The return of the old boys del 2

Jag är en kvinna som står vid mitt ord. Jag hörde av mig till Mr Supersnygg. Skickade ett sms:

" Det var kul att se dig i lördags. Hoppas du fick en trevlig kväll. Nu har du mitt nr igen som jag lovade. Vi hörs väl någon gång framöver"

Jag trodde väl kanske att jag skulle slippa undan med det där, men icke då. Sen följde ett evigt smsande där han berättar att han tänkt på mig, ödet att vi sågs igen etc. Självklart gav han sig inte angående middags bjudningen. Jag tackade dock bestämt nej till den. Då frågar han om han inte kan få hälsa på mig istället. Jag är inte riktigt säker på om jag vill ha honom här, men han kan ju ifs inte slänga ut mig ur mitt egna hem =)
Vi ska ses i veckan iaf, vad vi hittar på får vi se. Jag känner mig dock lite osäker på under vilka premisser vi ses. Är det en dejt han tänkt sig eller är det som vänner? Jag har ingen lust att fundera över det utan jag utgår helt enkelt i från att hans avsikter kommer fram när vi ses. En sak är iaf säker, om inte jag eller han har genomgått några stora personlighets förändringar de senaste sju månaderna så kommer mitt intresse av honom att vara obefintligt.

Mr 48 har kämpat på med riktig kämparglöd. Det är längtan och upptäckter om hur trevlig jag är. Att jag är en bra tjej verkar han då ha fått som en uppenbarelse någon kväll i förra veckan men som inte slagit honom under de senaste sju månaderna. Han är envis, nästan i klass med A och det säger en hel del om hur långt han är villig att gå. Han har i princip räknat upp varje veckodag den här veckan som alternativ till att vi skall ses. (jag minns inte för mitt liv när jag har sagt att jag faktiskt vill träffa honom) När jag sagt att jag har andra planer för varje föreslagen dag så har han börjat fråga ut mig om detaljer kring mina planer som att försäkra sig om att jag inte ljuger. Jag är lite förvirrad ang vad han faktiskt vill mig men jag tror att det är något som hans höger hand kan hjälpa honom med =)

Jag får väl skylla mig själv egentligen eftersom jag alltid har dragits till envisa, målmedvetna pojkar och jag går igång lite på att de kämpar vidare och sväljer sin stolthet om och om igen trots att jag säger nej. Det lite tragiska är att de faktiskt kan funka, är man tillräckligt envis ger jag förr eller senare med mig.