Ironi

Jag förundras just nu av hur livet tar de mest oförutsedda vändningar. Hur saker aldrig blir som man trodde.

Det kanske är så att de man trodde var vänner inte alltid är det, men det är orelevant. Det jag förundras över är att människor jag aldrig förväntade det mig det av visar sig var guld värda. Mr 48 kom hit ikväll. Vi lagade middag tillsammans och hade riktigt trevligt. Han är omtänksam, snäll och super go! Hela kvällen var han så mån om att jag hade det bra. Vi satt och pratade och kurade ihop oss tätt intill varandra och jag somnade i hans famn. Har inte sovit så gott på evigheter. Han sa att det fick honom att känna sig manlig och tog inte alls illa upp över det faktum att jag faktiskt somnade.

Känner mig fylld med ny energi och jag är så otroligt glad över att jag släppte in honom igen i mitt liv. Det känns som han är en riktigt fin vän. Endast vän och jag vill att det stannar så och vi har faktiskt pratat om det och vi är överens om att det är allt vi är.

Önskan

Jag önskar verkligen jag kunde förstå mig på folk bättre än vad jag uppenbart gör.
Att jag kunde läsa tankar.
Allt skulle vara så mycket enklare då.

Ursäkta, jag ringde fel?

Det är lite jobbigt med namntrender. Man har en hel drös med vänner som heter Johan, Anders, Markus, Jenny, Maria och andra på den tiden det begav sig populära namn. Oftast innebär det inga större problem. I vänskaps kretsar har de flesta ändå smeknamn, baserade på någon rolig egenskap eller något roligt de sagt eller gjort. En kompis dejtade tex Trekants Anders ( för han envisades om att tjata om att de skulle ha trekant). En annan vän heter Galna Maria, för hon blir just galen när hon dricker.

Häromdagen skulle jag ringa Micke, bara en snabbis för att säga att jag och Rödluvan var på väg till honom. Lite stressad som jag var fumlar jag med mobilen och ringer Micke... trodde jag. Ringde helt fel Micke. Den Micke jag ringde var en gammal fling, som jag inte pratat med på närmare ett år. Det lustiga är att jag inte kopplar att jag ringt fel person.

S: Hej, det är jag.
M: Oj men Hej, det var länge sedan.
Nä, så länge sen var det ju faktiskt inte tänker jag, men det är väl sött att han tycker det tänker jag.

S: Vad gör du?
M: Jag packar lite, ska åka bort imorgon. Vad gör du själv?
S: Jag är på väg till dig ju.
Pling!
Här trillar poletten ner. Jag har i all hast ringt fel. Men det kan jag inte förmå mig att säga. Nu står jag alltså med honom i luren och måste komma på någon bra anledning till att jag ringer honom en fredag kväll lite halv stressad.

S: Haha jag menar jag ska hem till en kompis och jag, hm... jo, jag tänkte bara kolla att allt var bra med dig.
M: Det är bara bra med mig.
Måste komma på nåt bättre anledning till att jag ringer, shit tänk efter, tänk!
S: Jo, jag tänkta bara be om ursäkt för att jag inte hälsade på dig på MSN idag, men jag satt och jobbade. (snälla säg att han var på MSN idag)
På ett år har vi säkert varit på MSN samtidigt lätt 100 gånger utan att jag hälsat men jag kom verkligen inte på något bättre
M: Ehh, ok.. Det gör inget jag satt nog ändå inte vid datorn.
S: vad bra, men sköt om dig så hörs vi.

Jo men så att det är väl helt normalt att ringa någon och be om ursäkt för att man inte hälsat på MSN. Speciellt om det är någon man inte pratat med på nästan ett år och speciellt att ringa upp när man helt uppenbart är lite halv stressad och inte hinner prata ordentligt.

Jag undrar verkligen vad han tänkte att jag vill. Hoppas jag inte gav honom för mycket huvudbry. Hade det varit omvänt så hade jag nog undrat ordentligt vad personen i fråga höll på med, att det var en fel ringning hade nog aldrig slagit mig hur mycket jag än analyserade samtalet. Jag är iaf glad att jag inte ringde mitt i natten, då hade han helt klart dragit fel slutsats . =)

Flyttstädning

När jag har mycket att tänka på eller jag tycker det är lite för rörigt brukar jag isolera mig från omvärlden lite. Igår blev det isolering. Hyrde en film och åt glass och hade det lugnt och skönt.

