Jag är ett jävla skämt

Jag vet att jag inte skrivit mkt om Norrlandspojken, och jag vet egentligen inte varför.
För att det flöt på bra, smidigt.
Jag var den som var motsträvig inte vill. Yrade om öppet förhållande och han sa att han inte ville för han träffat den finaste.
Han överöste mig med kärleksförklaringar, vacker smart, rolig och gudarna vet vad.
Och sen sa han: Nu vill jag att vi kör på riktigt. Jag vill att du blir min flickvän. Och jag funderade över saken och tänkte att kanske ska den fina killen få vinna som det ska vara i sagorna.
Så jag sa okej, vi kör.
På lördagen går han ut, och jag vet att det finns två tjejr som är intresserad av honom som ska med.
Jag har aldrig varit den svartsjuka typen, och fram till midnatt messar vi som vanligt.
Sen slutar han svara och jag messar flera gånger och får fortfarande inget svar och inte ens den vanliga godnatt pussen.
Och hela min magkänsla skriker att något är allvarligt fel.
Och hela dagen passerar utan ett ljud, och det är så långt ifrån som det brukar som det kan vara.
Och när kvällen kommer och jag slår på datorn är han online på msn.
Jag frågar rakt ut, för jag vet inget annat sätt.
Hände det något jag borde veta om igår?
Och han slingrar sig som en jävla ål och kallar mig svartsjuk och orationell.
Jag svarar allt du behöver säga är att nej, inget hände.
fast jag vid det här laget redan insett att det inte är sant.
Han fortsätter slingra sig, men jag ger mig inte.
Så kommer det fram:
Anna sov här.
Kysstes ni?
Ja
Hade ni sex?
Ja

Och min vrede vet inga gränser. Svart giftigt hat flyter fram genom mina fingrar.
Och han säger, det betydde inget och jag känner mig rutten och massa annat jävla skit som inte betyder något alls. Och jag önskar han stod framför mig istället för att sitta uppe i sin incesthålla uppe i skogen, så jag kunde spotta honom i ansiktet.
Och idiot som han är försöker han lägga skulden på mig, men du var ju ute åt middag med ditt ex i fredags, hur vet jag att inget hände?
Och jag säger, plocka fram din jävla ryggrad, din manlighet och ring mig istället för att ta det här på msn. och han svarar jag ska faktiskt jobba imorgon.
Och då funderar jag allvarligt på om jag ska ta tåget till honom och sparka honom hårt på pungen.

Det är inte det att mitt hjärta blivit krossat, det är något mkt värre.
Känslan av att ha blivit sviken, huggen i ryggen.
Att inte kunna lita på.
Man träffar någon som säger fall för mig, fall för mig!
Jag är så jävla kär i dig. Jag tar emot dig. Jag kommer finnas här för dig.
Och jag tänker okej, han är ju trots allt väldigt fin och han är kanske inte det jag söker, men jag söker nog fel.
Kanske ska jag satsa på den fina killen, ge det en chans
och mindre än ett dygn efter jag säger okej vi gör ett försök knullar han någon annan.

Hur är det meningen att jag någonsin ska kunna lita på någon, någonsin igen?