Hans version

Jag svarade utan att titta vem det var som ringde, och så hör jag hans röst. Blandade känslor av att vara glad att höra den samtidigt som de väcker liv i all ilska.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det jag egentligen vill är att bara skrika alla fula ord jag kommer på, säga saker jag vet skulle såra och trycka ner honom i skorna. Jag vet hans ömma punkter. Men det är inte därför jag vill prata med honom. Jag vill höra hans version, så jag ber honom förklara.

Jag så förvirrad SG, vet inte hur jag kunde sabba allt, såra dig.
Jag är så ledsen.
Och det är inte det jag vill höra. Jag vill ha en logisk förklaring, vad för tankar som gick igenom hans huvud när han låg med henne.
Men någon sådan får jag inte, och när jag tänker efter så vet jag inte riktigt vad han skulle säga som förklarar.

Istället pratar vi om oss. Om det som varit min osäkerhet hur den påverkat honom och hur jag i min rädsla för att såra honom stött bort honom.
Inte direkt men indirekt genom att lägga upp brasklappar. Som i fredags när vi pratade om min resa, hur saker skulle vara då och jag svarade att jag inte visste.
Det kan vara så att jag tillbringa all min tid med att skriva milslånga mail till dig eller så träffar jag en brunbränd surfarpojke och hånglar med.
Och det var menat som ett skämt, och jag är inte sämre människa än att erkänna att det var osmakligt. Men när vi pratar tar han upp det om och om igen. Men du sa ju faktiskt...
Och allt det bra fina jag sagt nämner han inte och det slår mig exakt hur osäker han är. Hur liten han är och bitarna faller på plats.

Han är en sådan som behöver bekräftelse om och om igen med stora tillitsproblem.
Ingen kan ge dig så mkt bekräftelse som du behöver Daniel, och det som uppenbarar sig för mig just då är något han själv är medveten om. Jag vet, säger han.
Jag har blivit bedragen och trampad på av tjejer så många gånger, det gör att jag har svårt att lita på.
Alla dessa tassiga människor, tänker jag.

Vi fortsätter att prata och jag pendlar mellan att skälla, gråta, trösta och ge råd.
Och när vi sitter där och gråter på var sin sida av luren kan jag inte låta bli att skratta.

Och han ber om förlåtelse om och om igen.
Jag har sårat den finaste flickan jag träffat och förstört det bästa som hänt mig. Jag ångrar mig så otroligt mkt och om jag på något sätt kunde göra det ogjort skulle jag. Och jag hör hur han gråter som ett barn på andra sidan luren.

Vill du ha mig tbx? frågar jag för det slår mig att han inte sagt det.
Jag förstår inte hur du skulle kunna ta tillbaka mig.

Jag kanske skulle kunnat, det hade kanske funnits en liten, liten chans om du hade kämpat, om du varit en man och ringt direkt, skickat patetiska blommor vad som helst. Om du kämpat. Men nu, nej.
Du har inte kämpat.
Du har suttit där hemma med din ångest utan att göra något åt saken och nu är det försent.

Kan vi iaf vara vänner, jag vill inte förlora dig i mitt liv hurklar han fram.
Nej, det är försent för det också. Kanske en dag när tanken på dig inte gör mig illamående men nu vet jag inte hur det ska gå till.

Och innan vi lägger på säger jag. Jag borde inte ge dig råd, för egentligen vill jag att du ska krossas och få smaka på din egen medicin, men jag tänker säga det här iaf.
Hon du låg med har kille och om ni blir tillsammans, vad är det som hindrar henne från att göra exakt samma sak mot dig?

Och när jag lagt ifrån mig telefonen, känner jag att jag redan fått min hämnd. Jag kommer inte längre vara en del av hans liv och det smärtar honom mer än mig.
Och så är ilskan bortblåst.

Jag är glad att jag lyssnade på honom, att vi pratade.
Nu förstår jag, även om det dröjer tills jag förlåter helt.

Dags att gå vidare...