Fan! Du är GRYMT snäll och helt underbar! Tack!
Inkommande sms från Mr Dryg tidigare idag.
Tydligen tog han det på helt rätt sätt och fick inte panik. Men tyvärr jobbar han hela nästa vecka så det blir ingen resa =(
Men han tyckte jag kunde bjuda med någon annan, men jag sa som det var att om det inte var med honom jag åkte så hade jag ingen lust.
Då kallade han mig för ängel =)
Men nu är statusen följande att han är bortrest hela den här veckan, jobbar dygnet runt nästa och veckan efter det åker jag bort. Och då tror jag att vi är uppe i fem veckor utan att hinna ses. Så vi har ju inte oddsen på vår sida. Det är på tok förtidigt att vara ifrån varandra så här mkt. Jag undrar om det kommer funka...
9 kommentarer:
Sådärja inte bara jag som kallar dig ängel längre.
Han e nog värd att vänta på skall du se.
Så skit i oddsen vet jag och satsa på honom om han känns rätt.
/Nova
jag tror att det kommer funka.. det är ofta vi tjejer som behöver träffas mer för att hålla våra känslor vid liv har jag insett, grabbarna är lite coolare och kan lätt låta det gå några veckor. Det kommer gå super ska du se ;)
Jag tror att det kommer att gå åt helvete men hoppas på motsatsen.
//För bitter för tro, hopp och kärlek.
Oj det var snabbt jobbat.... gifta sig redan?
För om jag inte missminner mig så är den bruden rätt så ny...?
(Minns jag fel?)
Stackars bruden.....
Nova: Nej, men du var först! =)
Jag hoppas även han väntar och att han är värd det.
SITC: kanske, aldrig tänkt på att det skulle vara någon skillnad. Men jag behöver bekräftelsen. Jag kopplar lätt bort och som det är nu minns jag knappt hur han ser ut.
Suntui: Duhar ju haft rätt förr =( men kanske, kanske går det vägen den här gången, men egentligen tror jag som du. Det är ju mig vi talar om.
Turtelgirl: Jag gissar att du syftar på skitstöveln i förra inlägget. Det är hans sambo sen sju år som han hela tiden sagt att han hatar.
Det är synd om dem båda för att de nöjer sig.
Jag vill verkligen tro att det ska funka.. är det rätt så är det lätt. Trots allt som talar emot det.
Latja: Tack söta du!
Det är ju lätt, när vi väl ses och hörs. Det svåra är att hålla det vid liv när tiden går så mellan gångerna.
Vill inte råda dig till något. Men undrar som en flundra. Är komplimanger om din person du får från någon lika med vad den känner för dig som person? Eller inger fler komplimanger hopp om att den ska känna nåt mer?
Bekräftelse kan betyda så mycket olika saker, tänker jag. Ska man fråga tills man får vet eller ska man vänta i all evighet? På vadå?Och vad behöver du? Och vad är du beredd att ge om du får det du mest behöver? Och vad vill DU? Är din vilja mest beroende av vad någon annan vill, tänker och känner? Även om den inte vet vad den vill, tänker och känner?
Finns säkert inga enkla svar. Men vet själv hur känsla och förnuft kan spela en spratt. Ibland har jag märkt att människor mer lagda åt det känslomässiga har fått en balans i sina liv när det för ett tag fokuserat mer på förnuftet och lite disciplin för sitt eget bästas skull. Och tvärtom. Logiska, strukturerade, analytiska människor borde kanske släppa loss lite. Fast ingen är ju bara det ena eller andra. Men man kan ha mer vikt åt en av sidorna. I ärlighetens namn tror jag att de känslomässiga har fler valmöjligheter medans de som är åt andra hållet kanske aldrig kommer ha samma kapacitet p g a att de inte kan förstå känslors innersta väsen då de ju inte kan känna dem, bara försöka förstå dem och det är ju inte riktigt samma sak. Talar om de extrema. Och syftade så rakt inte på dig.
Ville bara dela med mig lite av mina erfarenheter av möten med män men framförallt mötet med mig själv. Tror, men bara tror inte du behöver sätta dig i en "kanske-ratad" roll i förskott. Tror du behöver respektera dig själv och bestämma dig för något utan den andres inblandning. Som grund. För att bli mer tydlig och få tydliga svar tillbaks. Tycker du verkar ha sådant mod och vilja att satsa men genast när du slängt fram det så drar du tillbaks och väntar. Undrar bara varför? Inte för att du väntar på den andre eller inte vet vad du känner just nu eller vad du tror ni har varandra. Utan på djupet. Varför?
/Gerda
Gerda:
Du lyckas alltid sätta en spegel framför näsan på mig och låta mig se saker ur ett annat perspektiv. Vem är du? Och hur kan du vara så klok??
Okej, Komplimanger. Varför blir vi glada för komplimanger överhuvudtaget, egentligen. Om vi vore tillräckligt trygga i oss själva borde någon annans åsikt om oss inte spela någon roll. Jag tror att det är få människor som kan räkna sig till den kategorin. Jag blir glad för att det visar att någon uppskattar mig, i det här fallet någon jag vill ska uppskatta mig. Självklart kan man ge komplimanger utan att det behöver betyda något, men det räknas inte som negativt. Det är väl alltid positivt?
Ang bekräftelsen. Den går kanske i hand med stoltheten? Om du undrar något så frågar du för du vill inte leva med ovissheten. Men andra saker, är det inte lika enkelt med. Du kan inte fråga någon du precis träffat om han/hon tycker om dig. För det strider mot de sociala normerna av vad man gör och inte gör, så du letar efter en bekräftelse. En bekräftelse om att man är sedd. Jag vill svara att vad jag känner inte har att göra med en ev bekräftelse, men det vore lögn. Jag påverkas av det. Ser någon mig och ger mig uppmärksamhet så ökar mitt intresse. Men det går inte att väcka det enbart pga det. Jag tror det har att göra med en rädsla för att bli bränd så man investerar sina känslor i någon som verkar kunna besvara dem.
Jag vet inte riktigt åt vilket håll jag ligger mest. Det kanske är så att i en del saker är jag mer förnuftstyrd och andra mer känslostyrd. Fast om jag ska välja tänker jag nog mest förnuftsmässigt. Men som sagt har ingen aning egentligen.
Återigen handlar nog mkt om en rädsla för att bli bränd. Jag kan vara tydlig med vad jag vill, oftast. Men så kommer andra faktorer som spelar roll och påverkar saker och ting in i bilden som även påverkar min vilja. Inget är konstant. Intressant det du skrev om att jag lägger fram det jag vill och sen drar mig undan. Det ligger nog mkt sanning i det. Kanske är det för att jag ser relationer som ett samspel. Där det handlar om ett givande och tagande och jag känner att jag måste ge den andra personen möjlighet att reagera på det jag sagt och gjort. Men på djupet vet jag inte. Tyvärr.
Jag hoppas jag jag gav svar på lite funderingar.
Skicka en kommentar