Igår var det släktträff. Min familj är lite lustig eftersom vi har schemalagda träffar var tredje månad. Jag hade en dålig morgon och kände inte för att vara glad och social. Ville helst ligga hemma och stirra upp i taket. Men det är inte acceptabelt beteende. Systern ringde och skrek i luren flera gånger under fm om vilken hemsk människa jag var som försummade min familj. Jag försökte förklara att jag längtat efter att ligga hemma ensam hela veckan men det var minnsan inte okej. Jag hade ju varit på jobbet varje dag så jag kunde ju inte må så dåligt. Att försöka åberopa krossat hjärta som legitimt skäll att slippa umgås med ett gäng människor vars gener jag råkar dela men i övrigt inte har något gemensamt med var skandal. När mobilen gått varm med ett samtal i minuten och "hot" om att familjen skulle titta in hos mig efter middagen var det bara att klä på sig och åka i väg och spela lyckad, glad människa. För det är så det går till på släktträffarna, en evig tävlan i vem som är lyckligast.
Jag är också den enda i vuxen ålder som är singel, vilket automatiskt leder till att de sitter där hand i hand lägger huvudet lite på sned och tittar oroligt på mig. Vad ska de bli av henne? Som om inte detta var nog så finns det i min familj som i de flesta andras dolda konflikter. När jag väl anlände blev jag därför inskickad med uppgift att lätta upp stämningen. Från och med nu ska jag bli en liten grå mus som sitter tyst i ett hörn. Då kanske de inte ens kommer märka om jag inte dyker upp i fortsättningen. jag funderar även på att hyra in en en långhårig, tatuerad, svärande, arbetslös musiker som pojkvän för nästa träff. Det vore så värt det för att se deras minner.
3 kommentarer:
Det låter lite tragiskt kanske, men jag är uppriktigt sagt glad för att min släkt varit dåliga på att yngla av sig och dött tidigt.
Allting blir så mindre roddigt då.
Jag avundas dig inte.
Ack så bekant! Samma här! Brukar försöka undvika såna där träffar.
Hela halva släkten har ju trott att Resevännen varit min kille så då har jag passat in i mallen. Mallen att man inte ska vara singel.
Jag har också aldrig gillat bli ivägtvingad på saker! Numera bättre säga nej till sånt men det fungerar ju inte alltid göra det....
Take Care!
Turtlan
Suntui: Jag förstår dig. Visst familjen är bra att ha ibland men oftast ser man till att skapa sig en egen familj. Hos mig förökar de sig som kaniner =)
Turtelgirl:Jag försökte säga nej, men det går ju inte när de ringer sönder en. Men det gick bra. Normalt har jag inga större problem med att umgås med dom det är bara att det vore skönt att slippa när man inte är på humör
Skicka en kommentar