Hon bär mitt namn

Det finns en pojke som jag vet att jag har behandlat illa. Jag var inte mer än 16 när vi var förlovade. (varför vi förlovade oss är en helt annan historia)
Jag försöker så här i efterhand rättfärdiga hur jag beteende mig mot honom med min ringa ålder, men sanningen är att jag visste att jag det jag gjorde mot honom inte var okej men jag förstod nog inte riktigt ändå. Han lät mig behandla honom som jag gjorde och han förlät mig alltid. Han krävde inte ens ursäkter. Inte ens när jag slutade bära min förlovningsring bad han om en förklaring och han fortsatte bära sin.
Jag var en omogen skitunge och han var ganska många år äldre än mig som av någon anledning kände någon slags tacksamhet för att jag ville umgås med honom. Jag undvek hans samtal. Jag umgicks bara med honom om det inte fanns någon annan tillhands. Det enda jag uppskattade med honom var alla presenter han överöste mig med och nöjet jag hade i att driva med honom. Att se hur långt han skulle gå för att göra mig till lags.
Tillslut var det min kära far som satte ner foten och sa till mig att det jag gjorde inte var okej, att det var dags att släppa honom fri. Det drog mig för att göra det, försökte tom få pappa att göra det åt mig vilket han självklart vägrade.

Jag minns varje detalj i rummet, den gröna färgen på dörren. stolarna vi satt på. Jag minns det för att jag tittade på allt utom på honom. Jag minns orden som lyste med sin frånvaro hur jag kämpade med att få fram mitt budskap. Jag minns sorgen i hans ögon. Hur tårarna rullade ner för hans kinder. Hur han öppet grät inför mig och med förtvivlan och smärta frågade vad han gjort för fel, varför jag inte ville ha honom längre. Jag förstod inte hans smärta då. Jag förstår den nu, men inte då. Jag minns hur han i vrede reste sig upp och gick. Hur jag tittade efter honom och undrade vad det var för present han hade haft med sig i påsen till mig. Vilken jävla skitunge jag var. Jag såg honom aldrig efter det. Kort efteråt flyttade han utomlands och har aldrig återvänt.

Jag tänker på honom ibland. Har skrivit ett tiotal brev och bett om förlåtelse, skrivit att en av de saker jag ångrar mest i mitt liv är hur jag behandlade honom. Brev som jag aldrig skickat. Jag vill att han ska veta att jag uppriktigt helt ärligt är riktigt ledsen men har ändå tänkt att att jag inte vill riva upp det som var. Jag vet att han gift sig och att han mår bra och har tänkt att han kanske glömt mig, hoppats att det varit så.

I helgen fick jag veta att han fått en dotter ganska nyligen. En dotter som han valt att döpa efter mig, till hans fru bristande glädje, men hon bär likväl mitt namn. Han har döpt sin dotter efter mig och jag vet inte vad jag ska känna.