960708

Det finns saker jag har svårt att prata om. En av dessa är mitt ex. Jag har lärt känna folk, umgåtts nära med dem och de vet inte ens om att jag har ett ex som jag var tillsammans med i nästan 9 år. Det är inte medvetet som jag undanhåller det faktum att jag varit gift, det bara blir så. Jag tänker nästan aldrig på honom. Han är en del av ett annat liv. Ett liv jag levde som är väldigt olikt det liv jag lever nu.

Den 8 juli 1996, var första gången jag såg honom.
Jag och min kusin satt på hans mormors altan. Vi brukade göra det när den trånga lägenheten de bodde i blev för varm men orken att röra sig mer än några meter inte fanns.
En bil kommer och ut kliver en drös med människor. Där i bland han. Alla andra bleknade. Det var bara han. Vi pratade lite. Han fånade sig och försökte få mig att skratta.
När han inte kunde slita ögonen i från mig och gick rakt in i ett bord, välte en askkopp på foten, variant blytung, och hans kinder rodnade samtidigt som han höll om sina ömma fot föll jag för honom. Föll för honom så hårt att det nästan svindlade för ögonen. Jag minns varje detalj i det ögonblicket som om det precis hänt nu ikväll. Jag kommer alltid minnas det. I min dagbok skrev jag senare på kvällen. I dag träffade jag HAN, han som jag ska gifta mig med.
Tre år senare, nästan på dagen gifte vi oss.