Idag skulle jag hjälpa en kompis att packa och flyttstäda. Det är minimalt med action och nästan som att vara isolerad tänkte jag när jag glad i hågen åker hem till min vän. Jag hade fel! Jag var inte alls beredd på bomben min vän skulle släppa. Shit vad förvånad jag blev! Vi har ändå känt varandra i flera år, men det har aldrig hänt något mellan oss.

Nu är jag mer förvirrad än på länge. Han är en bra kille, snäll, omtänksam etc. Men jag har ju bara tänkt på honom som vän. Jag måste vara den mest blinda tjejen i universum. Jag fattar ju aldrig när någon är intresserad. Blir lika förvånad varje gång. Suck! Fast jag är verkligen smickrad, riktigt smickrad tom.

Men det var ju verkligen det jag behövde, mer röra i huvudet.
Jag står inte ut längre. Munkarna i Tibet here I come... =)

Till de Tre

Det är tyvärr ingen video, men låten passar ganska bra in på hur jag känner för en del människor just nu. Kate Nash är dessutom en av min favoriter.

Ha det gott!

Kate Nash - Dickhead

Tre

Oj, jag var visst lite arg igår =)
Jag är ifs fortfarande ganska arg, eller mer besviken.
Tre människor, oberoende av varandra har visat sig inte vara värda min vänskap.

Den första, gjorde ett ordentligt övertramp. Jag kämpade för att vara en större människa och förlåta och när jag sen räckte ut handen så tog hon den inte. Det är synd, för fast att vi inte känt varandra speciellt länge så gillade jag henne från första dagen. Det hade kunnat bli en lång och god vänskap men nu blir det inte så. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde för att försöka få allt bra igen, fast det var hon som gjort fel. Det är hennes val och det stör mig att jag hade fel om henne.

Den andra personen (skitstöveln) och jag har haft en minst sagt komplicerat förhållande. Men jag har alltid sett honom som en nära vän, en av mina närmsta rent av. Jag gav honom en jobb chans som han bara kunde drömma om. Gick i god för honom på jobbet. Hans svar- han har gått under jorden. Han svara helt plötsligt inte på sms, telefon samtal eller mail. Han brukar alltid höra av sig tbx när jag försökt få tag på honom så jag förstår inte vad som hänt. Det är ju för hans skull jag har hört av mig. Den enda godtagbara ursäkten hade varit om han låg i koma, men så är inte fallet.

Den tredje. Jag behåller nog den historien för mig själv ett tag till. Vill ha fel, hoppas verkligen jag har fel. Fast det är när man börjar hitta på ursäkter åt någon som inte bett om det som man oftast vet att man inte har fel och sanningen är precis så obehaglig som den verkar.

Less

Jag blir så trött.
Vad är det för fel på folk?!
Är det bara jag, eller är hela världen befolkad av ryggradslös, konflikträdda egoistiska, mesproppar?
Vore uppmuntrande att träffa någon som inte passar in på ovanstående beskrivning, bara som bevis för att jag har fel.
Jag har tappat tron på mänskligheten. Ledsen men det finns inget hopp för mig.

Ska sälja allt jag har och äger och bosätta mig hos munkarna i Tibet där jag kan fördriva tiden med meditation och tystnad, och nej jag kommer inte blogga därifrån eller vara tillgänglig på annat sätt.

Redan över

Jag inser att det redan är söndag och därmed ny jobbvecka imorgon. Det stör mig lite för jag vill ha mer helg =)

Helgen har varit riktigt trevlig. Hängt på kulturfestivalen mest hela tiden. Vilket enligt min mening är en av årets höjdpunkter.

