Så lycklig kan ingen bli..

Vänligen observera att detta inlägg inte är producerat för att strå salt i såren på någon. Jag vill också varna för risken att ett ev illamående kan uppenbara sig efter läsning av nedanstående stycke.

Jag är så där extremt, svävande på små moln med svindel i magen lycklig.

P var hemma hos mig för första gången. Det finns inget att säga allt var perfekt. Men hur kan det inte bli perfekt när han är perfekt. Jag hade så extremt trevligt. Om tiden går sakta när jag väntar på att få träffa honom igen så flyger den iväg när jag väl är med honom. Att inte vara fysiskt nära honom är smärtsamt och tom när jag ligger i hans famn och blundar så saknar jag honom, för hur nära jag än är så känns det inte tillräckligt nära. Jag vill upplösa hela mitt jag och bara bli en del av honom.

Jag är riktigt dålig på att spela lagom intresserad. Jag har försökt hålla mig, men det går inte.
Jag kan inte låta bli att berätta hur underbar jag tycker han är och hur glad jag är han är med mig igen.
Jag kan inte låta bli att pussa på honom så fort jag får tillfälle eller att krypa nära, nära honom när vi sover fast det blir olidligt varmt.
Jag kan inte låta bli att sitta och titta på honom när han sover.
Jag kan inte låta bli att vara så odrägligt lycklig och fyllas med en sån extrem tacksamhet över att jag har träffat honom och att även om han inte känner på samma sätt så tycker han nog inte att jag är motbjudande att vara med.

Om han lämnar mig nu kommer jag aldrig att le igen.