Det som inte får hända

Ikväll var det dags för after work med mina kollegor. Det var jag som tagit initiativet och jag som valt ställe. Stället som jag valt var det som jag och P åt middag på under vår allra första riktiga dejt. Jag har inte varit där sen dess för att det känts lite för känslosamt, men igår tänkte jag att det bara var löjligt av mig att undvika gå dit

Väl där kändes det okej, jag sneglade lite på bordet vi suttit vid den där kvällen för två år sedan. Mindes hur han dragit ut stolen åt mig och hur jag inte fattat att han försökte vara en gentleman. Mindes våra trevande händer över bordet. Log lite för mig själv och återgick till samtalet med kollegorna. Gick ut för att röka en cigarett. Mot mig kommer ett par gående. Det är inte, jo det är P!! Vad i helvete. Det är här jag hatar mig själv för att jag är en sån där äckligt positiv väluppfostrad sak. Han går förbi mig med men innan han hinner passera mig ropar jag hans namn. "Nä men hej vad kul att se dig säger jag."
I mitt huvud har bilden av när jag någon gång skulle springa på honom sett ut som så att jag skulle passera honom, ge honom onda ögat och kanske spotta på trottoaren för att markera hur avskyvärd och patetisk jag tycker han är. Så varför jag leende hälsar på honom och låter honom krama om mig är bortom mitt förstånd. Varför jag är trevlig mot den illa klädda mini asiaten han har som sällskap förstår jag inte heller. Men jag står där med leendet klistrat på ansiktet och småpratar. Inte falskt leende, utan leende som att det var vem som helst jag inte sett på ett tag. Jag förvånar mig själv.

När jag går tbx till mitt bord känner jag mig smutsig. Tanken på att den fega skiten rört vid mig äcklar mig. Jag beställer in ett glas vin till och känner hur adrenalinet pumpar genom min kropp. Hela min kropp skakar och hjärtat slår hårt i bröstet. Jag sveper vinet och beställer in ett nytt samtidigt som jag hela tiden ser dem i ögonvrån. Jag berättar tillslut för mina kollegor. Vem P är och var han sitter, visar tom upp mitt sms. Jag känner mig lite nöjd med att mitt sällskap består av sex stycken mkt liggabara killar som sitter och skrattar åt mina skämt och att samma killar tittar på honom hånar hans klädsel och hans dejt och försäkrar mig om att jag är 100 gånger snyggare. En tjejkompis hade förmodligen gjort samma sak men det hade inte räknats.

Inne på fjärde glaset vin, samlar jag till mig tillräckligt med mod för att granska dem närmare. Tjejen är helt såld på honom. Hon leker med sitt hår och flyttar sig hela tiden närmare honom. Det ser nästan ut som hon hänger över honom. P verkar inte ge så mkt respons. (av respekt för mig eller av ointresse vet jag inte) Men han gestikulerar med händerna när han pratar precis som bara han gör, på hans speciella sätt och han verkar ha trevligt och skrattar ibland och lyssnar uppmärksamt på det hon säger. De sitter kvar länge.

Hon går på toa och jag undrar om jag skall gå fram till henne och förklara för henne att P även tog med mig hit på första dejt. Att han kommer ligga med henne och säga att han bara gör det om det känns helt rätt och att det var minst ett år sedan sist. Men jag inser att jag bara kommer framstå som ett psykopatiskt ex och att hon förmodligen bara kommer att skratta inombords åt mig så jag tycker lite synd om henne, för jag vet vad som förmodligen väntar henne och jag undrar hur många fler det finns av oss. Tillräckligt många för att starta en klubb?

P lämnar bordet för att gå på toa. Jag funderar på att gå fram till honom ställa honom mot väggen. Hur fan kunde du? Har du inget hjärta i kroppen fattar du inget, men adrenalinets pumpar i kroppen och jag är osäker på att benen kommer vara stadiga nog och om rösten kommer bära. Under hela tiden han är borta funderar jag på att gå till honom och säga vad jag känner men medan jag försöker samla mod har han kommit tbx.

Jag fortsätter svepa vinglas efter vinglas, fast jag i normala fall sitter och smuttar på ett glas en hel kväll. Tillslut går de äntligen. Jag funderar på om de åker hem tillsammans men bryr mig förvånansvärt lite. Att jag överhuvudtaget kunnat hålla god min och suttit i samma lokal, bara några få meter från P när han är på dejt förvånar mig och imponerar lite på mig.

När jag åker hem, yr av vinet. Tar jag fram mobilen och skickar ett sms till honom. Det blev ganska långt och intresserar förmodligen inte er men jag skrev vad jag känt för honom. Att jag tänkt på honom de två senaste åren och att om jag fått möjligheten hade jag gjort allt i min makt för att göra honom den lyckligaste mannen på jorden.
När det var skickat, kände jag mig klar. På något plan ville jag ändå att han skulle veta att han inte var vem som helst för mig. Nu när det är sagt finns inget kvar. Jag är över P, och jag tror nog inte att han var rätt för mig när allt kommer omkring. För jag vet inte längre vad som var äkta mellan oss.