Mr söt förtsätter vela

Nu har filat på det här inlägget i nästan ett dygn, men får inte till det.

Det har varit så många olika turer fram och tbx den senaste veckan att jag inte ens orkar dra hälften. Han ville ta en paus i fredags och jag svarade att det inte inte på något sätt var okej och förklarade att jag tyckte han var en stor skit. Men han har trots det hört av sig flera gånger om dagen. Mycket kärleksförklaringar och försök att lätta sitt dåliga samvete har det blivit. Jag har varit hård som sten, men gick i torsdags gick jag ändå med på att träffa honom.

Vi gick ut och tog en drink och pratade lite, stackaren är så förvirrad. Återigen förklarade jag att det inte var okej och han kunde ringa mig när han väl bestämt sig för hur han ville ha det. Om han hade tur kanske jag fortfarande skulle vara singel och vilja träffa honom då. Det var väl inte det svar han hade hoppats på att få, men han sa att han förstod.

Trots sin ringa ålder kan jag väl kosta på mig att erkänna att han faktiskt är mer mogen än mig. Han förklarade att han hade känslor för mig, och jag ställde mig frågande till vad för typ av känslor han hade, vänskapskänslor eller attraktion eller vad? Men är du trög på riktigt eller? Jag är ju kär i dig, fattar du ingenting!! Av någon anledning så var sista gången någon förklarade att de hade den typen av känslor för mig också en total överraskning.Jag får väl ta att jag uppenbart är trög men är det meningen att jag ska gå runt och ta förgivet att det är så folk känner. Jag kommer aldrig fatta det om personen inte säger det rakt ut, om jag ens fattar det då. Så vi står där mitt på Medborgarplatsen och Mr söt har just släppt ner bomben att han är kär i mig och jag känner hur det snurrar till i huvudet på mig utan att ha en aning om vad jag ska säga eller göra. Så jag säger att jag tycker iaf du har bettet dig som en skit varpå han börjar gråta. Det är då det brister för mig, för jag må vara bestämd och hård men tårar har jag aldrig kunnat vara kall inför så det slutar med att jag tröstar honom för att han inte vill träffas mer. Och samtidigt skäller ut honom för att han inte låter mig vara arg på honom ifred. Jag har aldrig hävdat att jag är normal.

Vi åker hem till mig så vi kan prata mer ostört. Det finns inte så mkt mer att säga, han behöver tid men kvällen blir lyckad iaf, för lyckad egentligen. Vi tänder massa ljus och sätter på lite musik och myser ihop oss. När solen börjar gå upp går vi och lägger oss väl medvetna att när vi väl vaknar så är det slut. Han kommer gå och vi kommer kanske aldrig ses igen. Han säger att vi är idioter som har trevligt nu när vi vet vad som väntar att det bara kommer göra saknade värre, men jag tycker att morgondagen är långt borta och vad den för med sig för sorger kan vi ta då. När vi vaknar är allt som vanligt i några minuter. Vi ligger tätt intill varandra och sen slår det oss att det är dags att ta adjö. Jag tittar på fönstret, persiennerna är neddragna och säger om det är sol och varmt ute så tillbringar vi dagen ihop. Vi tar din bil och åker bort någonstans. Han ler och tycker det är en bra idé. Ingen av oss har några planer för dagen så varför inte. Och när vi kryper upp tillsammans hand i hand och tittar ut genom fönstret mötts vi av ett grått, regnigt Stockholm. Där inte ens den mest optimistiska människa kan få det till att det är fint väder så vi klär på oss säger hej då. Kanske ses vi igen, kanske inte. Men Supergirl landar alltid på fötterna.