Fredagen blev det tokdansande på torget. När man bara sätter upp ett dansgolv och lite musik på en allmän plats får man en intressant blandning på människor, vilket alltid brukar vara lyckat. Självklart drar man även till sig en del käpp gökar. En kille kom fram och försökte göra någon slags parningsdans mot oss. Han la tyngden på ena benet lyfte upp de andra i luften och började vifta med händerna med en blick dimmig av kåthet. Det såg så lustigt ut att jag med stor möda fick kväva skrattet, vill ju inte på något sätt göra något som uppmuntrar det hela. När musiken tystnaden var vi många som inte kände för att bege oss hemåt. Kvällens hjälte blev en kille med trumma på magen. Han spelade och vi dansade. Med stor musikal känsla dansade vi efter honom på Stockholms gator och en del människo anslöt på vägen. Polisen var snabbt som bara den på plats. Tydligen behöver man faktisk danstillstånd om man är fler än 5 som dansar på allmän plats. (man lär sig något nytt varje dag) Men polisen var väldigt förvirrad och visste inte riktigt vad de skulle göra med oss, så följd av polis eskort dansade vi vidare. Det var verkligen en super kväll. Alla var jätte vänliga och stämningen var på topp.

Lördagen blev lite lugnare, svårt att överträffa föregående dag ifs =) Jag sprang dock på A i vimlet. Det var trevligt, han smörade för mig som bara den men det var inga problem att umgås . Det var en konstig känsla att absolut inte känna någonting för honom. Det kändes av någon anledning tomt att vara likgiltig. Jag kände efter i varje cm av min kropp efter någon känsla men det fanns inget där. Jag tror vi båda har accepterat att vi inte passar ihop och det känns bra att vi trots allt vi gått igenom tillsammans kan umgås som vänner.
En av tjejerna jag lärde känna i helgen visade sig känna A och det blev en påminnelse om hur lite världen trots allt är =)

En mycket trevlig helg med andra ord, men jag vill ha mer ledighet!

Här kommer solen

Alla jag tycker om mår bra.
Syster har fått nytt jobb och är glad.
Bror är förlovad och glad han med.
Ingen av mina vänner verkar ha några allvarligare problem de verkar glada och tillfreds varenda en av dem.
Liza och Mr Big håller på och bli sambos och Sundis är nykär.
Lycklig kärlek gör mig glad.

Själv känner jag mig också lite kär, kär i..
alla leende människor
underbara, vackra Stockholm
kulturfestivalen
de varma sommar kvällarna

Just nu känns allt väldigt bra och enkelt och jag är väldigt tillfreds med min tillvaro

Det har kommit till min kännedom...

... att Mr Snyggs intresse av mig, är av det slaget att han vill dejta mig igen. Jag erkänner att jag kanske har haft min misstankar om det ett tag nu men jag har inte velat dra några förhastade slutsatser. Det kunde mycket väl faktiskt vara så att han bara ville att vi skulle vara vänner. Hur divigt hade det inte varit att då klargöra mitt icke intresse? Så det kan mycket väl vara så att jag kanske i min rädsla att ta något för givet blundade för det som nu smärtsamt uppenbarade sig under kvällen. Hans intresse av mig är inte på det vänskapliga planet. Vi har länge pratat om att ses fast det inte riktigt passat. Ikväll pratade vi dock på telefon och ja, han släppte bomben.

Frågan är nu hur jag ska göra, för om man dumpar en person två gånger på livstid så sabbar man nog upp min kärlekskarma totalt för resten av sitt liv. Slutsats jag måste alltså få honom att dumpa mig och där har jag ju mina knep som jag kan ta till men då måst jag faktiskt umgås med människan. Med tanke på att jag kände för att slå något hårt i huvudet efter 10 min i telefon med honom så kommer det inte bli en barnlek. Men vad gör man inte för sin kärlekskarma och om inte annat så kan jag genomföra lite intressanta experiment och skriva om i bloggen. Kom gärna med förslag.

Nu ska jag smsa honom och säga att jag vill födda hans barn =)

