söndag, juli 22, 2007

The return of the lost boys

Jag fick ett mail från en kille jag dejtade en extrem kort period förra året strax efter jul, Mr 48. Egentligen stod det inget speciellt mest en undran över hur allt var med mig och en undran om vi inte kunde ta en fika någon dag. Rent generellt så har jag absolut inga problem med att umgås med avlagda dejter. Har man kommit bra överens men inte klickat så ser jag absolut ingen anledning till att man ändrar spår och umgås som enbart vänner istället. Men just den här killen hade ett enormt uppblåst ego och minns inte riktigt exakt vad han sa men något om att alla tjejer blev kära i honom och blev så jobbigt efterhängsna då. Därför har vi inte hörts efter det eller låt mig omformulera mig därför har jag inte hört av mig till honom. Han hörde av sig ganska mkt precis efteråt. Det ska även förtydligas att det var han som valde att avsluta "relationen".
För några månader sedan sprang jag in i honom på väg till jobbet och det enda jag kände då var en undran om jag hade en period när jag varit totalt hjärndöd när jag överhuvudtaget såg något tilldragande i honom. Det hade dock sin naturliga förklaring eftersom jag precis innan dejtat Mr supersnygg som snällt sagt var en riktig idiot. Vem som helst hade varit tilldragande för mig efter honom. Nu fick jag iaf ett mail med en lite försiktig invit till att börja ses igen, som jag svarade väldig svävande på.

Någon timme efter att jag läst hans mail sitter jag på tuben på väg in till stan, vem kliver på tåget om inte just Mr supersnygg. Jag sitter med ryggen mot dörrarna med musik i öronen men på något sätt tränger hans röst igenom lurarna. (vilket i sig är udda eftersom jag aldrig hör verken ringande mobiler eller rop när jag har dem på mig) Vänder mig om och jo men visst där står han. Funderar i någon sekund på om jag ska låtsas att jag inte sett honom, men vill ändå inte vara den typen av tjej som inte kan kosta på mig vanlig artighet så jag går fram till honom och hälsar. Han är verkligen en av de absolut snyggaste jag sett i hela mitt liv. En kille man vänder sig om efter om man skulle se honom på gatan och som jag aldrig i mitt liv skulle ens våga stötta på, och när man gick på stan hand i hand med honom faktiskt såg tjejer sukta efter honom. Fast grejen med Mr Supersnygg är att det gud givit honom i otrolig skönhet har han kompenserat med en långt lägre IQ än genomsnittet. Jag stod ut i nästan tre veckor innan jag snabbt avslutade det hela och såg det hela som en läxa att aldrig mer vara ytlig igen.

Nu stod han nästan sju månader senare framför mig igen. Han kunde lika gärna blänga surt på mig och dissa mig men han verkade bli uppriktigt glad över att se mig och jag fick en lång varm kram. När den senaste tiden snabbt var avklarade undrade han om kanske kunde få bjuda hem mig på middag. Det finns en miljon anledningar till varför jag inte vill äta middag med honom men den största är helt klart att sist jag gjorde just det sårade jag hans ego något fruktansvärt när jag inte ville ha sex med honom och blev utslängd från hans lägenhet. Hur som helst han måste ha sett tveksamheten hos mig underströk han att det han hade en skiva som var min som jag borde få tbx. Jag lyckades hindra mig själv från att säga att han kunde behålla den, det finns gränser för hur elak man får vara och att ge bort en skiva för att slippa träffa någon igen är lite väl ont. Han kan ju faktiskt hjälpa att han är en stor bimbo, eller? Jag klev av tåget och lovade att ringa, han hade tydligen blivit av med sin mobil kort efter att vi slutat ses. Jag har fortfarande inte ringt. Jag vet att jag borde, jag lovade faktiskt, men jag verken vill eller orkar med något nytt med honom och jag är inte tillräckligt naiv för att tro att det handlar om någon skiva.

Jag är inte heller dummare än att jag förstår att det handlar om ego kickar för båda dessa pojkar. Den första är förmodligen inte riktigt tillfredsställd med att jag aldrig blev kär i honom och för den andra handlar det nog mer om att han inte är van vid att få nej från någon och en vilja att få mig i säng. Cynisk? Jag? nej absolut inte =)

2 kommentarer:

Turtlan sa...

Det där med att springa på folk oväntat är allt en sak i sig ibland. Hur slumpen kan slå till sådär ops.

För min del hände så i helgen nere på Västkusten. Mötte men inte supernära en dejt jag hade för ca 2 år sen. Han såg trol inte mig (?) men jag såg honom väl.En mycket go kille som tyvärr rann ut i sanden. Jag har inte sett honom IRL här hemma i staden sen dess men mötte honom när jag & Mr traskade runt där nere i solen, 2 ggr t o m och på två olika orter också. Han hade en tjej med sig hand i hand så han är tydligen "upptagen" *L*.

En slump om någon!

Ha så gott och blir det nu någon middag hos Supersnyggingen? Såå spännande få veta hur det gick i så fall!

Supergirl sa...

Lustigt att du sprang på honom där av alla ställen. Ibland undrar man ju om ödet försöker säga en något, Kanske bara jag som är löjlig som tror på sånt.

Jo nu börjar det bli lite action här efter lång dvala =) Vi får se vad som händer men vi ska ses nästa vecka.