P som i perfekt

P är en av de som jag verkligen på riktigt varit kär i, hejdlöst förälskad.

En tidig vår dag träffade jag honom, efter att ha mailat ett tag på en dejting sida. Jag var inte alls sugen på att gå på date och jag minns hur jag motvilligt gick dit. Men i samma stund jag såg honom försvann motviljan och vi gick och fikade, satt kvar tills ägaren fick be oss att gå.

Jag var mitt uppe i en karusell med A, killen som jag trodde jag var kär i men så här i efterhand vet jag att det inte alls var något åt det hållet utan något betydligt mer osunt. Men det är en helt annan historia. Jag lät mig ryckas med av en av As karuseller åter igen och glömde P. Vi hördes inte av. Historien kunde ha slutat här men det gjorde den inte.

Några veckor senare dök han upp i min tanke. Jag skickade ett sms. Fick inget svar. (senare har han bestämt hävdat att han aldrig såg det) En vecka efter det skickade jag ett mail och frågade om han ville ses. De ville han jätte gärna. Jag tror det var en av de bästa kvällarna i mitt liv. Så här skrev jag då:

Var på date med P i lördags- för att beskriva det med ett ord skulle jag säga WOW!

Vet inte riktigt vad jag ska börja, så jag tar det från början. Han hade bokat bord åt oss på en fin restaurang. Var ganska nervös. Jag har varit på en del dater men inte på en fin restaurang, där bord var bokat och hela grejen. Han drog tom ut stolen för mig, vilket blev ganska pinsamt för jag fattade inte att det var mig han drog ut stolen till så jag gick runt bordet och satte mig på den andra stolen. när jag såg hans min fattade jag. Haha snacka om att inte vara van vid att bli uppvaktad. Vi satte oss vid ett bord för två med underbar utsikt. Tittade på menyn för att beställa- panik! Allt var svindyrt (iaf för en fattig deltids arbetslös tjej som mig) Hur som helst hade jag riktigt trevligt sitter och tittar varandra djupt i ögonen och skrattar åt varandras skämt. Klockan tickar på och plötsligt har vi suttit där i fyra timmar. När notan kommer in tar han den, betalar. Jag erbjuder mig självklart att betala men han säger bara att jag kan betala nästa gång. Jag säger att han skämmer bort mig, varpå han svarar " jag har inte ens börjat" Det kändes ganska ovant att själv bli den som blir bortskämd, det brukar vara tvärtom.

Han följer mig till tåget trots att det är en omväg för honom. Lägger armen om mig och kysser mig mitt på gatan. vägen till tåget tog väldigt lång tid. Vi stod och hånglade med varandra i varje hörn vi hamnade i. Höll på att missa mitt tåg för att vi hade det lite svårt att slita oss från varandra. När jag springer till tåget kändes det som att jag svävar på rosa moln. När jag satt mig på tåget växter dock fröken livrädd sig större inom mig. När jag väl är framme har jag bokstavligt talat svårt att andas. Hela grejen med att jag faktiskt träffat nån som jag faktiskt gillar och som gillar mig och verkar vettig gör mig skraj. Tänk om jag faller för honom och han visar sig vara en skit?

Efter den kvällen hördes vi varje dag. Sågs så ofta vi kunde. Jag var livrädd för jag kände så starkt för honom men han visade mig om och om igen att jag var trygg med honom. Efter en vecka skrev jag det här:

P frågade mig ikväll vad jag ska göra i sommar. Jag kommer inte ha någon semester utan ska jobba. Han undrade om jag ville åka utomlands med honom i Juni. Han har en lägenhet utomlands som han ska vara i hela sommaren och ville att jag skulle komma och hälsa på honom. Det verkar som att han gillar mig, annars skulle han nog inte frågat det?

Han behandlade mig som en prinsessa. Det var bara P. Precis då som nu fanns det andra pojkar i bakgrunden men jag bröt med alla. Allt var enkelt och rätt med honom visst var jag rädd men jag trodde nog någonstans att de skulle vara vi . Hur skulle de inte kunna vara vi när allt var så perfekt? Jag var mer förälskad än jag varit i någon tidigare. Jag drömde om hur vårt liv skulle se ut. Jag försökt förtvivlat hitta fel på honom, hitta något som jag störde mig på. Jag hittade en sak. En fjuttig sak. Han hade torra händer! Så jag förlikade mig med att han var perfekt och jag fick stå ut med det. Det enda negativa det innebar för mig var att jag själv fick en press på mig att var lika perfekt.

Jag håller verkligen på att falla för P. Han är den snällaste och mest omtänksamma killen jag träffat på år och dagar. Jag tror verkligen att han tycker om mig. Inte för att han säger det så mkt utan för blicken han tittar på mig med. Små saker han gör, som när jag bad om ett glas vatten när jag var hemma hos honom och han står och spolar i kranen i en kvart för att jag ska få den perfekta temperaturen på vattnet. Hur kan jag motstå att falla??

Han kom in i mitt liv när jag tyckte att alla som trodde på kärleken var idioter. Han visade mig hur underbart det kunde vara att ha någon speciell, något jag totalt glömt. Det kan inte, får inte skita sig nu. Jag kommer att förvandlas till en hemsk och bitter människa om det gör det. Världen kan inte vara så orättvis- får inte! Det är fan min tur nu!

Det var inte min tur. Någon vecka efter jag skrev det där ringde han och sa att han inte visste om han kände tillräckligt för mig. Att allt hade gått för fort. Jag grät som ett barn i flera dagar och trodde aldrig jag skulle le igen, aldrig att jag skulle passera ett par igen utan att det högg i hjärtat. Hela den sommaren gick jag runt med en klump i bröstet. Jag funderade flera gånger på om det var rätt av mig att bara släppa honom. Kanske skulle jag skicka blommor, sjunga utanför hans balkong, vad som helst. Jag gjorde inget. Fyllesmsade inte ens. Jag tyckte om honom för mkt. Men jag släppte aldrig helt hoppet om att jag skulle ge det ett försök till. Att jag inte bara skulle släppa honom. Nu har jag fått min önskan gått i uppfyllelse. Förstår ni nu varför jag håller på att gå under av nervositet?