Brodern min

Min lillebror är liten och klen, strax över en meter hög med korkskruvar och busigt leende. Det är så jag ser honom. Sanningen är väl egentligen att han är 1.90 lång, muskulös och rakad till följd av att han ärvt vår fars gener när det gäller gles hårväxt. 25 år och en riktig hjärtekrossare. Tjejer har han alltid haft springande efter sig utan att förlora sitt ödmjuka sätt. Han suckar lite trött när Sofia, Linda, Anna eller vem tjejen för veckan är ringer för tredje gången på en timme. Så har det alltid varit. En massa tjejer som är hopplöst förälskade i honom. När jag retar honom för det, för det är min plikt som storasyster att göra, rodnar han lätt om kinderna och säger att de bara är kompisar. En gång lånade jag hans dator och såg hans MSN med 79 tjej namn. Bara tjejer! Det är min tjej MSN säger han lite generat. Det blir så jobbigt om jag har dem på min riktiga MSN. Jag misstänker att han är en liten player. Fast min bror har ett hjärta av guld, utan att vara subjektiv så är han en av de absolut snällaste människor jag känner. Han är ödmjuk och snäll och jag förstår att tjejer faller som furor för honom. Hans utseende är inte direkt någon nackdel heller. Jag vet, för vi har ofta pratat om det att han inte sårar någon eller ger dem falska förhoppningar. Han har precis som sin syster varit anti förhållanden väldigt länge, efter ett riktigt dåligt för många år sedan. Jag vill vara själv säger han. Jag och min katt vi klarar oss så bra så. Det har varit sorgligt att höra men jag förstår honom.

Min bror blir aldrig arg. han har en ängels tålamod. Som storasyster är jag nog en av de få som kan locka fram blodådran i han panna. Han blir röd i ansiktet och bitter i hop tänderna hårt och det är lika roligt varje gång, det kommer jag nog aldrig växa ifrån.

Men en dag hände det som jag fruktade aldrig skulle hända, han blev kär. Stolt på gränsen till bristningsgränsen presenterade han henne för mig. Fast jag retades med honom efteråt som jag brukar bekom det honom inte alls. När de dejtat i två veckor marscherade han in på hans chefs kontor och berättade att han träffat flickan han ville leva med och passade det inte så skulle han säga upp sig. De träffades på hans jobb och förhållanden mellan anställda var förbjudna. När han berättade det för mig kändes det som jag skulle spricka av stolthet. Hans chef måst ha känt likadant för han fick stanna. Några månader senare flyttade hon utomlands en termin för att plugga och han väntade troget. När hon kom hem flyttade de ihop. Idag ringde han och berättade att han friat och hon sagt ja. Nästa sommar gifter vi oss säger han. Och man hör på hans röst hur lycklig han är.

Min lillebror, knappt en meter hög med korkskruvar och busigt leende ska gifta sig....
och jag kunde inte varit lyckligare om det varit mig det gällde.

Äntligen lite lugn och ro, nästan

Äntligen har jag fått nästan en hel helg i lugn och ro, som tillbringats med nära vänner, sol och bad. Det har varit så skönt att bara få vara och njuta av det vackra vädret utan nästan någon stress.
I fredags var jag på middag hemma hos Micke tillsammans med några vänner. Han hade lagat lyx middag åt oss och ihop kurade i soffan pratade vi bort kvällen.

På lördagen åkte jag, Micke och lilkillen och badade tills huden såg ut som russin. Efter badandet åkte jag in till stan och möte upp F för parkteater och en promenad genom stan.

Lyckades komma hem relativt tidigt och när jag la huvudet på kudden trodde jag att jag skulle få fortsätta sova till nästa morgon men jag hade fel. Jag väcks av att mobilen ringer. Det är skitstöveln och han är inte i något vackert skick. Han har druckit på tok för mycket och är riktigt upprörd. Jag blir ordentligt orolig, för att han ska skada sig själv eller någon annan. Beger mig ut för att leta rätt på honom. Hittar honom sittande i sin bil tillsammans med någon annan tjej, så jag vänder på klacken och går hem igen och tänker att det är någon annan som tar hand om honom nu. När jag precis lyckats stressa ner och somna om så ringer han igen och står utanför min port. Efter det följer en såpa som utan problem skulle vara ett avsnitt ur "våra bästa år" och innan allt löst sig har solen gått upp för länge sedan och det natten hunnit bli förmiddag.

Men i det stora hela har helgen var lugn och skön

Sjuk värld

Att höra på nyheterna i kväll om Stureplansprofilerna och 21 åringen som för andra gången begår en grov våldtäkt får det att vända sig i magen på mig. De våldtog henne tills hon blödde från underlivet. Det finns ord nog för att uttrycka mitt äckel. Det hela gör mig gråtfärdig. Vad är det för människor som finns där ute? Vad är det för fel på folk!?! Hur kan man göra så? Och hur kan man överhuvudtaget leva med sig själv efter att ha gjort något sådant? Jag förstår inte, jag gör verkligen inte det. Jag mår dåligt över hela historien. Det vänder sig bokstavligt talat i magen på mig.

