Ändrad inställning

Man ändrar fokus på vad man är attraktivt hos en det motsatta könet (eller det lika för all del) Det är inte mer än naturligt att ens erfarenheter påverkar en.

Jag träffade en söt pojke i rökrummet på jobbet i morse ( men kan verkligen träffa dem var som helst) Vid lunch sprang jag på honom igen medan jag med en del möda försökte samla ihop min grejer. Jackan under armen, halsduken som trots att jag virade den runt mig ändå lyckades släppa i golvet. massa kassar från ärenden genomförda på lunchen, väskan och så tallriken. Han rusar fram räddar mig från mitt bagage och lämnar bara min halsduk och handväska med mig medan han tar min talrik och diskar den för att sen springa förre för att hålla upp dörren åt mig och medan jag passerar den upphållna dörren slår det mig. Hade det här hänt för säg 10 år sedan, så hade jag kanske rentav blivit arg. Jag kan bära mina egna grejer och jag är fullt kapabel att diska min egen talrik som JAG har ätit på. Jag behöver ingen som daltar med mig, och jag öppnar mina dörrar själv mest hela tiden. Men nu tycker jag att det är charmigt, riktigt charmig till och med. Hans gentlemans beteende ger honom minst ett halvt dussin pluspoäng.

Är jag mindre självständig nu? Mer bekväm? Är den sortens "uppvaktning" så sällsynt att den blir något att uppskatta? Jag vet inte riktigt men jag efterlyser verkligen mer gentlemans beteende. Hade jag varit kille hade jag definitivt kört på den stilen för jag vet hur mycket den går hem. Kanske är det bara något behov vi tjejer har av att någon gång ibland få känna oss omhändertagna. Så det får bli dagens tips till er singel killar. Testa det går hem!

Hon bär mitt namn

Det finns en pojke som jag vet att jag har behandlat illa. Jag var inte mer än 16 när vi var förlovade. (varför vi förlovade oss är en helt annan historia)
Jag försöker så här i efterhand rättfärdiga hur jag beteende mig mot honom med min ringa ålder, men sanningen är att jag visste att jag det jag gjorde mot honom inte var okej men jag förstod nog inte riktigt ändå. Han lät mig behandla honom som jag gjorde och han förlät mig alltid. Han krävde inte ens ursäkter. Inte ens när jag slutade bära min förlovningsring bad han om en förklaring och han fortsatte bära sin.
Jag var en omogen skitunge och han var ganska många år äldre än mig som av någon anledning kände någon slags tacksamhet för att jag ville umgås med honom. Jag undvek hans samtal. Jag umgicks bara med honom om det inte fanns någon annan tillhands. Det enda jag uppskattade med honom var alla presenter han överöste mig med och nöjet jag hade i att driva med honom. Att se hur långt han skulle gå för att göra mig till lags.
Tillslut var det min kära far som satte ner foten och sa till mig att det jag gjorde inte var okej, att det var dags att släppa honom fri. Det drog mig för att göra det, försökte tom få pappa att göra det åt mig vilket han självklart vägrade.

Jag minns varje detalj i rummet, den gröna färgen på dörren. stolarna vi satt på. Jag minns det för att jag tittade på allt utom på honom. Jag minns orden som lyste med sin frånvaro hur jag kämpade med att få fram mitt budskap. Jag minns sorgen i hans ögon. Hur tårarna rullade ner för hans kinder. Hur han öppet grät inför mig och med förtvivlan och smärta frågade vad han gjort för fel, varför jag inte ville ha honom längre. Jag förstod inte hans smärta då. Jag förstår den nu, men inte då. Jag minns hur han i vrede reste sig upp och gick. Hur jag tittade efter honom och undrade vad det var för present han hade haft med sig i påsen till mig. Vilken jävla skitunge jag var. Jag såg honom aldrig efter det. Kort efteråt flyttade han utomlands och har aldrig återvänt.

Jag tänker på honom ibland. Har skrivit ett tiotal brev och bett om förlåtelse, skrivit att en av de saker jag ångrar mest i mitt liv är hur jag behandlade honom. Brev som jag aldrig skickat. Jag vill att han ska veta att jag uppriktigt helt ärligt är riktigt ledsen men har ändå tänkt att att jag inte vill riva upp det som var. Jag vet att han gift sig och att han mår bra och har tänkt att han kanske glömt mig, hoppats att det varit så.

