Jag är inte mig själv. Inte den jag brukar vara. Normalt är jag fylld med energi, planer och livsglädje. Men nu är det som en en tomhet tagit över inombords. Den gnager i själen av rastlöshet men mest av allt känner jag mig uttråkad, så fruktansvärt uttråkad. Inget känns så där som det brukar. Jag vill bara vara ifred, men jag står inte riktigt ut med mitt eget sällskap, och jag vet inte vad som är fel på mig. Var kommer rastlösheten ifrån och varför känner jag mig så ohjälpligt uttråkad? Jag känner mig inte deppig, ledsen eller nere på något sätt, allt är som vanligt, alla är som vanligt, utom jag. Ingen märker något, knappt jag själv bara ibland och då vill jag skrika högt att allt tråkar ut mig.
Var på fest igår. Samtal som normalt skulle fått mig att veva frenetiskt med armarna som jag brukar och ropa ut mina åsikter, så som det brukar vara. Men inte igår, igår satt jag tyst och drack mitt vin.
Träffade en vän jag inte sett på evigheter, men orkade inte prata mer än de vanliga artighetsfraserna. Vad är det för fel? Jag har inget att vara uttråkad eller ledsen över.
Jag flyr in i fantasin. Om du får välja att göra precis vad du vill just nu vad skulle du göra då tänker jag när jag ligger i soffan, och jag kommer inte på något jag vill göra, inte någon jag vill träffa. Jag vill bara ha en mening.
Jag tänker 14.45.44. Men det kan inte vara det. P var fel, jag vet det. Jag är över honom, den P jag blev kär i en gång finns inte längre. Han skulle aldrig dumpa mig på ett sms. Varje gång jag tänker på det där smset så blir jag så arg så det blixtrar i mig så det kan inte vara det som spökar. Jag har gått vidare lagt det bakom mig. Likväl grät jag när jag hade tvättstugan härom dagen och tvättade lakanen han sovit i. Men det vara nog bara Pms för jag är smartare än så och jag har mer självrespekt än så. Att gråta över någon som inte finns, någon som bara vara en fantasi. Det är inte jag.
Men likväl är jag så uttråkad att jag vill skrika av frustration och jag vet inte hur jag ska bota mig själv.
3 kommentarer:
Det är en fas tror jag. En fas i den sorg man känner efter att det blev som det blev.
Min fas att känna och vara så där kom någon månad efter att det hela tog slut, något oväntat. Ingen lust prata och bjuda på mig själv. Låt mig vara var det mest! Jag var låg även om livet fungerade.
Går det över? Jo det gör det skönt nog men det tar den tid det tar.
Sen så tror jag att det går åt mer energi än vad man tror till att bara vara!
Energin kommer tillbaka, smygandes, men skönt när den dyker upp tillbaka!
Turtlan
Jo det är en fas och jag ska försöka lyssna på kroppens signaler nu.
Men jag tror verkligen jag är över P, jag känner mig inte deppig eller nåt. kanske förtränger jag det kanske är det bara ett efterskalv eftersom det var värsta såpan här ett tag. Men nu blir det alltså lugn i stugan iaf tills månade är över haha!
Skicka en kommentar