I DN står det att: Den misstänkte 21-åringens advokat Göran Hjalmarsson säger att hans klient är förtvivlad över att vara frihetsberövad men att han har gott hopp om att frikännas i en slutlig prövning.

Jag funderar på om han skulle vilja byta plats med henne. Jag tror säkert att hon hellre skulle vara häktad än skadad för livet. Jag kan inte ens föreställa mig hur hon mår men om han släpps så tänker inte jag sitta kvar i soffan. Han borde få smaka på sin egen medicin. Det finns inget hopp för honom.

Lås in honom och kasta bort nyckeln. Inget straff är hårt nog.

Det är en sjuk värld vi lever i, så fruktansvärt sjuk.

Övertramp

Jag måst komma över det som hände i helgen. Det är inte det att jag känner mig ledsen eller nere utan jag känner mig äcklig, smutsig och trampad på. Hur mycket jag än tvättar mig, hur hårt jag än skrubbar min kropp går känslan inte bort, det är en otäck känsla när någon tar på en på sätt man inte tycker om eller som inte känns okej. Det var smekande händer på min kropp som jag inte vill ha där. Varför i helvete sa jag bara inte ifrån?! Varför kom inte ett ljud fram när hela mitt inre skrek nej. Jag tror jag var rädd. Jag tror att jag ville vara något jag inte är. Det var en kyss som jag inte vill ha. Allt var fel så otroligt fel och det enda jag tänker på är att jag borde sagt något, gjort något för att få det att sluta, men jag låg stel som en pinne och bad tyst inom mig om att det skulle sluta när det inte fungerade så tvingade jag mig själv att vilja något jag inte ville. Jag har kysst män förut utan att det betytt något, utan att det gett mig ångest. Varför känns det här så annorlunda?
För att det var en vän?
För att det skedde i mitt hem?
Jag försöker med hela mitt förnuft intala mig själv att det inte var en stor grej, en kyss, kom igen, kom över det. Men det fungerar inte för mig. Känslan av obehag, av att vara smutsig försvinner inte. Jag klandrar mest av allt mig själv. Jag borde varit tydligare. Jag borde sagt nej. Jag borde inte bjudit hem honom. Det gör mig till vis del förbannad att jag lägger skulden på mig själv. Jag vet inte om jag någonsin kommer att klara av att träffa honom igen.

Jag har varit med om värre saker, mycket, mycket värre saker. Jag kommer komma över det här också. För 14 år sedan, precis som nu blev jag paralyserad och sa inte ett ljud. Jag lyckades undkomma att övergreppet blev värre genom tillslut samla ihop den energin jag hade kvar och ta mig därifrån. Jag har fortfarande problem med att någon flåsar i mitt öra, det kommer jag nog alltid att ha.
Det som hände i helgen har rivit upp sår jag trodde läkt för länge sedan. Jag kommer komma över det här, jag måste, har inget annat val. Det första steget är att sluta negligera min egna känslor, att sluta lägga skulden på mig själv, men det är svårt, väldigt svårt...

Ryggrad sökes

Det enda jag ville, och det enda jag behövde få göra den här helgen var att få sova och ta det lugnt. Det låter kanske som en inte så svår uppgift men jag har misslyckats med den totalt. Det är hela tiden den här balansgången mellan att göra det man själv vill och det som andra vill och förväntar sig av en. Det är smickrande och roligt att folk vill träffas och ha med en på diverse aktiviteter och jag är sådan som person att jag gärna utnyttjar min tid till max, vilket gör att jag ganska sällan säger nej till tex en utekväll till förmån för att ta det lugnt hemma. Men jag börjar väl komma till åren eller nåt för jag klarar helt enkelt inte av samma tempo som jag är van vid.