I helgen fick jag veta att han fått en dotter ganska nyligen. En dotter som han valt att döpa efter mig, till hans fru bristande glädje, men hon bär likväl mitt namn. Han har döpt sin dotter efter mig och jag vet inte vad jag ska känna.

Sol

Vi förstår inte alltid vad vi känner eller varför vi känner som vi gör, men vi känner och det gör oss levande.
Jag ler när jag går till jobbet. Jag ler fast jag allt är invant och jag normalt skulle bli rastlös av det. Jag ler mest hela tiden så jag får kramp i ansiktet men kan inte sluta. Jag skojar och flirtar med folk och ger mig inte för än jag fått dem att le tbx.
Jag vill få hela världen att le och jag öser ur mig komplimanger och menar varje ord. Som en ordentlig fylla känner att jag älskar hela världen och vill att alla ska veta det. Jag har tom tålamod med den jobbiga tjejen på jobbet som fått för sig att hon ska svansa efter mig vart jag än går. Dagarna är så fyllda med jobb att jag knappt hinner andas och kvällarna tar slut innan jag hunnit landa.

Dagarna blir mörkare och mörkare.
Dagarna blir kallare och kallare.
Men det gör inget för jag har en egen sol.
Poppojken är min sol.
Min platoniska sol.

Han träffar någon. Jag träffar någon, men det är vi som får varandra att le.

Tre pojkar

Poppojken, han är han med stort H. Han är den som har alla egenskaper jag drömt om att hitta hos någon men aldrig riktigt trott att det var möjligt att göra det. Han är den som får igång min tankar, som jag kan sitta och flumma med i evigheter om absolut ingenting för att i nästa stund ha en blodigt allvarlig diskussion om meningen med livet. Han som jag kan vara helt ocensurerad med.
Han är den som när jag tycker livet bara är en enda jämn plåga lyckas få mig att vrida mig av skratt. Han och jag sitter ihop och umgås jämnt, det vi inte vet om varandra är inte värt att veta. Vi känner varandra så bra att vi bara med en blick kan avgöra vad för humör den andra är på och oftast också pricka rätt på anledningen till det. Folk i vår omgivning går och väntar på att det ska klicka för oss och att vi ska bli mer än vänner. Han säger att han inte känner för det sättet för mig och jag tycker det är okej för egentligen tycker jag om honom för mycket för att riskera att förlora honom. Han är min platoniska kärlek.

Skitstöveln, det vi har är unikt. Han är det manligaste jag träffat som ändå kan visa sina känslor. Det är han som skämmer bort mig och tar hand om mig. Det är han som skulle slås för min heder och fysiskt skada den som någonsin gjorde mig illa.
Vi försöker att hålla oss borta från varandra. Om och om igen försöker vi, men vi misslyckas varje gång. Vi är som motsatser som ofrivilligt dras till varandra och sugs in i varandras famn varje gång vi ses och när verkligheten gör sig påmind bänder vi oss loss från varandra och det gör nästan fysiskt ont att skiljas åt. Han får mig att känna mig som den vackraste mest värdefulla människan på jorden och jag vill bara ta honom i min famn, hålla om honom hårt, hårt. Dra fingrarna genom hans hår och skydda honom från allt ont. Han öppnar sig för mig och berättar saker han inte berättat för någon. Jag släpper inte taget om honom. Jag fortsätter dra fingrarna genom hans hår och lyssnar. Han säger att han inte förstår hur jag kan tycka om honom trots det han berättar. Jag säger att jag gör det för jag ser vem han är innerst inne. Han gråter i min famn och jag kramar om honom hårt, hårt och försöker fysiskt krama in trygghet i honom, försöker krama honom hel igen. Du är min bästa vän säger han den enda jag litar på, den enda jag berättat det här för, den enda jag kan vara mig själv med. Han är passionen.

Mr snygg, vi dejtar och det går bra. Vi lunkar omkring i vardags stuket. Det går bättre när jag inte ser honom som en psykopat. Vi pratar lite och jag tänker att han är bra men inte så mycket mer än bra och jag tänker att jag kanske borde sluta träffa honom men när han går vill jag att han ska komma tbx och ligga i sängen och hålla om mig. Vill att han ska ringa och fråga hur min dag har varit och jag vill höra hur hans varit. Han är den lite tråkiga tryggheten men det är så skönt att ha den biten i mitt liv. Det var länge sedan den fanns där.

