På väg hem. Det småregnar. Det stör mig inte, skyndar inte på stegen. Vad ska jag hem att göra? Vandrar mållöst en sväng och finner mig själv utan att riktigt varit medveten om det utanför skitstövelns port. Stannar till. Dugg regnet har förvandlats till ösregn. Jag blir medveten om mig själv. Jag står utanför hans port tittande upp mot hans fönster när regnet öser ner över mig. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Det är så patetiskt och så tragiskt. Det är en scen som skulle plats i vilken kärleksfilm som helst.
Självrespekt säger en lite klen inre röst till mig. Jag säger håll käften. Jag tar farväl. Mitt förnuft skakar oroligt på huvudet. Hon har tappat greppet totalt, står i regnet utanför skitstövelns port och skrattar för sig själv. Jag medger det är inte en av mina mest stabila stunder men jag har ingen lust att vara stabil och korrekt, så jag står kvar. Ett par springer förbi mig för att ta skydd ifrån regnet. Jag borde också gå tänker jag men jag är redan blött och jag vill stå kvar där jag står en lite stund till. Jag försöker tända en cigarett men regnet blöter ner den innan jag hunnit röka ett enda bloss.
Jag tittar upp mot fönstret. Tänker på all tid jag tillbringat där. Tittar på porten, tänker på alla nätter vi suttit där. Hur han brukade möta upp mig där när jag varit ute på krogen. Jag tar farväl till porten, till lägenheten, till skitstöveln. När mina ben tillslut lyder mitt förnuft passerar jag hans bil. Tänker att jag aldrig mer kommer åka i den. Tänker på sist vi åkte i den. Jag var utarbetad och trött. Det var en varm sommar kväll. Skitstöveln ringde och frågade vad jag gjorde. Du kan inte sitta inne en sådan här underbar kväll, sa han. Några minuter senare tutade han utanför min port och vi åkte i väg ut till skärgården och tittade på havet. Det var en fin kväll. Jag låter min hand röra vid handtaget på förar sidan som en sista subtil smekning. En handling som fyller mig med vemod.
På vägen hem märker jag att det slutat regna. Jag får en impuls att hoppa i en vattenpöl och följer den. Det gör mig på bättre humör. Bryr mig inte ifall någon ser mig. Mina steg är lätta och jag har ingen vrede kvar i kroppen när jag tillslut kommer hem. Mitt förnuft har nästan hunnit ifatt mina känslor. Det borde tagit slut för länge sedan. Jag är nu singel utan mitt skyddsnät, skitstöveln. Det är skrämmande men jag kommer klara mig. Jag är fri. Ensam och rädd men fri.
3 kommentarer:
Skickar dig en STOR kram som innehåller tröst, stöd, hopp och värme!
Av någon märklig anledning går livet vidare och något nytt och trevligt väntar framöver (nu låter jag som "dagens horoskop")
Fick en vemodig klumpkänsla i magen av att läsa om din sorg, saknad och smärtan - minns ju själv hur det känns när man måste släppa taget och ta sig vidare.
Om den första kramen inte gjorde nytta så kommer det en till här: KRAM
Din fina men samtidigt mycket rörande berättelse skulle göra sig perfekt som en fin liten kortfilm *L*.
Hur det än är med känslor och händelser så går livet vidare i olika riktningar!
Ditt "besök" hos Skitstövlen låter som om Du gjorde besöket för att starta en process att går vidare ifrån honom.
Hoppas släktträffen gick bra också! Tänk att folk har såna bekymmer över ens liv! Känner igen mig!!!
Ha det gôtt!
Hossan: Söta du, självklart hjälper dina kramar!
Jag tvivlar inte en sekund på att det kommer nya människor in i mitt liv, men skitstöveln har varit en av mina närmaste vänner och jag kommer sakna honom jätte mkt. Men vi kan inte vara vänner längre vi måste gå vidare
Turelgirl: haha Ja, det kanske skulle bli en en bra kortfilm. Hela vår relation är nog en ganska bra berättelse.
Absolut går livet vidare. Men att bryta kontakten med någon man tycker om och bryr sig om är hårt, men jag mår redan idag bättre, kommer nog sakna honom länge till, men det får jag göra har jag bestämt.
Släktträffen gick bra. Lyckades smitta undan den värsta kritiken =)
Skicka en kommentar