I helgen hade jag lovat några vänner att följa med ut och festa men orken var helt bortblåst och jag var seriöst tröttare än vad jag känt mig på väldigt länge. I ett svagt ögonblick bjöd jag med några vänner hem på efterfest, vill ju umgås med dem och tänkte att då är jag ju nära sängen iaf. Efterfesten slutade inte riktigt som jag hade tänkt mig och det blev knappt någon sömn. Två stycken fick ihop det och det slutade med att jag fick ligga på soffan, medan betydligt mer aktiva aktiviteter genomfördes i MIN säng. Det finns roligare saker att göra än att ligga i soffan, vara dödstrött och stressade för att man vet att man behöver sova till ljudet av stön ungefär 20 cm från ens huvud. Jag klandrar ingen annan än mig själv. Jag borde redan långt innan kvällen helt spårade ut säga ifrån, säga att det inte var okej men jag kan vara en jävla mes ibland och jag blir så extremt trött på mig själv.

Jag måste helt enkelt lära mig att prioritera, att sluta vara rädd för att såra folk när jag säger nej till saker som jag inte mår bra av. Det låter kanske jätte enkelt men jag har verkligen seriösa problem med det. Jag behöver helt enkelt en ryggrad innan jag får ett nervös sammanbrott.
Folk säger att jag är snäll, och det kanske jag är men mest av allt känner jag mig som en mes!

Guldstjärna

Guldstjärna till Sundis som vågade "fråga chans" i helgen, och det gick tydligen jätte bra. Grattis!

Ni ser vilken bra grej vi infört =)

Yttlighet när den dras till sin spets

Poppojken har varit på semester i Spanien. Han kommer tbx och berättar att han är kär.

-Hon är så vacker så det går inte att beskriva. Jag blir helt varm inombords när jag ser henne.

Vad är då haken? Det är inte det att hon bor i Spanien och han i Sverige utan mer att hon inte kan prata något annat språk än spanska och Poppojken inte kan mycket mer än att beställa en stor öl på det aktuella språket. Men han är kär och vem är jag att döma. Kärlekens språk är universellt har jag hört.

Jag kommer dock muta honom till att få följa med på en dejt om hon kommer hit och hälsar på. Jag tror nämligen att jag kan få storslagen underhållning i att se hur de faktiskt går till när de "kommunicerar".

100%

Kära bröder och systrar

Röstningen är nu avslutad. Av alla er som valde att göra röster hörda så tyckte ni alla att "fråga chansen" skulle införas även i vuxen ålder. Det verkar vara fler som har svårt för grå zonen som infinner sig efter från det att man börjar dejta till man har "the talk".

Förslaget mottog dock en del synpunkter ang alternativen "kanske" och "KK". Syftet med dessa alternativ var när det gäller kanske alternativet mer att det skulle vara en indikation om att loppet inte var kört men inte heller helt klart. KK alternativet syftade helt och hålet till att få en bild av den andres syn på relationen.

Jag klubbar härmed förslaget som antaget! Om detta icke efterlevs hamnar man i skamvrån. Ut och fråga chans med er nu.

Er tillgivna
Supergirl

Välja och vraka

Jag skulle ha träffat Mr Snygg ikväll men han fick förhinder i sista stund så jag träffade Mr 48 istället. Ibland kanske det verkligen är så att killar är som bussar, missar en så kommer det en ny =)

Det var faktiskt riktigt trevligt kändes inte alls som att det var sju månader sen vi sågs, det kunde lika gärna ha varit förra veckan. Jag fick en faktiskt helt acceptabel förklaring till varför han hade sagt att alla tjejer blev kära och efterhängsna och de som fanns att reda ut redes ut. Jag håller på att bli så vuxen när jag nu för tiden inte har några som helst problem med att tala om ämnen som är lite obehagliga. Det lustiga är att när man väl tar upp saker man blivit sårad av så finns det oftast en logisk förklaring till det som inte alls är spec sårande.
Hur som helst vi drack vårt vin och avhandlade den senaste tiden, och jag hade trevligt. Det var ingen dejt, det hade nog kunnat utvecklas till det om jag ville men jag tycker vi kör ett försök som vänner och ser vad som händer. Det är gott när man kan bli vänner med fd dejter, de flesta är ju trots allt bra killar.

Vi har iaf lovat varandra att det inte ska gå 6 månader till nästa gång vi ses =)