Tre pojkar, så olika men ändå så lika.
Tre pojkar som uppfyller olika behov.
Tre pojkar som jag tycker om på väldigt olika sätt.
I helgen har jag träffat dem alla.
En dag kanske jag hittar någon som uppfyller alla delar

Äntligen?

Jag har velat se henne sen jag lärde känna honom. Ikväll var det dags. På nattbussen, där allt började för över ett år sedan. Jag har sagt till mig själv att den dagen jag ser henne finns det ingen återvändo, då är det över.
Cirkeln är sluten.
Jag har sett Skitstövelns flickvän.

De går framför mig. Hon tar hans hand och han försöker slingra sig, medveten om att jag går strax bakom och ser på dem. Jag tror inte längre på att de inte delar säng.
I mina öron ljuder Amy:

We only said good-bye with words
I died a hundred times
You go back to her
And I go back to.....
I go back to us

Och jag kan inte låta bli att le åt låtvalet slumpen slumpat fram.

Jag vet att han hellre vill vara med mig än med henne. Jag tvivlar inte en sekund men livet är inte så enkelt. Han ligger i sängen bredvid henne nu. I min säng ligger ingen. Men den doftar av Mr snygg som låg där i morse och jag vet att allt kommer att ordna sig i alla fall. Det gör det alltid men jag hade hellre sett att skitstöveln låg i min säng i natt än i hennes.




Amy Winehouse- Back To Black

Istället för att sova

Saknar inspiration, så jag tänkte göra om den här. Var nästan ett år sedan. Kanske får bättre resultat nu =)

Regler:
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING! (Även om det kan kännas frestande att trycka en gång till för att få en roligare titel..!)


Will it be ok?
Feel Good Time

How are you feeling today?
The Sharpest lives

How do your friends see you?
Det nya Europa

Will you get married?
The Piece Of Poetry Is Meant To Do Harm ( ser lika mörkt ut som för ett år sedan)

What is your best friend’s theme song?
Call on me

What is the story of your life?
Vi ska bara leva klart (lite sorgligt sätt att se på det, eller?)

What was high school like?
Mamma

How can you get ahead in life?
Erase Rewind (mm, kanske ligger något i det)

What is the best thing about your friends?
Put a spell on you (låter inte så bra, va?)

What is today going to be like?
Ingen annan man (ska träffa skitstöveln imorgon/idag så det hoppas jag verkligen inte =)

What is in store for this weekend?
I want you to want me

What song describes you?
Invisble (my song) osynlig? jag? haha kanske

To describe your grandparents?
My Last Breath (tur att jag inte fick upp den här på låt som beskriver din dag =)

How is your life going?
Electric (haha bara jag inte går i kära Laila K´s fotspår så)

What song will they play at your funeral?
Positive Vibrations

How does the world see you?
Deliver Us From Free Will

Will you have a happy life?
Forgive not forget

What do your friends really think of you?
Någonting På NK

Do people secretly lust after you?
Minus (betyder nej va? =)

How can I make myself happy?
Live and Learn (jag försöker faktiskt)

What should you do with your life?
Certain People I know

Will you ever have children?
Mandy (En dotter som kommer heta Mandy?)

Testa om ni vill, men kom ihåg fuska inte :)

Det finns hopp

Idag kom domen mot de så kallade "stureplansprofilerna" De fick fyra års fängelse för våldtäkt. Jag har ögnat igenom delar av domen och utan för att ange mig var någon expert i juridik så förstår jag inte riktigt vad det är för nya bevis som kommit fram som inte redan fanns där när målet var uppe i tingsrätten. Det största "nya" beviset är offrets samtal till SOS om jag förståt det rätt. Men eftersom tingsrätten redan fastslagit att kvinnan blivit våldtagen och att det hela mer handlade om huruvida männen förstått det eller inte så förstår jag ändå inte helt ut vad det gör för skillnad.

Jag tar emot domen med stor lättnad. Jag kan inte tänka mig att det på något sätt har varit lätt för offret att gå igenom polisanmälan och rättegångar där hon bla fått beskriva hur hon låter när hon har sex. Hon är en hjälte för att hon orkat.

