Oskyldig

Jag är inte riktigt frisk.
Hela sommaren har jag ojat och beklagat mig över att Mr snygg inte låter vara mig ifred, att han med en dåres envishet inte ger upp fast jag förutom ren och skär vanlig artighet inte ger honom någon som helst uppmuntran. Jag smider planer för att bli av med honom och går med på att dejta honom som en del av min plan. Allt går i lås och plötsligt hör han inte av sig alls. Mitt ego såras, tycker det gick lite för lätt. Men mer än ett sårat ego har det inte varit. Men något har ändrats, på den korta stunden vi dejtade har jag insett hur skönt det har varit att ha någon. Någon som ringer och messar och hela tiden vill ses. Det har varit skönt att sova med någons armar kring en. Jag hade nästan glömt hur det kändes.

Idag när jag hade tvättstuga och städning här hemma hittar jag något. Där ligger dem, min trosor som jag trodde Mr snygg hade tagit. Jag har letat igenom mitt sovrum så många gånger med sådan extrem noggrannhet att det är helt obegripbart att de ligger där de ligger. Jag har tom tittat bakom byrån (där det är fysiskt omöjligt för dem att hamna) Hur det har hamnat där de ligger på en plats jag tittat på minst 10 gånger förstår jag inte alls. Men faktum kvarstår att de är där. Jag känner mig skyldig, vill be om ursäkt fast jag inte med en min avslöjat mina misstankar om honom som trostjuv. Jag vill gottgöra honom för att jag haft så låga tankar om honom. Jag hindrar min impuls att ringa honom erkänna allt och be om ursäkt för att jag behandlat honom som en psykopat. Istället finner jag mig ofrivilligt omvärdera honom och finna att han kanske inte alls var så dum att mitt uppblåsta ego och mina låga tankar om honom helt enkelt kanske förstört något som kunde ha blivit bra.
Det suger till i magen och jag känner igen känslan. Känslan är saknad. Jag tar upp mobilen för att ringa men hindrar mig själv, det är försent.

Poppojken har hela tiden hävdat att jag dras till män jag omöjligt kan ha en relation med eller till män som inte vill ha mig. Jag har hela tiden hävdat att han har fel. Jag är inte sådan. Nu börjar jag fundera på om det kanske ligger en sanning i det han säger. Jag vill inte vara sådan. Jag vill vara enkel inte komplicerad och självdestruktiv. Men frågan är vad det annars betyder att jag helt plötsligt, nu när det är försent, finner mig själv sakna Mr snygg?