig:
- Alltså du var så sur igår att jag blev på dåligt humör resten av dagen efter att ha ätit lunch med dig.
Och så tittar hon på mig med en blick som tydligt visar att jag ska ha dåligt samvete och be om ursäkt.
Jag spänner ögonen i henne och så säger jag att det var ju väldigt onödigt av dig att vilja äta lunch med mig idag igen då.
Tystnad
Och när hon samlat mod frågar hon: Är du sur för att han inte hört av sig?
Jag tycker frågan är så idiotisk att jag inte ens bemödar mig med att besvara den.

Hon och den andra kollegan diskuterar P.
- Alltså han verkar vara en skit, faktiskt!
- Han förtjänar inte dig!
- Alltså kan du inte bara ta någon annan?

Framför mig ser jag hur jag sticker gaffeln jag håller i hårt i halsen på dom.
Jag skulle uppskatta om ni inte snackar skit om någon ni inte ens träffat och snälla bespara mig era äckliga klyschor! Om ni kan byta ut era pojkvänner bara så där så funkar vi nog inte på samma sätt.

Nu på kvällen har jag varit lekledare åt ett gäng östeuropeiska medelålders affärsmän.
Min kollega frågade mig om jag inte kunde vara snäll att följa med "för att liva upp stämningen lite"
Tro mig jag livad då inte upp någon stämning och att jag blev placerad i en restaurang där mobilen inte hade någon mottagning gjorde inte saken bättre.

På väg hem ringde en kompis, istället för hej sa hon:
- Förlåt, förlåt jag vet att du inte vill att någon kontaktar dig på mobilen, förlåt!
och då gick det upp för mig att jag blivit en riktig surkärring!

Så snälla P, kan du svara nu:
Would you be my fucking boyfriend or not!!!
Ja eller nej, så svårt ska det inte vara.