Jag tycker inte att man ska tumma på kraven för bevisning av våldtäkt. Det är inget brott som man ska riskera att fällas oskyldig för men jag tycker att det ska kännas som man har en chans att få rätt speciellt när bevisningen är så stark som i det här fallet. Hade det inte blivit en fällande dom idag hade säkert ännu flera dragit sig för att anmäla en våldtäkt. Domen idag inger hopp om att det finns chans att få rättvisa.

Snor

All energi är borta, och har istället ersatts med snor.
Jag tror seriöst att ingen någonsin har producerat och snytit ut så mycket snor som jag under den här helgen. Jag har förmodligen världsrekord i att vara snorigast.

Kanske inte det världsrekordet jag själv hade valt att inneha, men det kunde varit värre. Längst naglar hade varit värre, eller längst öronhår. Fy vad äckligt. Nu mår jag illa.

Skumt

Fönstret i vardagsrummet öppet. Jag öppnar aldrig det fönstret. På golvet ligger min krukor, jord och glasskärvor i en enda röra. Allt som stått på fönsterbrädan har gått i bitar när fönstret "blåst" upp.

Jag går in i badrummet och tvättar ansiktet, på handfatet står inte bara min tvål utan även en hårprodukt jag inte använt på flera månader och som jag vet står överst på hyllan i badrummet.

Hur har den kommit dit?
Hur har fönstret öppnats?

Om det nu är ett spöke, kunde det inte passa på att städa upp lite i den här röran som ska föreställa mitt hem på en gång? Det hade verkligen skrämt skiten ur mig, om det var det som var syftet och jag hade fått städat.

Win, win för alla.

Arbete pågår

Det råder lugn och harmoni i Superlandet. Den extra energi det ger använder jag för tillfället till att riva ner och flytta om varje möbel i vardagsrummet. Det börjar lite smått se ut som ett hem igen, men mycket arbete återstår. Jag har fått för mig att det ska bli en väggmålning och känner jag mig själv rätt kommer jag inte ge upp för än jag gett det hela ett seriöst försök. så om jag skulle försvinna härifrån ett tag och ni undrar var jag håller hus, så står jag förmodligen och kladdar på min vägg.
Med tanken på bilden jag lutar åt att välja och bristen på tid är jag förmodligen klar till våren =)

Oskyldig

Jag är inte riktigt frisk.
Hela sommaren har jag ojat och beklagat mig över att Mr snygg inte låter vara mig ifred, att han med en dåres envishet inte ger upp fast jag förutom ren och skär vanlig artighet inte ger honom någon som helst uppmuntran. Jag smider planer för att bli av med honom och går med på att dejta honom som en del av min plan. Allt går i lås och plötsligt hör han inte av sig alls. Mitt ego såras, tycker det gick lite för lätt. Men mer än ett sårat ego har det inte varit. Men något har ändrats, på den korta stunden vi dejtade har jag insett hur skönt det har varit att ha någon. Någon som ringer och messar och hela tiden vill ses. Det har varit skönt att sova med någons armar kring en. Jag hade nästan glömt hur det kändes.

Idag när jag hade tvättstuga och städning här hemma hittar jag något. Där ligger dem, min trosor som jag trodde Mr snygg hade tagit. Jag har letat igenom mitt sovrum så många gånger med sådan extrem noggrannhet att det är helt obegripbart att de ligger där de ligger. Jag har tom tittat bakom byrån (där det är fysiskt omöjligt för dem att hamna) Hur det har hamnat där de ligger på en plats jag tittat på minst 10 gånger förstår jag inte alls. Men faktum kvarstår att de är där. Jag känner mig skyldig, vill be om ursäkt fast jag inte med en min avslöjat mina misstankar om honom som trostjuv. Jag vill gottgöra honom för att jag haft så låga tankar om honom. Jag hindrar min impuls att ringa honom erkänna allt och be om ursäkt för att jag behandlat honom som en psykopat. Istället finner jag mig ofrivilligt omvärdera honom och finna att han kanske inte alls var så dum att mitt uppblåsta ego och mina låga tankar om honom helt enkelt kanske förstört något som kunde ha blivit bra.
Det suger till i magen och jag känner igen känslan. Känslan är saknad. Jag tar upp mobilen för att ringa men hindrar mig själv, det är försent.

