Olagligt lycklig

Snön vräkte ner. Det var inget väder att bege sig ut på för en viktig date. Ville inte komma fram och se ut som en dränkt katt. Bussen var försenad i snökaoset, missade pendeln. Det blåser som bara den och håret förvandlas till en stor tova och ögonen börjar rinna. Panik och ingen taxi någonstans och jag kommer inte på något nr till ett enda taxibolag. Paniken blir större och större. Står där på en öde parkering mitt i en snöstorm. Tiden tickar och sminket rinner. Och när jag är redo att ge upp visar sig en bil som ett ljus i mörkret.
Jag är på väg!!

Utanför restaurangen står en lite bortkommen P. Jag ser honom medan jag sitter i taxin och chauffören tar en evighet på sig att ta betalt. När P står på andra sidan gatan vill jag bara springa ut och krama om honom. Efter en mindre evighet släpps jag ut ur bilen. Det känns konstigt att se P. En blandning av att det var jätte länge sedan samtidigt som det känns som det var igår. Är inte längre nervös, inte lika nervös iaf, det går att andas. Lugnar mig av att han verkar ganska nervös själv.

Han är precis som jag minns honom, en riktig gentleman. Håller upp dörrar, hjälper mig av med min jacka och hänger upp den, drar ut stolen. Vi beställer och maten hinner kallna för jag glömmer hela tiden att faktiskt äta. Vid några tillfällen får jag skärpa mig för jag svävar bort i tankarna och får bita mig i tungan för att inte falla ner på knä och fria.
Han pratar, berättar och jag tänker: Jag vill ha dig nu, för alltid och upptäcker att jag inte alls lyssnar på vad han faktiskt säger. Vi tittar varandra i ögonen och fast att det hela är en middag i "vänskaplig anda" känns det inte alls så när vi sitter där och tittar på varandra. Jag lägger upp händerna på bordet och hoppas han ska ta min hand eller iaf råka snudda vid mig. Han lägger ner händerna i knät och jag funderar på den där blicken jag fått. Har jag läst av den fel?
Samtalet flyter på och vi skrattar och har trevligt plötsligt har restaurangen stängt. Jag vill inte att kvällen ska ta slut, tänk om han inte vill träffa mig igen på två år till! Jag frågar om han vill gå vidare. Det vill han gärna. När vi kommer ut tar jag honom under armen med ursäkten att det är så halt. Vi promenerar längst Stockholms gator. Hittar ett ställe vi smyger in på ställer oss i ett hörn med var sin drink och sen går det fort. Det är för hög musik för att prata och spänningen i min kropp gör att jag inte kommer på något vettigt alls att säga. Vi bara står där och tittar varandra i ögonen. Vi står nära, nära, närmare än vad man gör sen tar han min hand och det går elektriska stöttar genom kroppen. Våra ansikten flyttas närmare och närmare sen kysser vi varandra. Först försiktigt sen mer och mer. Jag svämar över i känslor. Jag är livrädd och vill bara säga att om han sårar mig igen så är det mer än jag klarar av. Jag sväljer hårt för att inte bryta ihop och brista ut i gråt. Dels för att jag är livrädd och dels för att jag är olagligt lycklig. En av mina högsta önskningar har gått i uppfyllelse. Jag vill frysa stunden och bara smälta det som sker. Vi kramar om varandra hårt och jag vill inte släppa taget han kysser mig, min hals, mina axlar och det enda förutom oss två som finns, som jag märker är ett dunka dunka i bakgrunden. De är bara vi två i hela världen. Inget, ingen annan räknas

Tillslut stänger även det här stället och vi står ute i kylan igen. Han erbjuder sig att köra mig hem i en taxi men jag tackar nej. risken att jag ska ta med honom upp känns för stor.Och det här handlar inte om sex det handlar om riktiga känslor. Jag lever hellre i celibat resten av livet än att ha sex som för honom kanske inte betyder något och som betyder allt för mig. Jag har inget att förlora och jag har inte nerverna att vänta för att se vad som kommer hända så jag frågar honom istället:

- Får jag träffa dig igen?
- Kanske imorgon, säger han
jag bara gapar och ser förmodligen lite tveksam ut.
- Eller jag är lite upptagen imorgon säger han men vi kan väl ringas?
- Det låter som en bra idé säger jag.
Sen kysser vi varandra hej då.

Och jag går mot min buss. Det har slutat snöa och kylan stör mig inte alls trots att allt jag har på mig en är en tunn, tunn klänning. Jag försöker gå men kan inte. Jag småspringer och nästan hoppar fram.
Jag är så lycklig att jag nästan skäms.
Men samtidigt rädd, rädd för att bli sårad igen.