Ensam kvar på kontoret, men det enda som mal är tankarna på kommentarerna till mitt tidigare inlägg.
Det känns bara som en klump i magen.
Jag vill inte känna rädsla och oro.
Jag vill slappna av och njuta.
Fan!
Jävla helvetes skit!
Tänk om jag är en dum bimbo som inte fattar att han leker med mig.
Men det känns inte så. Jag känner mig verkligen uppskattad
Men vad vet jag egentligen.
Det är ju inte så att jag är objektiv.
Det känns bara som en klump i magen.
Jag vill inte känna rädsla och oro.
Jag vill slappna av och njuta.
Fan!
Jävla helvetes skit!
Tänk om jag är en dum bimbo som inte fattar att han leker med mig.
Men det känns inte så. Jag känner mig verkligen uppskattad
Men vad vet jag egentligen.
Det är ju inte så att jag är objektiv.
8 kommentarer:
Slappna av och njut, fundera inte så mycket!
Det är så nytt och skört fortfarande, det är ju nu det ska vara som bäst.
Det vi läser är ju inte lika nyanserat som om det berättats live eller upplevts.
Gå på magkänslan och som sagt, prata med Mr. Dryg, påminn honom att "it takes two to tango"
(Och du......var glad för att det inte bara finns "jasägare" bland dina kommentarer.)
Lycka till tjejen!
var inte skraj för att få höra "Vad var det jag sa" om det går åt skogen. Var glad över att du vågar chansa och ta lite risker.. det är ju inte speciellt skoj att sitta hemma och va bitter heller för att du aldrig vågade.
Ämnet är valt och jag ser fram emot resultatet... =)
Är det fel att känna rädsla och oro? Har du någon idé om vad du kan göra för att bli av med dom? Förutom att det är lite jobbigt så tycker jag att det är känslor lika mycket värda som glädje och inget man bara ska släta över med ett hurtigt tjoo eller med coola förnekanden. Ibland kan en oro-känsla t o m sparka igång en till att ta ett beslut, stå upp för sig själv, ställa krav, respektera sig själv. För att man inte står ut. Med väntan och ovisshet.
Jag hoppas bara du är dig själv närmast och inte backar för att ta den plats du förtjänar.
Klart att det är svårt att vara objektiv i din situation.
Här, en liten dikt om livet och förändringsprocesser man hela tiden genomgår. Kanske har jag redan skickat den (?):
Jag går längs gatan. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag ramlar ned. Jag är förlorad… Hoppet är ute. Det är inte mitt fel. Det tar en evighet at finna vägen upp.
Jag går längs samma gata. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas inte se det. Jag ramlar ned igen. Jag kan inte tro att jag är på samma plats. Men det är inte mitt fel. Det tar fortfarande lång tid att ta mig upp.
Jag går längs samma gata. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag ramlar ändå ned… det har blivit en vana. Jag håller ögonen öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt ansvar. Jag tar mig upp omedelbart.
Jag går längs samma gata. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag går runt det.
Jag går längs en annan gata.
/Gerda
Håller med annonym.
Oron och räddslan för att vara ensam resten av livet e det som får mig att bearbetat allt jag har upplevt och utsats för som har gjort mig ososial.
Så ta till vara den känslan och gör något gott av den.
/Nova
När jag "började om" med M i början på sommaren var det både en och annan som sa till mig att vi vill inte säga "vad var det vi sa....." framöver.
De var helt inne på att han skulle dra igen och där skulle jag stå sårad än värre. De ville inte se mig så igen!
Jag tvekade en hel del ska Du veta, var nära dra mig ur, mycket nära men tänkte att man kan ånga det man inte gjorde....
Det har också tagit tid för några acceptera att det går bra men nu tror jag att de förstår att det faktiskt funkar.
Så våga tro på det DU vill! Gå inte efter vad andra tycker eller vad man bör tänka.
Lägg inte det andra livet åt sidan men vänta ut Mr Dryg och se var det tar vägen är min tanke.
Helt enkelt: Gör vad DU vill och det tror jag på att Du gör! Gå efter magkänslan och den lutar väl åt Mr Dryg...?
Take Care!
Magkänsla är bra saker. Tycker du verkligen om honom ska du satsa, man kan ju inte bara strunta i någon för att man är rädd att bli bränd?
Samtidigt kan jag väl hålla med Suntui till en viss del att det låter lite konstigt. Han måste möta dig lite på vägen helt enkelt.
Lattgirl: Jag ska försöka att inte vara så harrig och lyssna själv på min egen magkänsla, för det är som du säger även om jag skulle vilja berätta allt så är det ju omöjligt.
Och jag är alltid glad för att folk delar med sig av sina åsikter, även om det inte alltid är det jag vill höra.
Latja: Jag är väldigt glad för att jag vågar och för att jag fortfarande har hopp.
Fredrik: Resultat kommer förmodligen under morgondagen =)
Gerda: Räddsla och oro kanske inte är fel att känna så länge det inte begränsar oss från att göra saker vi vill. I det här fallet kan jag väl övervinna dem genom att skaffa mig positiva erfarenheter inom det som skrämmer mig, som att hoppa upp på hästen direkt när man blivit avkastad.
Men självklart finns räddlan där som ett slags skydd för oss, för att hindra oss från att göra farliga saker men ibland är den orelevant. Att veta vilket är väl något vi med våra erfarenheter få avgöra
Tack för dikten. Jag ska tänka på den och ta till mig budskapet.
Nova: det låter bra. Lycka till!
Turtlegirl: Du ska veta att jag tvekade också ibörjan när du började skriva om M, men samtidigt visste jag att jag hade gjort samma sak om jag var i din sits. För jag är en hopplös romantiker.
Min magkänsla inte bara säger Mr Dryg, den skriker Mr Dryg. Jag tror och hoppas att jag kommer känna när det är dags att släppa taget men just nu mår jag bra i det här.
Caesar: Nej, om man struntar i att satsa för att manär rädd för att bli bränd har man väl förlorat spelet, men samtidigt så måste man vara redo. klarar man inte av att bli bränd ska man slicka sina sår innan man ger sig ut igen.
Jag tycker han möter mig, men kanske inte riktigt halvvägs och kanske inte lika mkt som jag skulle önska men tillräckligt för att jag ska känna mig tillfreds..just nu.
Skicka en kommentar