Poppojken har hela tiden hävdat att jag dras till män jag omöjligt kan ha en relation med eller till män som inte vill ha mig. Jag har hela tiden hävdat att han har fel. Jag är inte sådan. Nu börjar jag fundera på om det kanske ligger en sanning i det han säger. Jag vill inte vara sådan. Jag vill vara enkel inte komplicerad och självdestruktiv. Men frågan är vad det annars betyder att jag helt plötsligt, nu när det är försent, finner mig själv sakna Mr snygg?

Komplicerat knäskak

Jag stressade för fullt för att möta upp några vänner. Ringer upp en av dem och säger att jag är på gång medan jag går upp för gatan med snabba steg. Jag känner att någon knackar mig på axeln. Jag orkar inte riktigt bry mig om vem det är men vänder mig iaf om. Där står Mr knäskak med ett leende över hela ansiktet. Han har suttit med i sällskapet jag är på väg till. Jag får en lång varm kram som jag inte riktigt känner mig bekväm i.
Vad synd att vi missade varandra, säger han och verkar mena det. Jag funderar på varför han inte hört av sig tidigare, men säger inget. Han berättar att han ska träffa en vän på ett annat ställe. Vi bestämmer att vi ska höras lite senare under kvällen för att mötas upp. Kvällen går och jag hinner glömma bort det och åka hem. Precis när jag kliver innanför dörren messar han och undrar om vi ska ses. Jag funderar på att vända om och åka in till stan igen men orkar inte. Frågar om han vill komma hit. Det är han för trött för. Frågar om vi ska boka in någon annan dag att ses. Det tycker jag absolut vi ska, skriver han tbx utan att föreslå något och jag orkar inte riktigt fråga igen.

Han är dubbla signaler personifierad. Jag blir inte alls klok på vad han egentligen vill med mig. När vi ses verkar han tycka det är trevligt och ger mig signaler om att han gillar mig men sen kan det gå veckor utan att jag hör något. Han är alldeles för komplicerad för mig. Jag vill ha någon som är enkel att förstå.
Det kan vara så att han inte är van vid tjejer och inte vet hur han ska bete sig och det kan jag väl ta, men risken finns att han bara är omöjlig att förstå sig på och det kan jag inte ta.

Nästa steg är hans, vill han ta det så fine. Vill han inte, så är det fine det med. Jag är för gammal för att orka hålla på med spel och för trött för att orka engagera mig i någon jag inte förstår mig på.

Ej smart

Att jag raderade samtliga nr till pojkar jag inte vill ha mer att göra med, kändes i den stunden som ett bra drag. Nu några dagar senare kan jag konstatera att så inte är fallet. Förvirring, nyfikenhet och frustration har blivit följden när för mig okända nr har ringt och smsat. Hade jag varit lite hårdare än vad jag är hade jag bara ignorerat kontaktförsök från personer inte inlagda i min telefonbok, fast det är inte riktigt så jag funkar och jag tycker det är höjden av respektlöshet att inte svara på tilltal.

Nu har jag med andra ord nästan alla nr inlagda igen. De kan väl få vara kvar där, för min egen skull. Jag känner inte att jag direkt har några stalker tendenser och min mobil rymmer säkert 1000 nr så platsbrist lider jag inte heller av. Ny uppfinning för mobiltillverkarna kanske vore att i den sekunden man raderar ett nr så försvinner ens eget nr också, i den andra partens mobil.

Botten nåd

Jag har nått botten.
När jag blir dissad av en IQ befriad, bimbo som sniffar trosor. Då är det fan riktigt, riktigt illa.
Visst vi hade nästan inget gemensamt och planen var hela tiden att han skulle dumpa mig, men ändå!

Vad är det för fel på mig! Jag vill verkligen veta vad det är i min personlighet som gör att det är omöjligt att bli kär i mig! Inte ens en desperat loser vill ha mig, då har man verkligen nått botten.

Det värsta är att osäkra källor hävdar att det är så att han träffat någon ny.
Säger han att han träffat sitt livs kärlek så lägger jag mig framför tåget!

