Upp och ner och sen upp igen

Idag har varit en känslomässig bergodalbana i koncentrerad form.
Under veckan som gott har jag tappat hoppet lite och kanske framför allt suget att orka med en relation med Mr Dryg. Men när han öppnade dörren idag så var alla de känslorna borta.

Vi har haft en helt magisk söndag i sängen. Det var länge sedan jag tillbringade en heldag med någon på det sättet och nu förstår jag inte hur jag överlevt. Vi hade sex, efter en hel del velande från min sida. Och jag har bara en sak att säga OMG! Jag friade mitt i akten och menade det och nu förstår jag fördelen att dejta någon äldre jämfört de småpojkar jag hängt med tidigare. Hans händer, sättet han tog på mig. Jag är mållös och det bästa var att han verkade tycka samma sak. Inte alls självklart att man passar ihop på det planet också.

Efter timmar i sängen kallade plikten för oss båda på annat håll, många timmar försenade sliter vi oss upp ur sängen. Och det är då det händer, jag freakar. Får ett nervöst sammanbrott mitt på tunnelbannan. På något vis kommer vi in på var vi står, om vi är tillsammans eller inte. Han utrycker sig klumpigt och säger att han inte är ute efter ett förhållande och jag känner det som ett slag i magen och diskussionen är i full gång. Eller jag får spel och tycker vi ska skita i allt och han tittar på mig som en ledsen hund och fattar ingenting.
- Men det förstår du väl SG att vi inte kan säga att vi är tillsammans nu,det är för tidigt. Jag lyssnar inte längre. Jag bara hör att han inte tycker om mig tillräckligt och så är "bråket" i full gång. Han försöker krama om mig men jag bara drar mig undan. Tidigare erfarenheter kommer upp på ytan, panik över att bli bränd igen.
Framme, han hälsar på min vän som jag ska träffa och hon säger att vi är ett fint par, och han är minst en nia på snygghetsskalan men mina tankar är någon annanstans.

Efter en stund och några glas vin senare har jag lugnat ner mig lite och skäms som ett djur. Han kan inte veta hur rädd jag är, hur jobbigt det är för mig att ens försöka, att investera känslor i någon annan. Jag vill ha garantier som ingen kan ge någon. Skickade ett mess och förklarade mig och bad om ursäkt för mkt osmickrand utbrott. Han ringde upp direkt. (sa jag att han är världens finaste) Vi pratade igenom det hela under mer lugna former. Tydligen tycker han jag är underbar (dock med något häftigt temperament) Om han inte visste bättre skulle han kunnat tro att jag hade mens =) Sen turades vi om att be om ursäkt och han förklarade att det inte alls var det att han inte ville vara tillsammans med mig men att vi kanske kunde vänta lite med att fastslå det i och med att vår situation är som den är.

Så slutet gott allting gott och jag avslutar med att bekänna att jag tror jag fallit som bara den för den här mannen. Det skrämmer skiten ur mig, men jag ska försöka att inte få neurotiska sammanbrott igen.
Kanske går det vägen den här gången?
Kanske är det min tur den här gången?
Kanske slutar det inte i tårar?