Pappa kör mig till tåget efter söndagsmiddagen. Det är tyst i bilen. Tystnadens bryts av pappa: " Du skulle inte ätit den där chokladbiten. Du måste tänka på din figur" Orden känns som ett knytnäve slag i magen. Det finns inget för mig att säga, inget att svara. Tystnad. Han tar till ord igen " det är så synd att du inte tänker på hur du ser ut" Jag svara inte kliver av. Klump i halsen, tårarna nära. Sväljer hårt. Går in och köper en chokladkaka som jag äter upp snabbt. Känner mig äcklig.
En kompis berättade att hon fick anorexi för att de kallade henne tjock i hennes familj. Jag tappar suget på allt och tröstäter när jag umgås med min. Allt är fel, aldrig beröm. Aldrig någonsin har jag hört orden jag är stolt över dig. Jag har slutat hoppas att det ska hända någon gång.
3 kommentarer:
Familjen är värst och alltid de som dömer hårdast. Sen döljer de sina elaka ord bakom "Vi vill ju bara ditt bästa och att du ska må bra" (tack och lov är inte alla såna i min familj)
Jag reagerar precis likadant när någon säger åt mig att inte äta godis = stoppar i mig ännu mer när jag är själv igen.
Det börjar som en rädsla som sen riskerar att förvandlas till en självuppfyllande profetia.
Jag är så gott som frisk från min Bulimi. Men när jag bråkade med mamsen för två veckor sen så fick jag ett återfall. Familjen är värst. Du måste tänka på dig själv i första hand. Om du inte mår bra av att umgås med dem så försök göra det så lite som möjligt till du är i balans.
Som tur är har du en mkt bättre familj bestående av vänner som älskar dig för den du är!
Kram!
Hossan: Familjen är då inte alltid lätt att ha att göra med. De är bra att ha ibland men ibland spyr man på dem. Kan inte leva med dom och kan inte leva utan dom..
Sunuti: Det är tur jag har dig och andra som tycker om mig precis som jag är. Utan vänner och den familj som ni är hade jag nog inte klarat mig. Och att höra att ni är stolta över mig räcker gott och väl men man önskar ju ända att ens familj kunde tycka om en som jag är.
Kramar!
Skicka en kommentar