Hon sa i skämtsam ton att han var en idiot.
Det svartnade för ögonen på mig.
Du säger aldrig mer så om honom förstår du det. Du kan kalla mig idiot och vad skit du vill, men du säger inte så om honom. Har du förstått!?

Jag visste att jag tyckte om honom, men inte att jag skulle reagera så starkt. När någon inte ens allvarligt menat kritiserade honom.

Jag skulle seriöst kunna slå ner den som ens krökte ett hårstrå på hans huvud, så starkt känner jag för honom.

960708

Det finns saker jag har svårt att prata om. En av dessa är mitt ex. Jag har lärt känna folk, umgåtts nära med dem och de vet inte ens om att jag har ett ex som jag var tillsammans med i nästan 9 år. Det är inte medvetet som jag undanhåller det faktum att jag varit gift, det bara blir så. Jag tänker nästan aldrig på honom. Han är en del av ett annat liv. Ett liv jag levde som är väldigt olikt det liv jag lever nu.

Den 8 juli 1996, var första gången jag såg honom.
Jag och min kusin satt på hans mormors altan. Vi brukade göra det när den trånga lägenheten de bodde i blev för varm men orken att röra sig mer än några meter inte fanns.
En bil kommer och ut kliver en drös med människor. Där i bland han. Alla andra bleknade. Det var bara han. Vi pratade lite. Han fånade sig och försökte få mig att skratta.
När han inte kunde slita ögonen i från mig och gick rakt in i ett bord, välte en askkopp på foten, variant blytung, och hans kinder rodnade samtidigt som han höll om sina ömma fot föll jag för honom. Föll för honom så hårt att det nästan svindlade för ögonen. Jag minns varje detalj i det ögonblicket som om det precis hänt nu ikväll. Jag kommer alltid minnas det. I min dagbok skrev jag senare på kvällen. I dag träffade jag HAN, han som jag ska gifta mig med.
Tre år senare, nästan på dagen gifte vi oss.

Stora steg

Jag jobbar som konsult. Det finns egentligen ingen form att jobba på som passar mig bättre. Jag slipper binda mig vid en arbetsplats någon längre tid. Jag har aldrig varit kvar på samma jobb speciellt länge. Jag blir rastlös för fort. Därför passar det mig perfekt att jobba som jag gör, men det som låter perfekt i teorin stämmer inte alltid med praktiken. Jag har varit på samma företag sen jag började min anställning på konsult firman, fast jag det senaste halvåret har tjatat om att jag vill bytta uppdrag. Inte för att jag inte trivs för det gör jag verkligen utan för att det känns i hela kroppen att det är dags att röra på sig. Konsultfirman har struntat i mina önskemål, för så länge jag är kvar där jag är rullar pengarna in utan att de behöver anstränga sig. När jag mailar och frågar, skriver hon som skall vara min chef men jag bara träffat för luncher några gånger de senaste åren och en och annan personalfest: "kanske nästa månad, kram" När jag ifrågasätter min lön skriver hon: " Vi kan erbjuda dig xxx kr mer (skambud) men du är toppen, kram" Nu har jag kommit till den punkten att jag tycker hon kan köra upp sina kramar någonstans!

Företaget där jag jobbar är nöjda med mig och vill köpa loss mig så att jag kan ta anställning hos dem. Jag vill vidare men jag kan inte fortsätta mitt vandrande från jobb till jobb. Det är dags att stadga sig. Jag fick ett riktigt bra erbjudande och idag tackade jag ja. Det är stort, riktigt stort tom. Nu är jag bunden på riktigt. Vi pratade utvecklings möjligheter och planerade och det handlade om år, förstår ni ÅR!! Jag har lite svårt att andas men det går väl över.

Det blev bättre när min chef (min riktiga chef inte kram tanten) sa: Du har verkligen lyft avdelningen sedan du började. Det har blivit mycket bättre sammanhållning och det är en glädje att jobba med dig och din alltid lika positiva attityd. Jag är tydligen en sån där glad prick. Vem hade kunnat ana det =)

Nu längtar jag efter att skriva ett mail till kram tanten, jag hade tänkte mig något i stil med:

Hej Kram tant,

Jag finner stor glädje att be dig köra upp dina skambud i röven tillsammans med din ignorans för mina önskemål.
Då jag nu väljer att avsluta min anställning hos er.

Men du är toppen.
kram