Sol

Vi förstår inte alltid vad vi känner eller varför vi känner som vi gör, men vi känner och det gör oss levande.
Jag ler när jag går till jobbet. Jag ler fast jag allt är invant och jag normalt skulle bli rastlös av det. Jag ler mest hela tiden så jag får kramp i ansiktet men kan inte sluta. Jag skojar och flirtar med folk och ger mig inte för än jag fått dem att le tbx.
Jag vill få hela världen att le och jag öser ur mig komplimanger och menar varje ord. Som en ordentlig fylla känner att jag älskar hela världen och vill att alla ska veta det. Jag har tom tålamod med den jobbiga tjejen på jobbet som fått för sig att hon ska svansa efter mig vart jag än går. Dagarna är så fyllda med jobb att jag knappt hinner andas och kvällarna tar slut innan jag hunnit landa.

Dagarna blir mörkare och mörkare.
Dagarna blir kallare och kallare.
Men det gör inget för jag har en egen sol.
Poppojken är min sol.
Min platoniska sol.

Han träffar någon. Jag träffar någon, men det är vi som får varandra att le.