En kollega kommer in med sin två månader gamla dotter. Och det händer något. Jag reser mig upp efter att ha kämpat emot i några minuter och ber att få hålla, och så placerar han henne i min famn och det infinner sig någon slags frid.
Att se på henne i min famn.
Det uppstår kärlek.
Sen blir jag sittande där, mattar, rappar och jollrar med tösen och när de andra kollegorna smyger sig fram för att titta så går jag in i beskyddar ställning men visar stolt upp henne, som om jag hade något med hennes existens att göra.
Vi blir sittandes hon och jag, och det känns som allt annat bara känns meningslöst och när hon tittar mig rakt i ögonen och hon ler är jag förlorad.
De gick för några timmar sen och jag vill bara att han ska komma tbx med henne.
Jag skrämmer mig själv. Ni kanske inte vet det här men jag gillar inte barn.
Jag vill inte ha barn. En av de största anledningarna till att det tog slut med mitt ex, var att han längtade efter barn och jag tyckte att de var bara idioter som bekom sig med sånt.
Jag är tydligen inte immun mot den biologiska klockan trots allt.
2 kommentarer:
Jag är inte heller överförtjust i barn (var det som tonåring), men att hålla i dem och gosa med dem en liten stund kan var underbart.
Visst känns det lite extra i hjärtat då!
Man vet att man ska lämna tillbaka barnet om bara en liten stund.
Tror att känslan inte hade varit lika underbar om någon kom och sa "Varsågod ta hand om henne/honom resten av ditt liv..."
Fast vad vet jag? Kanske dags för våran Superflicka att skaffa smått? :-)
Hossan: Nej hade hon börjat skrika eller dylikt så hade förtrollningen varit bruten. Men jag visste inte ens att jag kunde uppskatta att hålla ett barn, om så bara för en liten stund. Min uppfatning är att de bara skriker och är jobbiga och så läcker de från alla möjliga hål.
Åh nej inget smått här inte. Då krävs det ju faktiskt att jag träffar någon jag vill ha barn med och det är bara en man jag känt så med, och jag tror du kan gissa vem ;)
Skicka en kommentar