Alla går...

Stockholms Johan förälskade sig i en tjej från London. De pendlade till varandra i drygt ett år tills han fick nog, sa upp sig från jobbet och sålde lägenheten. Det har gått jätte bra för honom. Nytt, betydligt mer välbetalt jobb och ny lägenhet där en sambo ingick. Han ringer ganska ofta så det är mest mina fötter som saknar honom, eller inte saknar honom för ingen kunde ta med en ut på promenader som han.

En kväll förra sommaren fick han för sig att vi skulle gå hem till mig, en vandring på 2 mil! Och det hade inte varit några större problem om jag hade haft rätt skor för ändamålet. Nu hade jag högklackat på mig. Vandringen slutade i katastrof, vi skulle gena över en äng, solen hade gått ner och det var ganska mörkt. Jag lyckas trampa rak ner i en stor lerpöl, och foten åkte ner en bra bit! När vi kom fram till civilisationen igen såg det ut som jag varit med om betydligt värre saker än tagit en promenad, med ena skon i handen haltade jag fram och benet täckt i lera. Det är sånt jag saknar nu.

Idag pratade jag med Hetro Micke, som förälskat sig i en tjej från Paris och nu har seriösa funderingar på att ta sitt pick och pack och flytta dit. Om det fortsätter så här kommer alla mina vänner att spridas ut i världen.
Slutsats jag måste helt enkelt se till att de singel vänner jag har kvar i Stockholm träffar någon härifrån, eller iaf någon bosatt i Sverige. Det bästa vore om jag kunde para ihop dem med varandra kanske?