Fars dag

Min pappa är mitt allt.
Och bara tanken på att en dag förlora honom gör mig skräckslagen.
Men jag döljer det bra.

För jag är en dålig dotter.
Jag ringer nästan aldrig.
Åker ännu mer sällan och hälsar på
och när jag väl är där så är det alltid en massa tjafs.

Och jag drar mig undan, undviker
men jag förstår det inte.
För jag vill berätta vad han betyder, hur mkt jag älskar honom och allt som jag borde säga innan det är försent.
Men jag säger ingenting.

Idag tittade jag på honom, han har blivit så gammal och sliten.
Hans kropp orkar inte lika mkt som förut.
och så lovar jag mig själv att åka dit oftare.
Men jag vet att det är lögn, att jag inte kommer göra det.

Pappa är svår.
Aldrig visa känslor.
Det är så han har uppfostrat mig.
Bara svag människor gråter SG.
Du måste alltid vara stark.
Du måste alltid klara dig själv.

Det var han som gjorde att jag tillbringade min första natt ensam på ett hotell rum i Paris livrädd på väg till släktingar jag aldrig tidigare träffat. Där de talade ett språk jag knappt behärskad och en kultur jag inte förstod. Det var en jobbig sommar.
Men efter det är jag inte rädd längre.
Det är han som gjort mig till den jag är.
Du kan klara allt om du verkligen vill.
Men aldrig att han skulle säga att han var stolt över mig.

I somras tog han mig åt sidan och grät.
Förlåt att jag inte funnits där, förlåt att jag varit en dålig far för dig.
Och han har rätt för han har inte funnits där.
Under hela min uppväxt efter att mamma dog flydde han.
Och om han orkade skulle han fortsätta fly.
Men nu sitter han i sin soffa gammal och trött.
Nu flyr jag istället, fast jag egentligen inte vill.